Dags för kryckor igen

Ja det var ett bra tag sedan jag senast uppdaterade min lilla blogg. Det har hänt en hel del sedan senast. För dryga två veckor sedan var det dags för det sista besöket hos Dr MacAndrew innan operationen. Vi kollade på knäet och konstaterade att allt var som det skulle. Jag kunde nu gå utan hjälp av kryckor eller käpp och vi vred upp mitt brace på att tillåta hela 120 graders böjning. Efter besöket gick jag och Doc Yeo och käkade Philly Cheesesteak Grinders på Blimpies. Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till skolan och kom precis lagom i tid för lagets match mot US Coast Guard Academy. Killarna i det laget var stora och buffliga och hade inte särskilt bra teknik, men på något sätt lyckades dom göra ett mål och vi nådde inte samma framgång..

På fredagen var det sedan dags för mamma att komma på besök! Jag och Axel, en trevlig fransk utbytesstudent med bil, åkte ut till flygplatsen och hämtade en trött och försenad mor och när vi kom tillbaka till Willimantic var klockan närmare ett på natten. Regnigt och blåsigt var det också som aldrig förr och när vi kom hem från parkeringsgaraget var vi genomsura.
Dagen efter gick vi en vända runt campus och käkade sedan i Student Center. Det var sedan lagom för oss att gå upp och se lagets ligamatch mot Rhode Island College. Matchen slutade 1-0 till oss, men vi hade chanser så det räckte och blev över för många fler mål än så. Efter matchen var det uppdukat långbord med enormt långa grinders så det gick ingen nöd på oss.

Mamma och jag försökte sedan på söndagen ta oss till Providence för att i alla fall ha hittat på något medan hon var här. Hon hade rest hit mestadels för att hjälpa till efter operationen. Vägen dit verkade rätt enkel på förhand, vi skulle följa väg 6 hela vägen från Willimantic till vi var i centrum av Providence, men skyltningen var något bristfällig så vi kom på villovägar vid statsgränsen till Rhode Island. Efter nästan dubbelt så lång tid som beräknat kom vi fram till Providence och vi hittade snabbt en parkering. Vi gick sedan runt i staden nån timme innan det mörknade. Vi var båda rätt trötta, dels från jetlag och dels från en rejäl förkylning jag skaffat mig nån dag tidigare, så vi åkte ganska snart hemåt igen.

På måndagen var det då dags! Vid kvart i tio på morgonen stod Doc Yeos bil utanför min residence hall och mamma var redo med sin bil också. Prick klockan tio var vi incheckade på Windham Hospital, två kvarter bort. Jag fick en likadan säng som vid förra operationen och fick en lika snygg patientskjorta. Efter diverse prover var det dags att rulla in i operationssalen och, precis som förra gången, var jag snart helt borta och vaknade upp i ett helt annat rum några timmar senare. Så, vad var det nu för operation jag gick igenom? Här kommer en liten bild för att förklara det lite närmare:

Man tar alltså en bit av den sena som kopplar ihop knäskålen med underbenet. Samtidigt tar man en bit av benet i knäskålen och underbenet och sedan skruvar man allt på plats där korsbandet skulle ha suttit. Skruvarna i mitt fall är inte av metall utan upplöser sig själva efter en viss tid.

Efter operation var jag rätt snurrig och trött. Jag fick lite att äta och somnade sen ganska snabbt. Jag sov korta perioder, sedan vaknade jag till, ringde efter sköterska, fick medicin, och somnade igen. Hela natten såg ut ungefär på det sättet. Vid sju på morgonen var frukosten serverad, väldigt god och betydligt mer än jag förväntat. Fick en macka med scrambled eggs, flingor, bagel, varm choklad och juice.
Vid lunchtid kom sedan Dr MacAndrew och kollade till mig innan jag fick åka hem till rummet igen.

De kommande dagarna finns det inte mycket att skriva om. Jag sov väldigt mycket och mamma gjorde ett jättejobb och serverade mig mat och skötte om mig under hela veckan. Vi såg också mer avsnitt av House Hunters och andra inredningsprogram än jag någonsin sätt förut; HGTV är en riktigt bra kanal! Benet var rejält avdomnat i början för att sedan vakna till liv och göra mer ont. På lördagen var jag och mamma utbjudna till Main Street Café av Doc Yeo och hans fru. Restaurangen var rätt trevlig, en omgjord gammal postlokal och maten var verkligen god. Mamma och Doc åt lax, jag åt vit fisk och Mrs. Yeo åt en kycklingsallad. Till efterrätt fanns det diverse pajer att välja mellan. Jag och Doc valde en choklad cheesecake och mamma åt pecan pie.
Dagen efter hämtade Doc Yeo åter igen upp oss för att ta oss med hem till sig i Lebanon, några minuter utanför Willimantic. Där blev vi serverade grillad kyckling och en god äppelpaj till efterrätt innan det var dags för oss att ta mamma till flygplatsen igen.

Någon riktig behandling och fysioterapi har jag inte börjat med ännu. Vi har mest hållit benet rent och försökt göra lite "quad sets" och "ankle pumps". Lite längre ner kommer ett par bilder, som jag varnar känsliga läsare för redan nu. Benet har börjat anta ett flertal fantastiska färger. Färgerna är dock en total missmatch till höstlöven utanför mitt fönster, så inredningsgurusarna (kan man säga så?!) på tv skulle nog försökt hålla mig ur vägen vid en eventuell försäljning. Ni vet väl att "setting" av huset gör att det säljs 15% snabbare! Så de' så!
Slutligen så kommer då bilderna, alldeles nytagna från i eftermiddags, på mitt fina ben. Färgerna återges tyvärr inte i sin fulla prakt. Såret till höger om ärret är från mitt brace. Sköterskorna på sjukhuset lyckades sätta på skyddet fel så jag fick en blodblåsa, som sedan sprack. Ingen fara dock för min återhämtning.



Till slut kommer en bild på när jag använder en ny pryl. Skolan fick låna den från UConn (den större skolan i staden brevid) särskilt för mitt fall! Det är en skapelse som man sätter på knäet, sedan pumpas iskallt vatten (4-5 grader Celcius) igenom grejen och samtidigt skapas ett tryck, ungefär som i en blodtrycksmanschett. På detta sätt kan man göra alla fyra bokstäver i den berömda RICE-akronymen på en gång: Rest, Ice, Compression, Elevation.

Låtlänkar

Jag har nu lagt in länkar på alla "dagens låtar" så ni nu kan höra ett 30 sekunder långt smakprov på låtarna. På den hemsidan finns även möjlighet att köpa skivorna låtarna kommer ifrån (om nu någon känner för att vara på rätt sida av lagen..)

Dagens låt 10/17

Dagens låt blir Augustana – Boston. Detta efter att jag sätt den här skylten utanför hotellet i Maine som oundvikligen fick mig att tänka på den låten.

Höst i Maine

Så har ännu en vecka passerat i mitt amerikanska liv. Det har inte hänt så väldigt mycket nya saker utan det har varit ungefär samma vardagslunk som de sista veckorna. Jag har nu haft mina första "midterms" och det har fungerat rätt bra. Proven består allt som oftast av ett antal multiple choice-frågor, ibland kombinerat med "short essay" som innebär ett kort svar på ett par meningar. Lite skillnad från studierna i Lund där svaren i regel var på ett par sidor.

I onsdags åkte jag med laget till Hartford, huvudstaden i Connecticut, för att spela match mot Trinity College. Trinity är rankat bland de bättre lagen i hela New England och skolan har inte vunnit mot dom på ett antal år.
Vi kom dit med stort självförtroende och vi lyckades till vår förvåning vinna ganska lätt med 3-1. Målen var dessutom alla av väldigt god kvalitet och väl uppbyggda.
Efter matchen åkte vi till ett Subway-liknande ställe i Hartford som heter Franklin Giant Grinder. Dom har de mest enorma mackor jag någonsin sett. Dom är av normal längd (foot-long), men man verkligen proppar på så mycket pålägg som det bara går på dom. En av killarna beställde en grinder med skinka och fick ett helt pound (ca ½kg) med skinka på den.
Jag valde en ungsbakad Chicken Cutlet Grinder; helt underbart god!

I fredags satte vi oss på bussen som skulle ta oss hela vägen upp till Maine. Vi åkte vid fyra-tiden på eftermiddagen och åkte norrut mot Massachusetts och Worcester där vi stannade för kvällsmat på Ruby Tuesday. Jag valde en Chicken Parmesan Penne som också den var enorm, med massor av ost, och vääldigt god. Efter att alla fått sin mat (det tar sin lilla tid för 25 personer...) och ätit upp, fortsatte vi via New Hampshire till Motel 6 i Portland, Maine. Vi kom fram vid åtta-tiden, så vi gick ner till Shaws och köpte lite snacks och satte oss sen och kollade på Red Sox som mötte Cleveland Indians i baseballslutspelet.
Efter en lång natts sömn satte vi oss på bussen igen som tog oss den lilla biten till förorten Gorham och University of Southern Maine (USM), som stod för dagens motstånd. USM var tvåa i ligan inför matchen, vi låg etta. Man märkte direkt att vi kommit betydligt längre norrut då det inte kan ha varit mer än 7-8 grader varmt och höstens färger fullkomligt sprakade i träden.
Rejält påpälsad satte jag mig på bänken och såg ett väldigt sömnigt Eastern ligga under med 2-0 efter tolv minuter. I halvtid hade vi reducerat till 2-1 och ett par minuter in i andra halvlek hade vi också kvitterat. Det dröjde tyvärr inte mer än en halvminut innan USM återigen hade tagit ledningen. Vi fick en person utvisad i mitten av halvleken men tryckte ändå på för kvittering. Flera av våra spelare hade öppna lägen men turen var inte på vår sida denna dag och matchen slutade 3-2 till USM.

Besvikna åkte vi tillbaka till hotellet för att byta om. Nyduschade åkte vi ner downtown i Portland, en väldigt mysig hamnstad och vi hittade ett ställe där vi satte oss och åt. Vi hade sedan lite tid att gå runt och se oss omkring innan det var läge att åka tillbaka hotellet. Morgonen efter satte vi oss på bussen igen som tog oss till helgens andra match, mot Husson College i Bangor, Maine. Efter två timmar kom vi fram till ett litet men rätt fint campus och när vi klev ur bussen var det ännu kallare än dagen innan, knappt över fryspunkten.
Matchen spelades på konstgräs och vi hade en bit in i andra halvlek en stabil ledning med 2-0, båda målen gjorde av en freshman, Dustin (hans första mål för laget). Vi tappade dock koncentrationen och Husson lyckades kvittera. Med sju minuter kvar lyckades vi som tur var återta ledningen och vi kunde någorlunda nöjda med helgen sätta oss på bussen med en vinst och en förlust. Med en hel packe pizzakartonger påbörjade vi den sex timmar långa resan hem och framåt elva på söndagkvällen var vi tillbaka i Willimantic.

Dagens låt 10/11

Dagens låt är ytterligare en låt från radion i Training Room:
Matchbox Twenty – How Far We've Come

Les Miz och New York

Förra veckan var det dags för ännu ett återbesök hos Dr MacAndrew. Jag och Doc Yeo åkte dit på förmiddagen och fick ganska snabbt komma in till honom. Han undersökte knäet och var väldigt nöjd med de framsteg som gjorts; bra rörlighet och inte alltför svullet. Därför beslutade han att vi nu skulle släppa kryckorna och gå tillbaka till käppen. Dessutom fick jag byta ut min "knee immobilizer" mot en ny ledad "brace", som gör att jag kan böja benet 60 grader. Mycket nöjda lämnade vi kliniken och Doc Yeo tog mig med till en restaurang nere på Main Street. Dom hade en väldigt god kinesbuffé och vi åt och åt tills vi inte kunde få ner någonting mer. Sen åt vi lite till och avslutade med glass!

Dr MacAndrew hade också sagt att vi nu skulle börja jobba mer med min rörlighet. Detta innebar att varje dag skulle jag göra stretchövningar i en varm bubbelpool. Inte alldeles fel! Så den senaste veckan har jag gått ner till Sports Center och badat varenda dag. Dessutom gör vi diverse andra stretchövningar, jobbar med raka benlyft och elektronisk stimulering av låret. Väldigt massa behandling varje dag, och jag vågar inte tänka på hur mycket det skulle kostat om det inte var skolan som stod för det..

Förra onsdagen hade laget en hemmamatch mot Ramapo College från New Jersey. Vi spelade relativt bra, men Ramapo var stora och starka och kunde till slut besegra oss med siffrorna 2-0.
Det har annars gått väldigt bra i vår conference och vi är fortfarande obesegrade där. Ska inte gå in på hur det funkar, men alla matcher räknas inte in i seriespelet i alla fall.
Vi hade sedan en seriematch på lördagen, borta mot UMass Boston. Jag kände att jag fått alldeles tillräckligt med fotboll på sista tiden, särskilt eftersom det bara innebär att sitta på en bänk och titta på för mig, så jag valde att istället åka med de internationella studenterna på en utflykt till New York!


Bussen lämnade campus på lördag morgon vid åttatiden och efter tre timmar var vi framme på Manhattan: 8th & 44th. Där skulle vi senare på dagen se musikalen Les Misérables. Men innan dess var det fritt fram att utforska staden på egna ben, eller för vissa, eget ben...
Jag haltade fram så gott jag kunde med min käpp och hann med att se Times Square och en bra bit av Broadway innan det var dags för musikal. Broadway var för dagen till stora delar avstängd för traffik då en stor koreansk parad marscherade på gatorna.



Musikalen var fantastiskt bra och personerna i dom ledande rollerna hade alla röster och omfång som skulle få Peter Jöback att framstå som en amatör. Helt enormt!
Min favorit var dock tjejen som spelade Cosette och framförde Castle on a Cloud. Hon kan inte varit mer än nio eller tio år och sjöng med sån självklarhet och renhet. Man ryste till där man satt. För övrigt hade också teatern alldeles för lite benutrymme och jag fick lov att byta plats för att få rum med mitt ben.


Efter musikalen var klockan närmare fem. Bussen skulle inte gå förrän vid åtta, så vi hade några timmar på oss att äta och se lite mer av staden. Vi bestämde oss för att gå upp mot Rockefeller Center och vi såg den berömda isrinken. Sedan ville några av oss åka upp till "Top of the Rock" högst upp i GE Building. Jag var självklart en av dessa personer och vi begav oss in. Jag fick en speciell kö då jag inte kunde ta mig ner för trapporna till den vanliga kön, så relativt snabbt stod jag med en biljett i handen och väntade på dom andra. Efter ett tag ringde jag efter dom och fick svaret att dom inte skulle åka upp ändå för att vakten sagt att det skulle ta för lång tid för oss att hinna med. Jag var vid det här laget nästan framme vid hissarna och bestämde mig för att chansa att hinna med ett snabbt besök där uppe ändå. När jag kom fram till vad jag trodde var slutet på kön fick jag dock ändra mina planer. Inne i det rummet var det helt fullt med folk och dom visade ett par filmer medan man väntade. Jag kollade på klockan och insåg att detta skulle inte gå, så lätt besviken gick jag därifrån, fick mina pengar tillbaka och gick ut till dom andra som stod och väntade.


I ett raskt tempo begav vi oss tillbaka till bussen och kom fram fem minuter innan den skulle gå. Lätt anfådda och rejält varma (det hade varit upp mot 30 grader och sol hela dagen) gick vi in på Starbucks och jag köpte en iskaffe, för att jämföra med min favorit från Dunkin'. Slutsats: Dunkin' är bra mycket godare!
Sedan satte vi oss på bussen och kom hem vid elvatiden. Trött och stel gick jag direkt i säng och sov länge och väl dagen efter!