Lite av en mellanperiod

Den senaste veckan har mest bestått av vardagslunk i form av lektioner och inte så väldigt mycket mer. Jag har fortfarande knäet i en så kallad "knee immobilizer" sedan operationen, vilket gör att jag inte kan böja det det minsta. Detta gör att de mest simpla vardagssysslor såsom att laga mat eller att plocka upp något från golvet blir ett helt litet äventyr. Ett exempel på det är när jag hade lagat mat häromdagen och skulle sätta mig vid bordet och äta. Att balansera en tallrik med mat hela vägen till köksbordet är inte det allra lättaste när man inte får stödja det minsta på ena benet. Jag har utvecklat en teknik där jag kan hasa mig fram med en krycka i den ena handen och med tallriken och den andra kryckan i den andra handen. Denna dag visade sig dock detta tillvägagångssätt inte vara så lyckat. Halvvägs till bordet tappade jag balansen och min rykande heta portion med pasta med tomatsås landade upp och ner på vår vackra heltäckningsmatta. Ingen av mina rumskamrater var hemma och kunde hjälpa mig, så lite smått förbannad fick jag försöka städa upp min lunch själv. Som tidigare nämnt är det inte lätt att plocka upp saker från golvet när man inte kan böja på ena benet. Så i stil med Sasha Cohen (amerikansk skridskoprinsessa) gick jag upp i något, som med lite god vilja, kan liknas vid en flygskärsposition för att skrubba rent mattan så bra som möjligt.

Resultatet blev, kanske inte helt oväntat, mindre lyckat..

Veckan har också innehållit ett besök i Massachusetts tillsammans med fotbollslaget för en match mot Elms College. Trots att det var i slutet av september så var det en bit över 30 grader den dagen och riktigt klibbigt. Vi lyckades inte få hål på detta ganska mediokra lag. Matchen slutade 1-1. Vi hade 35 skott, Elms hade 12. Coach var rejält besviken efteråt och det var väldigt tyst på bussen hem.
Vi hade ytterligare en match i lördags, mot ärkerivalen Keene State College, som förra året såg till att lägga sig i sista matchen för att inte Eastern skulle ta sig till slutspel. Eastern har aldrig någonsin lyckats slå Keene så laget var extremt taggat inför den här matchen, nu skulle det hända! Matchen var ganska jämn rakt igenom och i början av andra halvlek lyckades vi ta ledningen. Denna höll vi till det var sju minuter kvar då Keenes anfallare kom högst i luften efter en hörna och nickade in kvitteringen. Veckan slutade alltså i två oavgjorda matcher för Eastern.

Igår bestämde sig jag och ett gäng av de andra internationella studenterna för att åka till stranden. Vädret var fortfarande en bit över 20 grader och det kändes som sista chansen för året. Vi valde en strand med ett väldigt konstigt namn som låg i Rhode Island. Ska kolla upp det, vänta lite...
Sådär ja, Narragansett Beach var namnet. En väldigt mysig liten badort med medelhavskänsla; strandpromenad och små butiker. Stranden var fin, med mjuk och härlig sand och det var en hel del folk där, även om inte så många var i vattnet. Några av oss valde att doppa sig, men när dom kom upp sa dom att det nog inte var mer än 15 grader i vattnet. Jag hade även om jag varit hel inte försökt mig på ett dopp..
Att hoppa på kryckor på en strand är inte heller det särskilt enkelt, då kryckorna sjunker ner sådär en decimeter i sanden när man ska skjuta ifrån. Men väl på plats var det riktigt skönt att ligga och njuta av sensommar-/höstsolen.

Hmm.. Ja det hade ju hänt en del den här veckan ändå när man har tänkt efter en stund. Morgondagen är en dag jag sett fram emot ett tag nu; jag ska på återbesök hos Dr MacAndrew och förhoppningsvis låter han mig lägga kryckorna åt sidan för att återgå till käppen. Skulle vara grymt skönt!!

En månad går fort!

Ja det har redan gått en månad sedan jag kom till "det nya landet". Mycket har hänt, både roliga och mindre roliga saker. Här kommer fem saker jag lärt mig såhär långt:

5.

Jänkarna använder en annan slags kryckor. I början får man rejäla skav av dom, men efter ett tag, när man fått in tekniken ordentligt, fungerar dom riktigt bra.

4.
De använder även dessa hopplösa skolbänkar. Hur man än sitter i dom får man ont. Dessutom trycker dom in så många bänkar som möjligt i ett klassrum, så benutrymme finns det inget att tala om. Kan man dessutom inte böja ena benet så blir det genast ännu knivigare. Lösningen blir att man sitter nedhasad lite snett på ryggen, med benet utsträckt i gången, tittandes på klockan en gång i minuten och med en innerlig önskan om att lektionen ska ta slut nån gång.

3.

Ett knä innehåller alldeles för mycket prylar. Dessutom är dessa alldeles för omtåliga och går sönder så fort man kommer på en fotbollsplan hundratals mil hemifrån. Jag vill reklamera!

2.
Jag börjar nu förstå varifrån de amerikanska hälsoproblemen kommer ifrån. Det är inte ovanligt att folk här äter pizza 4-5 gånger på en vecka. Givetvis ska man anamma gällande normer vad gäller mat när man besöker en annan kultur, så jag har glatt slängt i mig åtminstone två pizzor per vecka. Upptäckte idag att man dessutom kan beställa sin pizza online så man inte ens behöver sträcka sig efter telefonen.. Den godaste pizzan hittills gör Domino's. Dessutom har dom hemkörning, så maten är på bordet inom en halvtimme! Börjar dock redan tröttna på all fet mat, min mage kommer ju se ut som en ballong om jag inte aktar mig. Jag längtar efter den dag jag kan börja springa igen (om sådär en 4-5 månader...)

1.

Min nya favorit! Den är såå god. Har bara haft möjlighet att dricka den tre gånger än sålänge, på grund av logistiska problem (Dunkin' Donuts ligger en kilometer bortom en brant backe, alldeles för jobbigt för att hoppa dit på kryckor). "An iced coffee, caramel flavored, with cream and sugar". Mumma!

Dagens låt 9/22

Boys Like Girls – The Great Escape
Ännu en radioplåga, men med ett band med lite lokal anknytning, kommer från Boston, Mass.

Painkillers + lektioner är ingen bra kombination

Dagen efter operationen vaknade jag upp med ett rejält ömt knä. Jag följde Dr MacAndrews ordination och tog två av de tabletter jag fått på apoteket dagen innan. Efter frukost var det dags för dagens enda lektion, sociologisk teori. Lektionssalen ligger en 400 meter bort, ner för en backe, så jag startade i god tid för att hinna hoppa dit på mina nya kryckor. Vädret, som för övrigt har varit kanon nästan hela tiden sen jag kom hit, hade denna dag bestämt sig för att slå om rejält; ösregn och kallt. Jag kom fram till Shafer Hall, som byggnaden heter, i god tid och slog mig ner i dom alltför obekväma stolarna, särskilt när man är lång som jag är. Ergonomi är ett okänt begrepp här..

Det dröjde dock inte lång tid in i lektionen innan jag började känna mig rejält snurrig och illamående. Till slut var jag tvungen att gå ut i korridoren och lägga mig på en bänk en stund. Jag köpte en flaska vatten och gjorde ett nytt försök, men insåg snabbt att det inte skulle gå, så jag gick tillbaka och la mig på sängen igen. Dagen efter var det i stor sätt samma visa. Jag klarade mig dock igenom den första lektionen, men sedan var jag tvungen att avbryta nästa.
Hela den veckans lektioner gick i stort sätt förlorade. Även om jag så småningom kunde närvara hela lektionerna rent fysiskt var hjärnan inte alls med. Kommer inte ihåg särskilt mycket av vad som sades överhuvudtaget. I slutet av veckan orkade jag ta mig ner till Sports Center igen för att påbörja lite lätt isbehandling igen.

Laget åkte iväg utan mig för match uppe i New Hampshire den helgen och de andra internationella studenterna åkte till New York för att kolla på en baseballmatch. Tyvärr var det inget alternativ för mig då en lång bussresa inte var så nyttigt för mitt knä.

Nu har jag äntligen hunnit ifatt i tiden. Denna veckan har jag slutat ta painkillers och lektionerna går mycket bättre. Kanske ska ta och berätta vad det är jag läser just nu:

Introduction to Sociology: En kurs med en väldigt flängig lärare i 30-års åldern. Han har ingen större struktur på det han gör och pratar väldigt snabbt och i mina öron otydligt. Att det dessutom är väldigt hög volym på luftkonditioneringen gör inte saken lättare. Själva kursen i sig är ganska intressant när man väl uppfattar vad han säger..

Sociological Theory: En kurs med mer fokus på de större sociologiska teoretikerna, såsom Marx, Engels, Weber och Durkheim. Läraren är mycket bättre, en äldre gentleman, med mycket tydlig engelska. Kursen är betydligt svårare än den första och hans prov ska tydligen vara rätt svåra.

Introduction to Modern World History: Detta är en riktig högstadiekurs. Vi går igenom hur många händelser som helst på en lektion, men oerhört kortfattat. När det sen kommer till quiz i slutet av veckan är det nästan skrattretande enkelt. Multiple choice-frågor i stil med: Vad hette aztekernas ledare? a) Filip b) Henry c) Ahmed d) Moctezuma

Music Cultures of the World: Detta är en kvällskurs på torsdagkvällar med en man från Kalifornien som lärare. Han är väl inte så väldigt entusiasmerande men i pauserna kommer han fram till mig och pratar svenska! Han har tydligen bott i Ängelholm i flera omgångar i sitt liv. Verkligen lustigt! Denna vecka var han dock borta för han skulle till Umeå och besöka en vän som skulle disputera i samisk musik vid Umeå Universitet!

Sådär, det var lite om skolan också. Har inte blivit så mycket av den varan än..

Ikväll var det middag hemma hos Coach DeVito. Detta är en tradition; laget samlas kvällen innan hemmamatch och äter tillsammans och snackar ihop oss lite. På matsedeln ikväll stod Pasta med tomatsås och köttbullar (inte den svenska varianten..). Imorgon är det en stor match för laget. Rivalerna Western Connecticut State University kommer på besök för en ligamatch och både ära och viktiga poäng står på spel. Ska bli riktigt kul att se; skulle varit ännu roligare att spela..

Dagens låt 9/18

Quietdrive – Time After Time
Denna låt spelades varenda dag i skolans gym när jag gjorde mina rehabövningar.

Om skadeläget på västfronten

Som tur har det hänt lite mer på min västfront än den mer kända från första världskriget.. Fruktansvärt dålig liknelse, jag vet, men jag är trött och klockan börjar närma sig midnatt.
Tänkte uppdatera undrande därhemma om hur det går med mitt knä. It's been two weeks since my last confession. Näe, usch, nu får jag ta och skärpa mig! Kom till saken männ'ska!
Nåväl, tisdagen för två veckor sen körde Doc Yeo åter upp mig till sportkliniken för att träffa Dr. MacAndrew. När vi kom till väntrummet var det fullsmockat med folk och det skulle troligen ta flera timmar av väntan innan det var vår tur. Doc gick fram till kassan och snackade med dom där bakom ett tag. Sedan gick han tillbaka till mig och satte sig brevid mig och sa att han gjort ett försök att få fram oss i kön en bit. Efter en fem minuter kom en av de som arbetar där fram till oss och sa att det troligen inte skulle bli tid för oss idag, men att dom skulle ringa ner till skolan om det fanns plats för oss. Vi reste oss och gick. Lite besviken sa jag till Doc att det var synd att han inte lyckats trixa med personalen för att få in oss. Med ett snett leende tittade han på mig och sa: "Oh, we are getting in"
Med ett väldigt undrande ansiktsuttryck tittade jag tillbaka på honom och han sa: "Just wait and see"
När vi nästan kommit fram till bilen som stod parkerad ut med kliniksväggen öppnades en bakdörr och samma person som tidigare givit oss det tråkiga beskedet i väntrummet, släppte in oss med ett fniss: "Vi ville inte skapa upplopp bland patienterna i väntrummet så vi var tvungna att göra på det här sättet"

Väl inne dröjde det inte länge innan Dr MacAndrew kom till vårt rum. Hans besked den här dagen var att det var väldigt positivt att min rörlighet i knäet hade förbättrats så väldigt. Från att förra tisdagen varit runt 70 graders böjning till att nu vara runt 120 grader, så en "scope" var nu möjlig. Han försökte sedan göra samma test som vid det första besöket, men han kunde inte få ut något av det den här gången heller då jag omedvetet strävade emot. Istället skulle han göra testen när jag var nedsövd. Han kunde fortfarande inte avgöra om hans alternativa teorin stämde, men de framsteg jag hade gjort under veckan var som sagt positiva i vilket fall. Efter noggrann genomgång av proceduren med scope, eller som det egentligen heter Exploratory Arthroscopic Surgery, gick vi vidare till "bokningstanten". Hon ansvarar för alla bokningar av operationer och annat, och jag hade träffat henne innan, då vi bokade in MRI på sjukhuset. Även hon är väldigt trevlig och tillmötesgående och bjöd på Swedish Fish medan vi hittade en tid som passade. Redan måndagen i veckan därpå fick vi tid för operation.

Dagarna fram till måndagen spenderade jag med att rehabträna på en form av stående cykelmaskin kallad Elliptical (kommer inte på det svenska ordet för den nu, men den finns på de flesta gym) och med lätt styrketräning av det nu ganska svaga högerlåret. Det är bra att gå in så stark som möjligt i en operation säger Doc Yeo vilket jag håller med om till fullo.

Efter en helg där jag följt med laget på två bussresor till olika skolor i Massachussetts (hoppas jag fick rätt på alla "s" där..) var det då måndag och dags för operation.
Vid elva var jag och Doc Yeo på plats på Windham Hospital och jag fick byta om till den otvivelaktigt stillösa patientkostymen, med tillhörande armband som accessoar. Doc Yeo, som skulle närvara vid operationen, bytte också han om till en väldigt tjusig lila dräkt med tillhörande gröna skoskydd. Jag fick en säng att ligga i och ett halvt dussin personer kom och frågade om när jag är född, om det är jag som är Gustav och om det är höger knä som ska opereras. Sköterskorna tog blodprov och jag fick intravenöst. Sedan rakade dom av håret på höger knä för att göra i ordning det för operation. Är vääldigt snyggt nu måste tilläggas; är rakad halvvägs ner på smalbenet så det ser minst sagt märkligt ut, kanske kan bli en modegrej.. Efter en timme och en kvart från vår ankomst till sjukhuset kom Dr MacAndrew till oss och ritade upp lite mönster med en penna på mitt höger ben. Doc Yeo sa att ibland skriver dom YES på det ben som ska opereras och NO på det andra; detta gjorde mig lite nervös..

Strax efter hans besök rullades jag genom korridorerna till operationssalen. Där var väldigt kallt och jag fick filtar för att inte frysa. Sedan fick jag hoppa över till operationsbritsen och inte många sekunder senare var jag helt borta.

Operationen tog runt en timme och vid tre-tiden på eftermiddagen vaknade jag upp igen. Den första instinkten var att jag bara hade tagit en powernap i operationssalen och att dom snart skulle ge mig nån mask och jag skulle få räkna ner från 10, som dom gör i filmer. Men när ögonen fått vänja sig vid ljuset såg jag att jag var på ett helt annat ställe. Det gjorde också rejält ont i knäet och en sköterska såg till att jag fick smärtstillande. Efter att ha kommit något tillbaka till verkligheten (jag var fortfarande rejält snurrig) fick jag lite fika i form av en blåbärsmuffins och ett glas apelsinjuice. Dr MacAndrew kom även till min säng och berättade att tyvärr var fallet så att mitt främre korsband (ACL) verkligen var av. Dessutom hade han upptäckt en "partial tear of the lateral meniscus", vilket innebär en skadad yttre menisk. Denna hade han dock lagat med detsamma med hjälp av millimetersmå skruvar som skulle hålla ihop "klyftan" tills den har läkt, sedan ska skruvarna tydligen upplösas och försvnna. Han sa också att om 4-6 veckor, när menisken har läkt, ska nästa operation ske. Vid denna ska korsbandet lagas. Den engelska termen är mer häftig: Knee reconstruction. Efter ytterligare en timme hade jag blivit någorlunda normal igen och jag och Doc Yeo lämnade sjukhuset och åkte till apoteket för att få painkillers och sömntabletter. Sedan fick jag äntligen komma tillbaka till mitt rum och min säng. Jag somnade nästan på stört.

Kommande dagar, som jag upplevde i en dimma av painkillers, ska jag berätta mer om senare.

Dagens låt 9/11

Dagens låt måste bara bli: Basshunter – Boten Anna
På väg till en av fotbollslagets träningar satte plötsligt en av killarna på denna låt i bilen och alla började sjunga med. Jag blev smått chockad, hur kunde denna plåga ta sig hela vägen hit??!

De lite mer trevliga delarna av den första tiden

Så den första helgen var minst sagt fullspäckad med besök på Sports Center och Doc Yeo. Det var först på onsdagen veckan efteråt som det blev lite mer variation på tillvaron. På förmiddagen var det samling för alla nya internationella studenter på skolan för introduktionsdagar. Vi samlades på "Admissions Office" i ett konferensrum. Eftersom skolan inte är så jättestor är det inte heller alltför många internationella studenter här, men vi kom upp i en skara på 14-15 stycken mer eller mindre nervösa och jetlaggade individer. I stort sätt hela världen var representerad; vi har studenter från Kina, Korea, Malaysia, Turkmenistan, Nigeria, Senegal, Turkiet, Frankrike, Tyskland, Sverige och säkert något land till som jag har glömt i farten. Dmitry (för nytillkomna läsare skolans internationella koordinator) hälsade oss alla välkomna och bjöd på frukost. Under dagen fick vi lyssna på föredrag från olika personer som handlade om allt från hur man skaffar jobb på skolan till hur den amerikanska kulturen kan komma att te sig för en som är ovan.
Gruppen fick också en guidad tur runt campus för att vi inte skulle känna oss helt vilsna. Jag, som handikappad och som dessutom varit på skolan en vecka, fick lov att gå ner o göra lite rehab istället för att slippa gå så långt. När klockan började närma sig kvällen fick gå till våra rum och göra oss i ordning för den middag som sedan skulle följa.

Jag kom nu på att jag glömt berätta en viktig sak från den första helgen. På lördagen när jag satt hos Dmitry och fixade med papper ringde det en dam från "Housing", som har hand om boendet på campus. Hon berättade att jag tyvärr var tvungen att flytta från mitt rum. Lägenheten skulle göras om till en lägenhet för tjejer istället. Hon var medveten om min situation och sa att en kille som heter Rob skulle söka upp mig under dagen och visa mig en ny lägenhet i det dorm som låg brevid, High Rise. Han skulle också hjälpa mig att flytta mina saker. Så när jag satt och åt lunch på söndagen kom en kille fram till mig och presenterade sig som Rob. Vi kom överens om att vi skulle ses senare på dagen och att han skulle fixa flytten då. Jag gick/haltade hem och började packa ihop mina saker så gott det gick och Rob kom så småningom och vi gick tillsammans den lilla biten till High Rise. Jag hade inga som helst förväntningar på det nya boendet efter att ha sett mitt gamla, så när han öppnade dörren till lägenhet 655 på femte våningen blev jag glatt överraskad. Ett stort vardagsrum väntade innanför dörren med fräscha soffor och ett fotbollsbord (precis som i Vänner!) och ett stort och fint kök. Han visade mig sedan vidare till mitt rum som var ett sovrum för en person, till skillnad från mitt gamla dubbelrum i Low Rise. Förutom mitt sovrum fanns det ytterligare fyra sovrum, men ingen hade flyttat in där ännu. Det nya rummet hade dessutom fungerande telefon, internet och en vägglampa! Med ett stort leende på läpparna började jag och Rob att flytta över mina grejer. Rättare sagt, Rob flyttade och jag log.

Så det var till detta rum jag nu begav mig för att göra mig i ordning för kvällens middag. I samma lägenhet hade en fransk utbytesstudent vid namn Nicholas flyttat in kvällen före, så vi hade följe dit. Efter att vi fräschat upp oss lite gick vi ner till Admissions Office igen och satte oss i den bil som väntade på oss där. Vi åkte till ett ställe en 20-25 minuter från Willimantic som heter Willington och pizzerian Willingtons Pizza som tydligen hade fått medalj för sina goda pizzor. Vi fick plats vid ett långbord och in kom mängder av suveränt goda amerikanska pizzor. Dock tyckte jag själv att den prisbelönta pizzan var den minst goda. Den hade ett lager av potatis på sig, ungefär som en potatisgratäng på toppen av pizzan, väldigt mystiskt! Vi åt till maten stod upp över öronen på oss och trots det blev det mycket pizza kvar. Med belåtna miner åkte vi hem igen och förberedde oss för nästa dag.

Torsdagens schema var ungefär det samma som onsdagens och bestod av diverse möten med information av olika slag. Jag missade ett par av mötena när jag var nere på rehab men de andra sa att det inte var överdrivet viktiga saker jag missade i alla fall. Framåt kvällen tog vi oss till Dr. och Fru Horrocks residens för "The World Famous Lasagna Dinner" som är en årlig tradition för de nytillkomna internationella studenterna. Tillsammans med diverse professorer som inte ville missa detta tillfälle till en god (läs gratis) middag samlades vi i Dr. Horrocks trädgård och serverades en riktigt utmärkt lasagne. Skolans president Elsa Nunez tittade förbi, och även Ms. Kimberly Crone, som var skolans representant i Göteborg när jag var där i våras på CIS:s utbildningsmässa.

Introduktionsdagarna avslutades sedan på fredag morgon med att Dmitry gav oss lite information om hur man går tillväga för att ta amerikanskt körkort. Vid lunchtid tog sedan skolans egen Welcome Weekend över och med ett ståtligt öppnande i idrottshallen invigdes det nya akademiska året. Convocation, som det kallades, bestod av ett antal tal mer eller mindre inspirerande tal. Jag satt tillsammans med ett par av fotbollslagets freshmen och då fick jag veta att laget skulle iväg till Boston om en timme för att spela träningsmatcher och dom frågade om jag skulle med. Detta lät ju betydligt mer intressant än att sitta och lyssna på tal så vi reste oss och gick för att få tag i Coach DeVito för att höra om det var möjligt att jag kunde få följa med. Med en halvtimme kvar fick vi tag på honom och det var inga problem alls, så jag snabbade mig upp på rummet för att packa en väska och sedan bar det av med minibussar i riktning Boston!

Laget hade inplanerat två träningsmatcher, en på fredagen och en på lördagen. Den första matchen var mot Salem State College i en förort som heter just Salem strax norr om Boston. Matchen spelades på konstgräs och coach bytte hej vilt för att testa olika kombinationer av spelare. Resultatet blev till slut 5-1 till Salem, som var ett mycket bra lag. De skulle nog klara sig bra i svensk division tre om inte högre. Efter matchen åkte vi till Motel 6, där vi skulle övernatta. Coach hade beställt pizzor i mängder som vi åt innan det var dags att sova. Märkligt det här med att man är väldigt seriösa i allt man gör, förutom när det gäller maten..

Vid åtta på morgonen samlades laget utanför motellet för en lugn joggingtur innan vi satte oss på bussarna för att åka vidare till nästa match. För motståndet stod Tufts University som är en skola som ligger ytterligare lite närmare centrum av Boston, dock inte jättecentralt. Denna matchen spelade vi betydligt bättre men lyckades ändå inte få hål på deras försvar. Resultatet blev 2-0 till Tufts.

Efter matchen var det dags för lunch, så vi åkte in till de centrala delarna av Boston för att ta oss något att äta. Efter en hel del bekymmer att hitta plats för två stora minibussar lyckades vi på en bakgata få ett par platser. Vi gick sedan till en kyrka i norra Boston som var en av de äldsta i USA och som hade någon anknytning till Paul Revere (såvitt jag förstod det). Efter detta kulturella inslag fortsatte vi in till Quincy Market för att äta. Denna galleria är bland det häftigaste jag sett i matväg. Du kan få mat från alla världens hörn i hundratals stånd! Efter att ha ätit oss rejält mätta satte vi oss utanför gallerian och tittade på en street performer som lyckades ta sig loss från en "straightjacket", till alla barns stora glädje.

Vi samlades sedan utanför Hard Rock Café för att ta oss tillbaka till bussarna. Desvärre var några av killarna lite sena vilket fick Coach att gå i taket. Detta visade han med besked på vägen hem, då vi stannade vid UConn, en skola strax intill Willimantic. Där tog han hela laget till en brant kilometerlång backe som dom fick springa uppför om och om igen. Han upplyste sedan att vi nu hade en extra träning klockan sju på måndag morgon. Till slut var han nöjd och vi åkte hem till Willimantic igen.

Nu ska jag ta något att äta, så fortsättningen följer en annan dag!

En liten kommentar...

Kom precis från behandling nere på Sports Center och medan jag låg på britsen spelades dagens låt två gånger, och jag var där cirka 40 minuter...

Dagens låt 9/3

Dagens låt är lika given som förra låten:
Plain White T's – Hey There Delilah
Jag vet inte hur många gånger jag har hört den här medan jag legat med min isbehandling, men skulle gissa på upp mot 50 gånger utan att överdriva. Den är totalt sönderspelad på radio. Jag har gått från att tycka att den var riktigt bra till att nästan hålla för öronen när den kommer ;)

De första dagarna - del tre (den hemska delen)

Detta kommer bli ännu ett väääldigt långt inlägg, så ta fram något att äta och dricka under tiden ni läser ;)

Första natten sov jag närmare 12 timmar, från åtta till åtta, så rejält utvilad vaknade jag första morgonen i det nya landet. Mitt sovrum var ett av två i en lägenhet i ett dorm som kallas Low Rise. Jag var helt ensam i lägenheten då dom andra inte skulle komma förrän en vecka senare. Första intrycket av lägenheten var: betydligt sämre än mitt korridorrum i Sverige. Heltäckningsmatta i hela lägenheten som inte blivit ordentligt rengjord på år och dag, lampan i mitt rum funkade inte, telefonjacket var trasigt och till råga på allt funkade inte heller min adapter i vägguttaget. Så där stod jag utan någon kontakt med omvärlden. Jag började packa upp iaf och tänkte att det kommer säkert bli bra hursomhelst. Vid tio mötte jag Dmitri vid skolans klocktorn (ska ut o ta kort senare så ni får se hur det ser ut på riktigt) och han gav mig en liten tour runt campus. Vi fixade studentleg, datortillhörighet och registrerade mig för terminen. Efter detta gick jag tillbaka till mitt rum och åt lunch.

Senare på eftermiddagen var det dags för lagmöte med fotbollslaget. Med nervösa kliv gick jag bort till Sports Center och hittade med nöd och näppe rätt rum i tid. Killarna i laget var jättevänliga och coach DeVito hälsade oss alla välkomna. Vi fick fylla i lite information och trivia om oss själva på ett antal blanketter och han pratade lite om kommande säsong. Efter mötet gick vi ut i lobbyn och tog kort för hemsidan. Alla fick ta på sig skjorta och slips och var så stiligt så. De skjortor som tillhandahölls var dock inte riktigt i min storlek, ärmarna räckte halvvägs ner på underarmen.. Men dom sa att det inte skulle synas hursomhelst =)
Efter att stått och pratat en stund var vi sedan klara för stunden och jag återvände till Dmitri för att fortsätta med pappersarbetet.

Vi hade ytterligare ett möte senare på kvällen som skolans NCAA-ansvariga höll i (NCAA är det amerikanska skolidrottsförbundet). Alla skolans höstsportslag samlades i en aula och vi fick information om vilka skyldigheter och rättigheter vi har som idrottare. Det pratades även om droger och doping och skolans Head Trainer (motsvarar ungefär en svensk fysioterapeut) Dr. Yeo pratade lite om idrottsskador och hur vi ska undvika dom. Efter mötet var jag rejält trött, klockan var tio amerikansk tid (fyra på morgonen svensk tid..) så jag gick snabbt och la mig då vi skulle träna tidigt dagen efter.

Så, klockan halv sju på morgonen fredagen den 24 augusti var det då dags för första träningen på preseason. Jag joggade upp till fotbollsplanen i god tid och började värma upp. Vi hade fått veta att ett av de två fystesten vi var tvungna att ta skulle vara på detta pass, så jag kände att det var nog bra att vara rejält uppvärmd. Träningen satte igång och vi körde en lång och bra, närmast militäriskt noggrann uppvärmning på 30 minuter och allting kändes hur bra som helst! Det här kan jag klara av med glans kändes det som.

Vi fortsatte träningen med "en-mot-en"-spel och jag bröt varenda gång som försvarare och hankade mig fram hyfsat som anfallare också (dribblingar är väl inte min starkaste sida..). Vi varierade sedan övningen med att vi började med en lång krosspassning och mottagning från anfallarens sida. Jag började som anfallare och fick en riktigt bra pass mitt på kroppen som jag tog ner utan problem, men försvaren kom ganska snabbt emot mig.

De kommande sekunderna kommer jag att komma ihåg i hela mitt liv.. Jag fick ner bollen på foten och tog två steg mot försvaren. När jag var cirka en och en halv meter från honom gjorde jag en överstegsfint med höger ben och tänkte gå till vänster om honom. Nu var det bara så att jag aldrig kom längre än så. När jag satte ner höger fot i gräset landade den troligen i en liten grop och när jag la tyngden på benet vek sig mitt knä i en snabb rörelse höger-vänster-höger och ett tydligt ljud kom från knäet. Ljudet lät ungefär som när någon knäcker med knogarna, fast betydligt högre än så. Till och med folk en bit i från kunde höra det. Jag föll med ett skrik till marken och kände direkt att detta inte var bra. Jag mår inte bra bara av att skriva och tänka på det nu en och en halv vecka efteråt. Assisterande tränaren Adam kom snabbt på plats med en ispåse och efter en stund började den värsta smärtan avta och det var helt okej sålänge jag inte rörde knäet. Minsta rörelse gjorde dock väldigt ont. Coach DeVito ringde efter Dr. Yeo och dom andra trainers men ingen visste att vi tränade så tidigt på morgonen, så jag fick ligga i närmare en timme innan någon kom och hämtade mig med en pick-up. Ska aldrig håna amerikanerna för deras pick-ups igen! (åtminstone inte på ett bra tag...)

Ett par av killarna i laget hjälpte mig upp på flaket och vi körde sakta ner till Sports Center. Även de få svängarna vi gjorde där gjorde att knäet kom i rörelse och gjorde väldigt ont. Väl nere i training room tog Doc Holton emot mig. (senare kommer jag kalla honom Tom) Han kunde inte göra så väldigt mycket av tester på knäet utan fortsatte med isbehandlingen och ringde upp till sportkliniken för att beställa tid för röntgen. Redan klockan ett på eftermiddagen fick jag tid och fick till och med gå före i kön. Röntgenbilderna visade ingenting som var av vilket dom inte heller trodde, men man är tydligen tvungen att fastslå det innan man får göra en magnetröntgen (MRI). Så doktorn på klinken beställde en tid för MRI från det lokala sjukhuset Windham Hospital. Han sa då att det troligen skulle dröja till en bit in i nästa vecka innan jag skulle få tid då det nu var fredag eftermiddag. Jag och Tom åkte sedan tillbaka till skolan för att fortsätta med isbehandlingen.

Nu hade även Dr Yeo kommit och fick ta sig en titt på säsongens första skada. Doc Yeo ska tilläggas är den mest fantastiska människan på campus och bland dom roligaste och trevligaste personer jag träffat. Han är en av ytterst få med en doktorsexamen som jobbar som Trainer på collegenivå och han vet verkligen vad han sysslar med. Han kunde inte heller göra så mycket mer än att konstatera att det mesta av rörelse gjorde väldigt ont. Han lovade dock att han personligen skulle följa med mig till sjukhuset för MRI.

Vi hade en väldig tur (och troligen lite sweet talk från Doc) för sjukhuset ringde senare på eftermiddagen och sa att dom hade tid redan samma kväll vid halv åtta. Efter lite väntan fick jag åka in i den för mig, som passionerad House-älskare, väldigt bekanta cylindern och fick ett par skydd för öronen. Det behövdes kan jag lova, en MRI låter väldigt mycket, nästan som den är trasig. Jag låg blickstilla så ingen bild behövdes tas om och det hela var klart på cirka 25 minuter. Resultatet skulle sedan läsas av en "radiologist" och vi fick återbesökstid på klinik på tisdagen veckan efter. Efter besöket på sjukhuset blev det raka vägen hem till sängen!

På lördagen blev det mer is men dom kunde fortfarande inte göra så mycket med knäet. Jag träffade Dmitri också som fixade så jag fick ringa hem. Ja resten av dagarna fram till återbesöket bestod i stort sätt av haltande på kryckor och jag spenderade mängder av timmar i training room.

Så kom då tisdag eftermiddag när vårt återbesök var bokat. Doc Yeo pratade igenom de olika scenariorna med mig och sa att vi fick hoppas på det bästa. Jag tänkte då att det säkert inte är så farligt, bara lite utsträckta ledband och att jag skulle vara tillbaka på ett par veckor. Det var också det allra troligaste scenariot. Doc Yeo och jag åkte sedan upp till kliniken och väntade och väntade. Doc MacAndrew som är min läkare på klinken, hade andra patienter så det tog sin lilla tid. Till slut kom han in i rummet och hymlade inte om saken utan sa direkt: "His ACL is torn"
Doc Yeo hade pratat med mig om detta scenario så jag visste vad det innebar, men hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle vara det.

"Torn Anterior Crucial Ligament", vilket är ett avslitet främre korsband på svenska, betyder operation och minst 6 månader av rehabilitering. Jag blev rejält chockad, vilket inte har hänt särskilt ofta för mig, och jag fick en klump i halsen. Men jag tog till mig det dom sa relativt snabbt och accepterade att säsongen troligen var över för min del. MacAndrew tog sedan upp MRI-bilderna och pekade ut de saker som "radiologist" hade skrivit i sin rapport. När han kom till delen med "torn ACL" blev han dock lite misstänksam. När ACL går av ska man kunna se lite stumpar av fibrerna på bilderna men i mitt fall kunde han själv inte se detta. Detta gjorde att han skapade en alternativ teori: ACL kan fortfarande vara helt och att anledningen till att det inte syns är för att det är så mycket vätska i knäet att ACL döljes. Han ville sedan göra lite rörlighetstest med knäet, men jag kunde fortfarande inte böja särskilt mycket på det, så det fick vänta till nästa besök. Han sa också att innan de gör en operation vill han gå in med kamera (scope) för att dränera knäet på vätska, se om meniskerna är hela och se om hans alternativa teori stämmer. Jag fick släppa kryckorna som hade skaft rejält på mina handleder och fick istället, till min stora glädje som House-älskare en käpp istället!

Så det är läget vi befinner oss i idag. Imorgon har jag mitt besök hos MacAndrew och vi ska då troligen boka in scope en tid senare i veckan. Håll tummarna för den alternativa teorin!!

Ursäkta för mina långa inlägg, men det är skönt att skriva av sig lite =)
Nästa inlägg kommer troligen handla om tiden den första veckan som jag inte spenderat på rygg med is på knäet. Det kommer också en rapport om hur läkarbesöket gick.