Planer för Spring Break

Spring Break börjar närma sig med stormsteg och givetvis ska jag försöka ta mig iväg från Willimantic och se lite av landet då. Från början var det tänkt att jag skulle få besök från Sverige under denna vecka, men för någon vecka sedan blev dessa planer uppskjutna och jag fick börja leta efter något annat att göra. Axel och Sina hade redan i höstas bestämt sig för att åka till San Fransisco denna vecka och hade beställt sina biljetter ett bra tag innan. Detta var ju klart lockande, men priser och tillgänglighet på biljetter gjorde att det inte var möjligt att följa med dom.
Istället får jag nu låna Axels bil under hela lovet och tidigare i eftermiddags blev det klart vad som ska ske; Road Trip!

Den första lördagen på lovet kör jag Axel och Sina till flygplatsen och sedan börjar äventyret!

Den första dagen tar jag mig söderut genom landet, förbi New York och Washington D.C till en mindre stad som heter Charlottesville, VA. Precis utanför staden ligger Thomas Jeffersons hus (ritat av honom själv då han var arkitekt).

På ett vandrarhem i staden övernattar jag innan jag fortsätter min resa söderut mot Georgia och Atlanta. Här planerar jag att se både Coca-Cola-utställningen, CNN-högkvarteret och den olympiska parken.

Vidare fortsätter jag söderut till New Orleans. Här ska jag vandra genom de franska kvartererna och äta god cajun-mat. Jag tar också en dag på stranden här om vädret tillåter det.

Väl utvilad forsätter jag nu min resa västerut, till Houston i Texas. Här ska jag försöka hinna med Lyndon B Johnson Space Center på eftermiddagen innan det blir dags att bänka sig för ett enormt evenemang: Houston Livestock Show and Rodeo. Detta är världens största djurutställning och också världens största Rodeo. Evenemanget håller på i 20 dagar och detta är en av de sista dagarna. Rodeon som jag nu har biljett till är en semifinal och när de har tävlat färdigt blir det också ett uppträdande av Fergie, sångerskan i Black Eyed Peas!

Efter denna exceptionellt amerikanska kväll viker jag nu av norrut och har en relativt lång dag i bilen innan jag når fram till min övernattning i Little Rock, huvudstaden i Arkansas.
Morgonen därpå åker jag längs med Mississippi-floden innan jag tar mig in i Elvis-land, Memphis i Tennessee! Efter lunch och ett besök på Graceland, bär det sedan vidare mot Countryns huvudstad, Nashville. Här blir det mat och musik hela kvällen och jag bor mitt i stan på ett vandrarhem.

Dagen efter viker jag nu av mer norrut. Lunch planeras till Elizabethtown, Kentucky, som har viss anknytning till viss film med samma namn.. Strax utanför Elizabethtown ligger Fort Knox, den berömda guldreserven som också ska få sig ett besök. Inte alls långt därifrån ligger också Kentuckys berömda bourbon-distrikt. Jim Beams destilleri ligger närmast min rutt och det är inte omöjligt att jag tar vägarna förbi där om det finns tid för det.

Sedan tar jag mig vidare norrut och Indianapolis. Jag tänker först ta mig förbi staden en knapp timme för att titta på staden Anderson, där min mamma var utbytesstudent i slutet av 70-talet. Efter det tar jag mig in till staden och ett vandrarhem där.

Dagen därpå blir en lång bilresa österut, för nu börjar det närma sig slutet på äventyret. Jag övernattar i den lilla byn Jim Thorpe, döpt efter multisportaren med samma namn. Jim Thorpe vann mängder av medaljer i OS i Stockholm 1912 och var dessutom professionell baseballspelare och amerikansk fotbollspelare. Byn ska tydligen vara i stilen av en schweizisk alpby och döptes efter idrottaren för att få in pengar till byn och ökad turism.

Morgonen därpå åker jag direkt till flygplatsen och hämtar upp Sina och Axel innan vi åker
tillbaka till Willimantic.


Som ni kan förstå kommer det att gå en del pengar till detta äventyr. Därför tar jag tacksamt emot bidrag för detta ändamål. Sponsring går alldeles utmärkt det med, jag kan både bära reklam-tröjor, annonsera på bloggen och sätta stickers på bilen om någon önskar det. Om någon tidning önskar exklusiva reserapporter ska det nog gå att ordna det med! Jag kommer att ha med min dator på resan och uppdaterar efterhand jag får tillgång till internet. Kontakta mig via e-mail för att få kontouppgifter och diskutera sponsring. Min email hittar ni om ni klickar på min profil i högerspalten.

Boston mm

Förra veckan rullade i stort sätt på som de tidigare veckorna.
- I tisdags tittade vi på basketlagen som båda mötte Keene State, tjejerna vann och killarna förlorade.

- I onsdags hade jag mitt första quiz för terminen, i min konst-kurs. Det gick nog rätt bra, var relativt enkelt i alla fall med flervalsfrågor.

- I torsdags var det Sinas tur att laga mat till oss, vi fick fyllda paprikor, vilket var riktigt gott!

- I fredags blev det en lugn kväll med lite biljard.

- I lördags var det dags för basketlagens sista match för den vanliga säsongen. Båda lagen lyckades vinna mot Rhode Island College, och nu väntar slutspel i Little East Conference för dom. Om en stund ska vi ner till Sports Center för att titta på tjejerna som spelar hemma i första omgången, mot UMass Boston. Efter matcherna åkte vi till bion och kollade Definitely, Maybe. Filmen var riktigt bra, kul och underhållande. Abigail Breslin var fantastiskt bra (precis som i Little Miss Sunshine), en ny favorit nästan i kaliber med Dakota Fanning!

- I söndags åkte vi till Boston, mest för att inte sitta stilla hela dagen. Vi cirklade runt ett bra tag för att dels hitta området vi ville till och sedan för att hitta parkering där. Vi hittade en parkeringsplats på gatan (i ett garage kostar det $40 för 2 timmar!) och började gå på den berömda Newbury Street.


Detta är en riktigt fin gata med alla de stora märkena representerade, men också en hel del mindre butiker och trevliga caféen. Vi gick en bra stund här och sedan ner längs med floden, där en hel del joggare var ute trots det kyliga (men soliga) vädret.


Vi gick vidare för att hitta ett ställe att äta och valet föll på Uno's. Som alltid var maten kanongod där och inte alltför dyr. Jag valde en BBQ Bacon & Cheeseburger med French Fries och blev rejält mätt. Efter att ha suttit länge där gick vi vidare på Newbury St och hittade en trevlig bar i källaren på restaurang där vi satt en bra bit in på kvällen. Klockan var rätt mycket när vi, efter ha missat en avfart och fått se landsbygden i Massachusetts, slutligen kom hem igen.

Presidents' Weekend i Montreal

Veckorna går väldigt snabbt just nu. Då jag bara har lektioner tre dagar i veckarna är det nästan dags för helg innan veckan har börjat. Vardagslunken på campus har börjat komma igång på campus ändå, när vi inte har lektioner blir det oftast lite biljard, någon film (antingen hemma eller i skolans biograf), sjukgymnastik (såklart) och lite plugg, då o då i alla fall.

För de som undrar blev mina svenska köttbullar väl mottagna, trots att jag, till min besvikelse, inte lyckades hitta lingonsylt. Inte heller hade affären ströbröd, så det fick gå med smulade corn flakes istället, gick rätt bra det med. Smaken blev inte riktigt som hemma, men gott var det iaf.

Jag och några av de andra internationella studenterna har också hunnit med att hjälpa till vid en fundraiser "Snow Ball" till förmån för ett lokalt textilmuseum. Jag och Axel stod, finklädda i vita skjortor och välkomnade alla gästerna i ett par timmar och sedan fick vi äta vad vi ville av alla godsaker som erbjöds. Allt från sushi till kycklingpasta! När vi var klara där åkte vi tillbaka till campus och gick på en annan Snow Ball där, som anordnas av MALES (Men Achieving Leadership, Excellence & Success). Där var inte alltför mycket folk, men de hade chokladfontäner och frukt och marshmallows att doppa med! Underbart gott!

Nu i helgen var det långhelg för hela skolan, fredagen och måndagen var president Lincolns och Washingtons födelsedagar, så vi fick alla ledigt för att hedra dessa herrar. Vi internationella studenter kanske inte la så stor vikt vid detta, då vi passade på att lämna landet för ett tag.
I torsdags eftermiddag, efter att våra lektioner hade slutat satt jag, Axel, Sina och Sinas vän hemifrån, Anke, som också pluggar i Connecticut, i bilen på väg norrut. Vi åkte vid halv tre och började ta oss upp förbi Springfield, MA och vidare upp i Vermont. Vi stannade på ett Mickey D's innan vi fortsatte i rask takt mot gränsen. Strax innan vi kom fram till gränsen stannade vi och tankade och Axel, vår kära fransman, satte sig i förarsätet. Detta för att underlätta gränspassagen, som visserligen inte är så svår, men man blir bättre mottagen om man kan franska. I Montreal och i hela Quebec-regionen är det franska som gäller och när vi kom in i Quebec bytte alla skyltar till endast franska och dessutom visades hastigheterna i km/h.

När vi lämnade Connecticut hade vi knappt någon snö alls och det var några plusgrader i luften. När vi nu rullade in i Montreal var det -6 grader celcius och vägarna var täckta av snö, mycket snö. Efter en bra stunds letande efter parkeringsplats hittade vi en lucka i vad som för mig mer såg ut som en snöhög. Axel, som jobbat med att parkera bilar i Paris, lyckades dock gasa in sin stackars SAAB genom snön och parkera där. När vi lämnade bilen för att gå till vårt hostel var detta den första synen som mötte oss:

Om ni tittar noga ser ni en normalstor cykel, och detta var innan dom skyfflat undan den senast snön som kommit...

Klockan var närmare tio när vi checkat in på Chez Jean som vårt vandrarhem heter (ligger vid Ave. Rachel och Henri Julien för den som är bekant med staden), och lämnat våra grejer där. Tjugo över tio mötte Axels vän Bertrand (som pluggar vid Concordia i Montreal) oss och vi gick gemensamt till tunnelbanan. Målet för kvällen var hans skola, där en relativt stor fest pågick. Vi kom in utan några problem, de kollade inte ens leg, och vi mötte ännu fler utbytesstudenter där. Där var många fransmän från samma skola som Axel, så han hade nog den allra trevligaste kvällen. Vi andra hade också kul och vi tog en taxi hem först vid halv fyra-tiden.

Med rätta sov vi ut länge dagen efter då vi var rätt trötta, givetvis på grund av vår långa resa, inte något annat...
En bit in på eftermiddagen knackade Bertrand på dörren igen och vi åkte ut med tunnelbanan till Park Olympique, där OS hölls 1976. Vi gick ett varv runt området och arenan där Anders Gärderud tog OS-guld och slog världsrekord. Ingen av våra två tyskor föll dock på sista hindret, som för vår del var en bit av stigen som inte var skottad, således mycket djup snö. Vi kunde inte ta oss in på själva arenan då den var stängd, så jag fick ta bilder utifrån istället.


Vi kunde dock ta oss in i det olympiska simkomplexet som var byggt i typisk 70-tals stil, mycket betong och orange inredning.

Efter denna utflykt åkte vi till Bertrands lägenhet, som var oerhört fin. En väldigt gammal byggnad men stor och fint inomhus. Efter stor kopp varm choklad, det hade varit runt -10 hela dagen, sa vi hej då till Bertrand och började gå hemåt. När vi kom hem till vandrarhemmet gjorde vi pasta och tog det sedan rätt lugnt resten av kvällen.

Dagen efter började vi betydligt tidigare och vi gick i riktning på Park Mont-Royal. Detta är en park som ligger på en kulle över staden. Vi gick igenom utkanten av det finansiella distriktet, förbi det gamla och topprankade universitetet McGill (som var väldigt fint) och började sedan klättra uppför backen. Det tog inte alltför lång tid innan vi hade en helt enorm utsikt över staden och slätterna många kilometer omkring. Vi hade riktig tur med vädret, det var soligt och väldigt klart så vi kunde se väldigt långt. Dock var det ännu kallare den här dagen och lite blåsigt, så vinden inräknad var det närmare -20.
Vi satte oss på cafeet som ligger på toppen och drack ännu en kopp varm choklad (har blivit mycket av det den här helgen)



Vi tog oss sedan ner på andra sidan kullen, där det fanns pulkabackar och skridskobanor och tog sedan bussen tillbaka in till stan. Vi gick vidare inne i centrum bland alla skyskrapor och även en vända ner i den stora underjordiska staden, den största i världen faktiskt. Där ska finnas en bra bit över 1000 butiker, men eftersom det var en bit in på lördagkvällen var allting stängt.
Efter att ha gått ett bra tag började vi traska hemåt. Vi hittade en restaurang på en av huvudgatorna. Maten var sådär, knappt varm och Ankes lax var inte ens färdig.
Lite småbesvikna gick vi hem och öppnade upp vin. Trötta efter en heldag ute var vi lite tveksamma vad vi skulle göra denna kväll, men vid halv tolv bestämde vi oss för att ändå gå ut. Vi tog tunnelbanan in till centrum och en nattklubb som Bertrand rekommenderat, 737. Denna låg högst upp i en av skyskraporna, på 43:e våningen och med en fantastisk panoramautsikt över hela Montreal. Vi var där tills det stängde vid tre och tog sedan taxi hem.

Morgonen därpå, söndag morgon alltså, valde tjejerna att på egen hand gå ut och shoppa. Jag och Axel tog det lugnt på vandrarhemmet och när tjejerna återvände gick vi sedan gemensamt ner mot centrum igen. Denna dag var det inte så kul väder. Det blåste rejält och när vi gått en stund började det regna. Detta gjorde att den snö som låg på trottoarerna blev till is och fruktansvärt hal. Att det finns en del backar i Montreal gjorde inte saken bättre. Det räckte med att man satte ner båda fötterna på marken, sen gled man ner för backen. Vi gick först till hamnen, vilket inte var särskilt mycket att se, då allting var täckt av snö. Sedan gick vi vidare till den äldre delen av Montreal, vilken hade många fina hus och en fin kyrka (Notre Dame), nästan europeiskt i stilen. Vi tog oss in på en restaurang och jag beställde "Flamms", en variant på pizza, mycket gott! Efter maten gick vi vidare ner mot floden och en fin isbana där, men nu började regnet verkligen ösa ner så vi skynda oss in på närmaste Starbucks och beställde, ja just det, varm choklad!
Efter att ha kurat där ett bra tag skynda vi oss vidare mot tunnelbanan och åkte raka vägen hem till vandrarhemmet. Denna kväll gjorde vi inte särskilt mycket heller, då alla var ganska trötta.

Måndag morgon började vi packa ihop våra saker och vid fem i tolv satte vi oss i bilen och körde söderut. Vid gränsen blev vi givetvis särskilt granskade, då vi säkert såg mycket farliga ut, vi fyra internationella studenter. Gränsvakten kollade till och med i vårt bagage så vi inte hade någon liten illegal invandrare där. Efter en hel del frågor kom vi i alla fall igenom och började ta oss hemåt. Vi valde vägen genom upstate New York den här gången, vilket var ett lyckat val; vägen kantades av berg och allting var betydligt finare än i Vermont. Strax norr om Albany stannade vi och åt. Vi hade först tänkt gå in på Applebee's, men de hade slagit igen, så det blev Ruby Tuesday istället. Jag åt en väldigt god och mäktig Parmesan Shrimp Pasta, givetvis med den utsökta salladsbaren först. Vi körde sedan vidare till Hartford där vi lämnade av Anke vid tåget vi var sedan hemma i Willimantic igen vid åttatiden. En väldigt trevlig resa, men också väldigt kall!

Super Tuesday

Igår eftermiddag, efter ännu ett pass på ProCare, satte vi (Jag, Axel och Sina) oss i bilen och körde till Hartford. Vi möttes av ett väldigt kyligt regn när vi kom ut från parkeringsgaraget och ännu tristare blev det när vi möttes av en enorm kö till det evenemang vi skulle ta oss in på.

Vi ställde oss ändå i kön och det gick relativt snabbt framåt. En kvinnlig reporter hade det tvivelaktiga nöjet att stå och rapportera framför en tv-kamera mitt ute i vimlet och hon valde att intervjua de som stod precis bakom oss. Så vad var det nu vi hade gett oss in på? Jo, ett så kallat Rally, där Barack Obama skulle tala. Om nu någon därhemma lyckats missa vem han är, så är han en utav två personer som demokraterna kan välja till sin presidentkandidat; den andra är Hillary Clinton. Mötet skulle börja cirka en och en halv timma senare, men det var alltså redan massor med folk i kön.
Efter en fem minuter i regnet hade vi den enorma turen att vakterna öppnade portarna och vår del av kön var relativt nära ingången, så folk började springa för allt de var värda för att få så bra platser som möjligt, vi följde efter och gjorde likadant. Tyvärr var det redan fullt med folk inne i XL Center, där mötet skulle hållas och vi fick en plats högt upp på läktaren i en kurva en bra bit ifrån talarstolen.

Efter en stunds väntan började "förtalare" värma upp publiken. Diverse kongressledamöter från Connecticut pratade och sedan kom huvudtalarna för kvällen. Först ut var Caroline Kennedy, John F Kennedys enda överlevande barn, som var en ganska lågmäld talare och verkade rätt trött. Detta förklarades tidigare av att hon varit i Los Angeles dagen innan och anlänt till östkusten vid fyra-tiden på morgonen och sedan hade hon varit i gång hela dagen (nu var klockan närmare fem på eftermiddagen). Efter henne tog John F och Robert Kennedys bror Edward "Teddy" Kennedy som var en betydligt häftigare person att lyssna på. Han rev verkligen tag i publiken och byggde upp stämningen något enormt. Det var i stort sätt som en rockkonsert inne i hallen!



Det blev inte sämre när sedan Barack Obama själv tog över talarstolen. Han talade gott och väl en 45-50 minuter och publiken var verkligen med på noterna. En av höjdpunkterna på talet var denna passage, som jag själv försökte spela in med hjälp av min kamera. Som sagt satt vi långt ifrån så jag fick fokusera på jumbotronen istället.



Tyvärr hör man inte på det här klippet hur publiken i närmare en minut efteråt skanderar "We can't wait!" Det var verkligen mäktigt att höra, och man börjar inse hur enormt stort det här valet är för folket.
Obama hann med att prata om det mesta man antog att han skulle prata om: Hur han är det bättre valet jämfört med Clinton för att stå emot republikanernas McCain, speciellt när det gäller inställningen till kriget i Irak. Han pratade väldigt mycket om sjukvård och påpekade ett antal gånger att han ska genomföra reformer som gör att alla ska få tillgång till en lika bra sjukförsäkring som den kongressen får.

Efter denna upplevelse gick vi runt en stund på stan innan vi slog oss ner på en asiatisk restaurang med namnet Kōji. Jag beställde vad som kallades Spicy Duck. Efter en låång stunds väntan kom maten, som var rejält kryddig som namnet antyder, och väldigt god. De hade inte tänkt så långt som hur man skulle äta maten dock, endast pinnar fanns att tillgå och bitarna var så stora att mitt gap skulle behövt vara dubbelt så stort. Således såg det nog inte så stiligt ut när jag satte i mig det hela..

Klockan var närmare elva när vi åter var tillbaka på campus.

Idag är det då äntligen dags för Super Tuesday, som landet har gått och väntat på i en månad nu. Nästan hälften av staterna, varav Connecticut är en, ska idag välja vilken som ska bli demokraternas respektive republikanernas representant i valet som hålls i höst. På republikanernas sida är det i stort sätt klart att det blir John McCain, om det nu inte blir enorma förändringar under dagens röstning. På demokraternas sida är det fortfarande öppet. Det lutar så vitt jag förstår fortfarande mot Hillary Clinton i de prognoser som jag har sett, men Obama börjar ta in mer och mer. Ska bli spännande och se om det är en kommande president vi såg tala igår.

Willimantic hade faktiskt en egen presidentkandidat, demokraternas senior senator Chris Dodd, som föddes här 1944. Han drog sig dock ur redan efter den första staten Iowa, där han kom upp i en hel så kallad state delegate utav totala 2501 stycken...

Super Bowl XLII

Ännu en vecka har flugit förbi i mitt amerikanska liv. Veckan började lite tråkigt när jag var på ProCare i måndags. Jag hade veckan innan börjat jogga lite lätt på löpband (en till två minuter i stöten) och denna dag skulle jag försöka mig på fyra minuter på en gång. Efter tre minuter började mitt vänstra smalben göra ont och jag var tvungen att avbryta. Jon, min sjukgymnast, konstaterade att jag hade "shin splints", vilket inte är alldeles ovanligt för personer som har genomgått en korsbandsoperation och inte kunnat springa på närmare ett halvår. "Shin splints" är benhinneinflammation på svenska och innebär att jag får ta det väldigt lugnt med joggning ett tag framöver. Jon tillåter mig att jogga en minut i taget och bara om jag inte känner någonting alls. Lite bakslag i rehabilitering alltså.

I torsdags var det första mötet för terminen med den internationella klubben. Förra terminen låg klubben nere i brist på någon som tog tag i sakerna, men nu ska det bli ändring på det. Vi bestämde att inom de kommande veckorna ska vi göra en weekend-utflykt till Philadelphia, vilket ska bli väldigt kul! Efter mötet gjorde Axel, vår kära fransman, mat (en väldigt god normandisk kycklinggryta med äpple och lök) till mig, Sina (från Tyskland) och Viktoriya (från Turkmenistan) och vi spelade pictionary till långt in på natten. Vi bestämde sedan att en av oss ska laga mat till dom andra en gång i veckan under resten av terminen. Den här veckan är det min tur och på allmän begäran blir det svenska köttbullar! Ska ta mig till Stop & Shop senare i veckan och se om dom fortfarande har Felix lingonsylt..

Fredagen blev en filmkväll. Vi åkte till bion och såg The Eye, som öppnade denna kväll. Filmen var okej, mest för att Jessica Alba var huvudperson, och hade sina skrämmande ögonblick. Är dock ingen film jag ser om igen. Efter filmen körde vi till en sportbar, inte långt från Wal-mart. Dit kom vi lagom till att ett cover-band skulle börja spela. Vi satt och lyssnade och snackade en bra bit på natten även denna kväll.

Igår var det så dags för det största av alla sportevenemang på denna jord (vilket dom inte heller är sena att berätta): Super Bowl!
Redan vid nio på morgonen började uppsnacket och fortsatte hela dagen till kick off vid halv sju. Vi valde dock att ta en liten runda utomhus innan vi satte oss ner för att titta. Vi körde till Columbia Lake, några minuter utanför Willimantic och gick en bit runt sjön. Vädret var varmare än det varit på länge, närmare 10 plusgrader. Isen låg dock fortfarande kvar.


Sedan var det då dags för Super Bowl. Vårt kära New England Patriots (arenan ligger mindre än en timme från skolan) mötte New York Giants i en oerhört spännande match, som avgjordes till Giants fördel först i sista minuten. Vi hade laddat upp med både pizza, chips, popcorn och en välfylld kyl.

Bilder från New York

Det är i stort sätt omöjligt att inte älska New York!!