Ja det är väl mer än dags att skriva om de sista veckorna på plats i USA.
Jag börjar där jag slutade senaste inlägget, med familjens besök.
På fredag-kvällen den 25 april körde familjen in med hyrbil på campus och plockade upp mig. Jag guidade fram oss till Willimantics enda hotell, Best Western som ligger ute vid East Brook Mall. Vi gick sedan till närmaste snabbmatsrestaurang, vi var inte särskilt kräsna eftersom klockan var en bit efter nio på kvällen.
Morgonen efter mötte vi upp igen på campus och åt frukost i skolans matsal. Efter frukost blev det guidad tur av campus och sedan av hela Willimantic. Eftersom detta gick ganska snabbt, inte helt oväntat, bestämde vi oss för att göra en utflykt, till Providence, RI. På vägen till bilen stannade vi till och mötte Doc, som jobbade på en softball-match. Han var väldigt glad att träffa alla och lyckades smuggla fram ett par Eastern-vimplar till syrrorna.
Den här gången gick det betydligt bättre att hitta till Providence än när jag och mamma körde dit i oktober (se äldre inlägg). Vi parkerade som alltid i parkeringshuset på Providence Place Mall och gick sedan ut på stan. Vi såg State Capitol (ja det är svårt att undvika) och gick sedan längs med floden mot de äldre delarna av staden. Det var en riktigt fin och varm dag och jag föreslog att vi skulle leta upp Brown Universitys campus då det ska vara fint. Vi gick i den riktningen jag hade för mig det låg. Och vi gick och gick. Det var väldigt många fina hus, som en stor professorstad på en stor kulle, och vi frågade ett par olika personer om var det låg, men lyckades inte få en riktigt bra beskrivning. Efter att ha gått åtminstone ett par timmar hittade vi till slut rätt och mycket riktigt var det ett fint gammalt campusområde, fullt i klass med Yale's.
Efter den långa promenaden var vi rätt trötta och åkte hem till Willimantic igen.
Dagen efter (söndag) startade vi med en riktig klassisk amerikansk frukost på den polsk-amerikanska frukostrestaurangen Nita's. Vi åt omeletter, korvar, stekt potatis och pannkakor som svämmade över av sirap, tills vi var alldeles slut. Vi fortsatte dagen med en ny rundtur. Då vi inte ville köra alltför långt var inte Boston med i beräkningen utan vi satsade på ett par mindre orter i Connecticut. Vi körde ner förbi New London och kom fram till hamnstaden Mystic. Staden är känt för sitt marinmuseum, men vi valde att gå en runda nere runt kajen längs med floden. Ett stort segelfartyg låg för ankar och staden som helhet var i gammal New England-stil.
Vi fortsatte sedan till en annan gammal klassisk stad, Essex. Denna var ännu finare än Mystic och var en riktig liten idyll med massor med vackra hus och staden såg i stort sätt ut som en modellstad, klar för utställning. Vi gick en vända genom staden och förundrades över allt fint och sedan körde vi tillbaka till Willimantic.
För kvällen var det planerad middag med "the Yeo's". Doc och Suzanne mötte upp vid restaurangen Angellino's för en klassisk italiensk-amerikansk middag. Restaurangen är känd för sina enorma portioner, och de gjorde oss inte besvikna denna gången heller. De flesta beställde någon form av kyckling och gjorde man det fick man en överfull tallrik med tre hela kycklingfilér. Jag klagade inte, då jag med mig fyra stycken matboxar därifrån, så jag hade luncher för hela veckan!
På måndagen körde fyra femtedelar av familjen Nilsson till New York och började en vecka av sightseeing. På torsdag eftermiddag anslöt den frånvarande femtedelen, jag själv, med buss och jag checkade in på samma hotell som övriga familjen, Hotell Milford Plaza, i utkanten av Meatpacking District på 8 Ave, intill Time's Square. När jag var incheckad gick vi över gatan och åt och efter det var vi trötta och gick och la oss.
På fredagen började vi med rundturer på buss. Vi körde en Downtown-loop och såg alla de stora sevärdheterna söder om Time's Square. Vi gick av vid Ground Zero och gick in i den berömda St. Paul's som blev räddningscentrum den där septembermorgonen för sju år sedan. Vi gick också till Word Financial Center där man får en god överblick över konstruktionsarbetet. Vi hoppade senare på bussen som tog oss upp till FN. Tyvärr kom vi precis innan den sista guidade turen för dagen, så besöket där fick planeras till den sista dagen, måndag.
Nu börjar jag bli lite trött, så nu blir det att lägga till "del 1" till titeln och avsluta för dagen. Fortsättning kommer...
juli 08, 2008
april 22, 2008
Philly och papers
Så dagen efter förra inlägget samlades den internationella klubben vid skolans klocktorn vid elvatiden. Vi skulle ha två minibussar från en hyrbilsfirma, men det strulade lite, så till slut blev det en minibuss, en större bil och en mindre privat bil som tågade ut på motorvägen, förbi New York, efter oändligt köande över George Washington Bridge och upp på Garden State Parkway, New Jersey Turnpike och ner till Philadelphia. Klockan var runt halv sju när vi kom fram till vårt hotell, hotel Sheraton! Efter att ha tagit upp våra väskor på rummen gick dom flesta av oss tillsammans ut för att hitta någonstans att äta. Då vi alla var väldigt hungriga vid det här laget tog vi den närmaste restaurang vi kunde hitta, Friday's. Det tog en stund för oss att få bord, vi var 10 stycken, så det var förståeligt, men när vi väl satt ner gick det snabbt att få maten på bordet. Jag valde en Chicken & Shrimp pasta som var riktigt god, blir sällan missnöjd med maten här, och det är alltid i rikliga portioner. Efter maten var vi rätt trötta, så vi gick tillbaka till hotellet och somnade ganska snart efter det.
Morgonen efter gick jag och Axel, som delade rum, till hotellets pool och tog ett dopp innan vi alla samlades i foajén för att gå ner till dagens planerade händelse. Vädret var lite ostadigt och det kom några regnskurar på vägen. Men vi lyckades ta oss fram i tid för den rundtur vi nu skulle på. Det var inte vilken rundtur som helst, utan en så kallad Duck Tour. Det som är speciellt med dessa turer är att man transporteras runt i en DUKW, från andra världskriget, som är en farkost som klarar av att köra både på land och i vatten och liknar en anka, där av namnet. Man tilldelas också ett styck anknäbb, som går att blåsa i för att åstadkomma ankliknande läten. Detta läte är jättekul, i sådär en minut, sedan tröttnar åtminstone jag på det. Vår grupp hade den tveksamma turen att hamna på samma båt/bil som en grupp bestående av flickscouter i åldern 8-12. Dessa tycktes aldrig tröttna på att blåsa i dessa näbbar, speciellt den flicka som satt i sätet bakom mig var särskilt ihärdig. Så efter att ha sett Philadelphias historiska centrum och fått en rundtur på Delaware-floden hade jag rätt ömma öron och en lätt huvudvärk.
När vi hoppat av turen hade vädret bättrat sig betydligt och det var varmt och behagligt ute. Vi var nu rätt hungriga och vi gick alla till ett av de mest kända ställena för den berömda Philly Cheesesteak, Jim's Steaks. Cheesesteaken där var rätt god, även om jag smakat bättre hemma i Connecticut. Efter maten gick vi runt i centrum, tittade på Liberty Bell och gick även in i Independence Hall, där de 13 amerikanska staterna förklarade sin självständighet från Storbritannien 1776. Mannen som guidade där inne både såg ut och lät som en militär när han med osminkad stolthet skrek ut informationen, något mer patriotiskt får man leta efter.
Efter att vi gått och sett det mesta gick vi tillbaka till hotellet och tog ytterligare ett dop i den härligt varma poolen, som låg inglasat på taket av byggnaden.
Efter att ha badat länge och väl gick vi upp och gjorde oss i ordning för kvällen. Vi killar gick iväg för att leta efter en "packie", eller som det heter utanför New England, liqour store, och tjejerna gick iväg till en pizzeria för att fixa mat. Vi samlades sedan i ett av rummen och hade trevligt hela kvällen. Vi hade först tänkt gå ut på nån klubb, men klockan blev för mycket, så när vi gick ut var det inte lönt längre. Istället passade vi på att gå till den berömda Rocky-trappan, där Sylvester Stallone springer upp i filmen från 70-talet. Där fanns till och med en stor staty med honom avbildad.
Morgonen efter tog jag och Axel ännu ett morgondopp i poolen innan vi alla gick ut på stan. Några skulle besöka Ivy League-skolan UPenn, medan jag och några andra istället valde att gå till ett museum. Det museum vi valde hade en utställning om "identity" där man kunde göra olika personlighetstest, förändra sitt utseende till afrikansk, asiatiskt, latino etc. Där fanns massor med interaktiva tester och vi hade roligt där en bra stund. Sedan gick vi till nästa utställning, också den interaktiv, med massor av olika sporter som man kunder testa på. Också detta väldigt kul, även om "identity" var roligare. Vi var nästan nöjda när vi såg att bara någon minut senare skulle en film om stjärnhimlen börja i den stora dome-biografen. Vi tittade på denna innan det var dags att gå tillbaka till hotellet för att sedan åka hem igen. Efter att ha kört fel ett par gånger (hur nu det är möjligt eftersom det är väg 95 hela vägen hem till Connecticut) kom vi hem framåt tio på kvällen.
Veckan efter denna resa spenderade jag mestadels skrivande på ett paper i filosofi. Mitt topic var "The relationship of music to Greek tragedy in Friedrich Nietzsche's Birth of Tragedy", vilket inte var det allra lättaste visade sig. Efter att ha kämpat länge och väl lämnade jag in det för några timmar sedan. Förutom skrivande har jag hunnit med att laga mat för de andra internationella. Denna gång blev det grillad teriyaki-kyckling med sallad och klyftpotatis, vilket verkade uppskattas.
Vi har också hunnit med att spendera en eftermiddag vid ett badställe längs med en flod som heter Diana's pool. Ja egentligen är det förbjudet att bada där, men det är det ingen som bryr sig om. Men faktum var att denna eftermiddag tittade en park ranger förbi och gav böter till en gubbe som hade oturen att vara ensam i vattnet vid det tillfället.
Häromdagen var vi också på säsongsöppningen för drive-in bion här i staden. Vi såg två filmer till priset av en, först "21" och sedan "Vantage Point". Den första var bättre än den andra, även om idén bakom "Vantage Point" var lysande; ett terroristdåd mot den amerikanska presidenten på besök i Spanien upplevdes genom sju olika personers ögon.
Och det senaste som hände var i söndags när Jag, Axel och Sina åkte till Willibowl och bowlade för första gången här. Det gick bra för mig och jag slog mitt personliga rekord för en runda, numera 189.
Idag är det förresten dags för Philadelphias och övriga Pennsylvanias demokrater att gå till val, om vi har lite tur har vi bara en demokratisk presidentkandidat imorgon, så att vi får slut på det här tragikomiska skådespelet. Visserligen bara för att börja på nästa skådespel, det mellan Obama och McCain, men ändå.
Veckan som kommer händer inte så mycket mer än att jag ska börja på nästa paper, 10-sidor i kriminologi om dödsstraffet, väldigt trevligt... Men till helgen händer det grejer! Då kommer hela familjen hemifrån Sverige på besök, först till Willimantic och sedan spenderas nästa vecka i NYC. Kommer bli väldigt kul!
Morgonen efter gick jag och Axel, som delade rum, till hotellets pool och tog ett dopp innan vi alla samlades i foajén för att gå ner till dagens planerade händelse. Vädret var lite ostadigt och det kom några regnskurar på vägen. Men vi lyckades ta oss fram i tid för den rundtur vi nu skulle på. Det var inte vilken rundtur som helst, utan en så kallad Duck Tour. Det som är speciellt med dessa turer är att man transporteras runt i en DUKW, från andra världskriget, som är en farkost som klarar av att köra både på land och i vatten och liknar en anka, där av namnet. Man tilldelas också ett styck anknäbb, som går att blåsa i för att åstadkomma ankliknande läten. Detta läte är jättekul, i sådär en minut, sedan tröttnar åtminstone jag på det. Vår grupp hade den tveksamma turen att hamna på samma båt/bil som en grupp bestående av flickscouter i åldern 8-12. Dessa tycktes aldrig tröttna på att blåsa i dessa näbbar, speciellt den flicka som satt i sätet bakom mig var särskilt ihärdig. Så efter att ha sett Philadelphias historiska centrum och fått en rundtur på Delaware-floden hade jag rätt ömma öron och en lätt huvudvärk.
När vi hoppat av turen hade vädret bättrat sig betydligt och det var varmt och behagligt ute. Vi var nu rätt hungriga och vi gick alla till ett av de mest kända ställena för den berömda Philly Cheesesteak, Jim's Steaks. Cheesesteaken där var rätt god, även om jag smakat bättre hemma i Connecticut. Efter maten gick vi runt i centrum, tittade på Liberty Bell och gick även in i Independence Hall, där de 13 amerikanska staterna förklarade sin självständighet från Storbritannien 1776. Mannen som guidade där inne både såg ut och lät som en militär när han med osminkad stolthet skrek ut informationen, något mer patriotiskt får man leta efter.
Efter att vi gått och sett det mesta gick vi tillbaka till hotellet och tog ytterligare ett dop i den härligt varma poolen, som låg inglasat på taket av byggnaden.
Efter att ha badat länge och väl gick vi upp och gjorde oss i ordning för kvällen. Vi killar gick iväg för att leta efter en "packie", eller som det heter utanför New England, liqour store, och tjejerna gick iväg till en pizzeria för att fixa mat. Vi samlades sedan i ett av rummen och hade trevligt hela kvällen. Vi hade först tänkt gå ut på nån klubb, men klockan blev för mycket, så när vi gick ut var det inte lönt längre. Istället passade vi på att gå till den berömda Rocky-trappan, där Sylvester Stallone springer upp i filmen från 70-talet. Där fanns till och med en stor staty med honom avbildad.
Morgonen efter tog jag och Axel ännu ett morgondopp i poolen innan vi alla gick ut på stan. Några skulle besöka Ivy League-skolan UPenn, medan jag och några andra istället valde att gå till ett museum. Det museum vi valde hade en utställning om "identity" där man kunde göra olika personlighetstest, förändra sitt utseende till afrikansk, asiatiskt, latino etc. Där fanns massor med interaktiva tester och vi hade roligt där en bra stund. Sedan gick vi till nästa utställning, också den interaktiv, med massor av olika sporter som man kunder testa på. Också detta väldigt kul, även om "identity" var roligare. Vi var nästan nöjda när vi såg att bara någon minut senare skulle en film om stjärnhimlen börja i den stora dome-biografen. Vi tittade på denna innan det var dags att gå tillbaka till hotellet för att sedan åka hem igen. Efter att ha kört fel ett par gånger (hur nu det är möjligt eftersom det är väg 95 hela vägen hem till Connecticut) kom vi hem framåt tio på kvällen.
Veckan efter denna resa spenderade jag mestadels skrivande på ett paper i filosofi. Mitt topic var "The relationship of music to Greek tragedy in Friedrich Nietzsche's Birth of Tragedy", vilket inte var det allra lättaste visade sig. Efter att ha kämpat länge och väl lämnade jag in det för några timmar sedan. Förutom skrivande har jag hunnit med att laga mat för de andra internationella. Denna gång blev det grillad teriyaki-kyckling med sallad och klyftpotatis, vilket verkade uppskattas.
Vi har också hunnit med att spendera en eftermiddag vid ett badställe längs med en flod som heter Diana's pool. Ja egentligen är det förbjudet att bada där, men det är det ingen som bryr sig om. Men faktum var att denna eftermiddag tittade en park ranger förbi och gav böter till en gubbe som hade oturen att vara ensam i vattnet vid det tillfället.
Häromdagen var vi också på säsongsöppningen för drive-in bion här i staden. Vi såg två filmer till priset av en, först "21" och sedan "Vantage Point". Den första var bättre än den andra, även om idén bakom "Vantage Point" var lysande; ett terroristdåd mot den amerikanska presidenten på besök i Spanien upplevdes genom sju olika personers ögon.
Och det senaste som hände var i söndags när Jag, Axel och Sina åkte till Willibowl och bowlade för första gången här. Det gick bra för mig och jag slog mitt personliga rekord för en runda, numera 189.
Idag är det förresten dags för Philadelphias och övriga Pennsylvanias demokrater att gå till val, om vi har lite tur har vi bara en demokratisk presidentkandidat imorgon, så att vi får slut på det här tragikomiska skådespelet. Visserligen bara för att börja på nästa skådespel, det mellan Obama och McCain, men ändå.
Veckan som kommer händer inte så mycket mer än att jag ska börja på nästa paper, 10-sidor i kriminologi om dödsstraffet, väldigt trevligt... Men till helgen händer det grejer! Då kommer hela familjen hemifrån Sverige på besök, först till Willimantic och sedan spenderas nästa vecka i NYC. Kommer bli väldigt kul!
april 10, 2008
Blue Man Group och lite till
Veckan efter min långa road trip blev mest en återhämtningsperiod. Dagarna och lektionerna gick utan att något särskilt hände. När det sedan blev helg hade skolans interkulturella center planerat en utflykt för oss. På lördagmorgonen samlades vi i Student Center och vi åt en gemensam frukost. Sedan gick vi ut till den buss som stod och väntade utanför. Vi kom fram till Boston, dit utflykten gick, en stund innan lunch. Jag, Axel och Sina valde att åka med tunnelbanan till Newbury Street, för Axel skulle lämna in sin kamera för reparation. Efter att det var avklarat åkte vi tillbaka till centrum igen och gick till Quincy Market för att ta oss nåt att äta. Sina och Axel valde Clam Chowdah som serverades i en stor bulle, medan jag hittade nån slags kryddig pasta med korv och kyckling.
Efter maten gick vi ut på stan, något tveksamt då vädret var ganska kallt. Det var helt klart, men det var en ganska kraftig vind som blåste genom stan och gjorde att temperaturen kändes betydligt kallare än noll. Efter en stund var det dags att gå tillbaka till bussen som skulle ta oss till dagens höjdpunkt. I Charlie's Playhouse hade Blue Man Group ett uppträdande. För de som inte är bekanta med Blue Man Group är det en grupp på tre "utomjordiska" män, som har blåa silikonmaskar för huvud och andra synliga kroppsdelar och som sedan spelar upp sketcher utan att säga ett ljud och med helt uttryckslösa ansikten. Redan innan de började höll vi på att skratta ihjäl oss när vi hörde säkerhetsföreskrifterna. De gick i stil med detta: "In case of emergency, please leave your chairs and walk towards the exits. I repeat, please leave the chairs. They are heavy to carry and will probably not fit the style in your livingroom anyway"... De spelar också olika varianter av trummor och så kallade "pipes", ofta indränkta i färger som i kaskader stänker upp när de spelar. Allt detta blir fruktansvärt roligt och de underhöll oss i nästan två timmar. Hela showen avslutades med att hela publiken dränktes i abnorma mängder toapapper. Såhär kan det se ut när de showar:
Efter uppträdandet bar det av till bussen igen som tog oss de få kvarteren till en restaurang som heter Fire + Ice. Restaurangen är av typen "all you can eat" och det går till som så att man får en skål. I denna plockar man på sig råvaror, såsom kyckling, grönsaker, skaldjur etc. Sedan väljer man en sås man vill ha till och går sedan till centrum av restaurangen. Där står ett antal kockar vid ett stort runt stekbord och häller ut innehållet ur din skål och lagar det framför ögonen på dig. Mot slutet slängs såsen på och sedan får du en tallrik i din hand och du får din egen specialgjorda rätt. Jag testade massor av olika saker och var hur mätt som helst efteråt. Väldigt trevlig restaurang!
När vi alla var klara gick vi ut till bussen och vi åkte väldigt nöjda med dagen hem igen, särskilt med tanke på att det inte kostat nånting för oss, allt var betalat av skolan!
Veckan efteråt var väldigt lik den förra och gick undan som bara den. På torsdagen åkte Sina iväg till sin tyska kompis i södra Connecticut, då dom skulle hälsa på en lärare som var på besök i New York. Axel och jag tog oss istället ner till Main Street Café på kvällen och satt och snackade en stund.
På lördag morgon, ja i lördags, åkte vi till en stor outlet-mall som inte ligger alltför långt härifrån, i Massachusetts. Vi gick runt där hela förmiddagen och ansåg oss klara strax efter lunch, snabbt och effektivt. Kan bero på att det bara var vi två killar... Vi tog oss sedan ner den korta biten till Providence i Rhode Island och gick in på Providence Place Mall som är ett stort komplex med affärer i fyra våningar. Där tillbringade vi resten av eftermiddagen. När klockan var runt sex gick vi ner till Cheesecake Factory, en stor restaurang, som ligger på en hörna precis utanför köpcentret. Vi fick beskedet att vi skulle boka bord nu och återkomma igen om 45 minuter. Så vi gick ut på stan en stund innan det mörknade, längs med floden och sedan upp till ett av alla de universitet som finns i staden, Johnson & Wales. Denna dag var det betydligt varmare än lördagen innan och det var klart och fint. Efter 45 minuter återvände vi till restaurangen och fick en dosa i handen. Denna skulle tydligen vibrera och blinka när det var dags för oss att få ett bord. De meddelade att det skulle ta åtminstone ytterligare 40 minuter innan vi behövde vara i närheten, så vi gick tillbaka in till köpcentret och gick runt ett tag till. När de 40 minuterna hade gått återvände vi och fick vänta ytterligare 20 minuter innan det äntligen blev vår tur att bli placerade vid ett bord. Väl placerade gick det snabbt både att beställa och få in maten. Jag beställde en Factory Combo som bestod av Shrimp Scampi och Steak Diane och potatismos. Stora mängder mat och väldigt gott också! Efteråt var vi såklart att testa restaurangens signum, cheesecake. Axel beställde en cheesecake med vit choklad och "raspberry swirl" och jag en väldigt chokladig en som hette något i stil med Tuxedo. Ingen av oss orkade äta något på stället så vi fick en plastlåda att stoppa dom i och åkte sedan hemåt.
Dagen efter, i söndags alltså, var det en lugn dag. Framåt kvällen hämtade vi upp Sina på tågstationen i Hartford och gick sedan till en mindre krog/restaurang, denna dag valde jag en Cajun Shrimp Salad som också den var god. Vi satt och pratade och åt en lång stund innan vi trötta åkte tillbaka till Willimantic igen.
Och denna vecka som snart är slut har varit väldigt lik de föregående också den, lektionerna har passerat och ett och annat mindre prov också, utan att försvåra tillvaron alltför mycket. De "term papers" som jag har till slutet av terminen börjar göra sig allt mer påminda dock, ska ha avklarat 2 x 10-15 sidor om 4 veckor, vilket kommer bli det svåraste denna termin.
I morgon bär det av med den internationella klubben på en weekendresa till Philadelphia, men den kommer jag berätta mer om när vi kommer hem igen!
Efter maten gick vi ut på stan, något tveksamt då vädret var ganska kallt. Det var helt klart, men det var en ganska kraftig vind som blåste genom stan och gjorde att temperaturen kändes betydligt kallare än noll. Efter en stund var det dags att gå tillbaka till bussen som skulle ta oss till dagens höjdpunkt. I Charlie's Playhouse hade Blue Man Group ett uppträdande. För de som inte är bekanta med Blue Man Group är det en grupp på tre "utomjordiska" män, som har blåa silikonmaskar för huvud och andra synliga kroppsdelar och som sedan spelar upp sketcher utan att säga ett ljud och med helt uttryckslösa ansikten. Redan innan de började höll vi på att skratta ihjäl oss när vi hörde säkerhetsföreskrifterna. De gick i stil med detta: "In case of emergency, please leave your chairs and walk towards the exits. I repeat, please leave the chairs. They are heavy to carry and will probably not fit the style in your livingroom anyway"... De spelar också olika varianter av trummor och så kallade "pipes", ofta indränkta i färger som i kaskader stänker upp när de spelar. Allt detta blir fruktansvärt roligt och de underhöll oss i nästan två timmar. Hela showen avslutades med att hela publiken dränktes i abnorma mängder toapapper. Såhär kan det se ut när de showar:
Efter uppträdandet bar det av till bussen igen som tog oss de få kvarteren till en restaurang som heter Fire + Ice. Restaurangen är av typen "all you can eat" och det går till som så att man får en skål. I denna plockar man på sig råvaror, såsom kyckling, grönsaker, skaldjur etc. Sedan väljer man en sås man vill ha till och går sedan till centrum av restaurangen. Där står ett antal kockar vid ett stort runt stekbord och häller ut innehållet ur din skål och lagar det framför ögonen på dig. Mot slutet slängs såsen på och sedan får du en tallrik i din hand och du får din egen specialgjorda rätt. Jag testade massor av olika saker och var hur mätt som helst efteråt. Väldigt trevlig restaurang!
När vi alla var klara gick vi ut till bussen och vi åkte väldigt nöjda med dagen hem igen, särskilt med tanke på att det inte kostat nånting för oss, allt var betalat av skolan!
Veckan efteråt var väldigt lik den förra och gick undan som bara den. På torsdagen åkte Sina iväg till sin tyska kompis i södra Connecticut, då dom skulle hälsa på en lärare som var på besök i New York. Axel och jag tog oss istället ner till Main Street Café på kvällen och satt och snackade en stund.
På lördag morgon, ja i lördags, åkte vi till en stor outlet-mall som inte ligger alltför långt härifrån, i Massachusetts. Vi gick runt där hela förmiddagen och ansåg oss klara strax efter lunch, snabbt och effektivt. Kan bero på att det bara var vi två killar... Vi tog oss sedan ner den korta biten till Providence i Rhode Island och gick in på Providence Place Mall som är ett stort komplex med affärer i fyra våningar. Där tillbringade vi resten av eftermiddagen. När klockan var runt sex gick vi ner till Cheesecake Factory, en stor restaurang, som ligger på en hörna precis utanför köpcentret. Vi fick beskedet att vi skulle boka bord nu och återkomma igen om 45 minuter. Så vi gick ut på stan en stund innan det mörknade, längs med floden och sedan upp till ett av alla de universitet som finns i staden, Johnson & Wales. Denna dag var det betydligt varmare än lördagen innan och det var klart och fint. Efter 45 minuter återvände vi till restaurangen och fick en dosa i handen. Denna skulle tydligen vibrera och blinka när det var dags för oss att få ett bord. De meddelade att det skulle ta åtminstone ytterligare 40 minuter innan vi behövde vara i närheten, så vi gick tillbaka in till köpcentret och gick runt ett tag till. När de 40 minuterna hade gått återvände vi och fick vänta ytterligare 20 minuter innan det äntligen blev vår tur att bli placerade vid ett bord. Väl placerade gick det snabbt både att beställa och få in maten. Jag beställde en Factory Combo som bestod av Shrimp Scampi och Steak Diane och potatismos. Stora mängder mat och väldigt gott också! Efteråt var vi såklart att testa restaurangens signum, cheesecake. Axel beställde en cheesecake med vit choklad och "raspberry swirl" och jag en väldigt chokladig en som hette något i stil med Tuxedo. Ingen av oss orkade äta något på stället så vi fick en plastlåda att stoppa dom i och åkte sedan hemåt.
Dagen efter, i söndags alltså, var det en lugn dag. Framåt kvällen hämtade vi upp Sina på tågstationen i Hartford och gick sedan till en mindre krog/restaurang, denna dag valde jag en Cajun Shrimp Salad som också den var god. Vi satt och pratade och åt en lång stund innan vi trötta åkte tillbaka till Willimantic igen.
Och denna vecka som snart är slut har varit väldigt lik de föregående också den, lektionerna har passerat och ett och annat mindre prov också, utan att försvåra tillvaron alltför mycket. De "term papers" som jag har till slutet av terminen börjar göra sig allt mer påminda dock, ska ha avklarat 2 x 10-15 sidor om 4 veckor, vilket kommer bli det svåraste denna termin.
I morgon bär det av med den internationella klubben på en weekendresa till Philadelphia, men den kommer jag berätta mer om när vi kommer hem igen!
mars 25, 2008
Road Trip Etapp 8, Huntington, WV - Willimantic, CT
Morgonen efter blev det visning av Marshalls campus. Detta campus är något större än Easterns, men var i ungefär samma stil med samma färger på byggnaderna. Vi gick ner till football-stadion där vi såg minnesmärken för de som dog i kraschen vi såg dramatiserad kvällen före. Vi fortsatte sedan ner i själva stan, vilken jag gillade skarpt. Det mesta man behövde fanns här på gångavstånd och utbudet av barer och restauranger var betydligt bättre än i Willimantic. En riktigt lagom stad, som dock ligger lite avskilt till. Det är svårt att ta sig därifrån och gör man det är det långt till någon större stad. Dock finns massor med natur att utforska i West Virginia, till exempel finns det utmärkta floder för rafting och bra berg för skidåkning. Detta hade jag dock inte tid att hinna med denna resa. Vid lunch sa vi hej då och jag började ta mig österut. Jag hade en väldigt lång dag i bilen.
Landskapet var väldigt trevligt att köra igenom, det böljade rejält och dalarna var djupare och bergen högre än någon gång tidigare under resan. Efter ett antal timmar i bilen passerade jag in i Maryland och sedan Pennsylvania. Jag hade nu bestämt mig för att jag skulle ta mig hela vägen hem till Willimantic denna kväll, även om det skulle innebära att jag hade många fler timmar i bilen kvar. Jag lyckades följa min vägbeskrivning ganska bra, trots att jag hade skrivit ner den på en pappersnäsduk. Hade ju inte tänkt åka det här hållet från början, så det blev lite provisoriskt. Jag kom igenom New Jersey och vägtullen för att komma in i New York-området och sedan kom jag på gamla bekanta 95:an. Resten av vägen hittar jag ganska bra vid det här laget då vi åkt här många gånger nu. Efter New London var jag rejält trött och tog en extra paus och sträckte på benen. Klockan var runt två på natten när jag rullade in i ett öde Willimantic och parkerade i skolans parkeringsgarage. Jag tog mina väskor till rummet och somnade på stört.
Morgonen därpå, ja det var igår det, ringde klockan tidigt och jag slängde på mig kläderna och gick ut till bilen igen. Jag körde den dryga halvtimmen till Bradley-flygplatsen och satte mig att vänta. Sina och Axels plan skulle ha landat vid nio-tiden och jag var där tio över nio. Tyvärr visade det sig att deras plan fått tekniska bekymmer innan start och var nästan två timmar försenade så det blev en del väntan innan vi fick ett kärt återseende! De bägge Kalifornia-resenärerna var rejält trötta efter en lång natt-flight och Axel hade dessutom dragit på sig feber de sista dagarna så han var ännu mer sliten. Jag körde tillbaka dom till campus och jag tror vi alla tog en tupplur efter det.
Landskapet var väldigt trevligt att köra igenom, det böljade rejält och dalarna var djupare och bergen högre än någon gång tidigare under resan. Efter ett antal timmar i bilen passerade jag in i Maryland och sedan Pennsylvania. Jag hade nu bestämt mig för att jag skulle ta mig hela vägen hem till Willimantic denna kväll, även om det skulle innebära att jag hade många fler timmar i bilen kvar. Jag lyckades följa min vägbeskrivning ganska bra, trots att jag hade skrivit ner den på en pappersnäsduk. Hade ju inte tänkt åka det här hållet från början, så det blev lite provisoriskt. Jag kom igenom New Jersey och vägtullen för att komma in i New York-området och sedan kom jag på gamla bekanta 95:an. Resten av vägen hittar jag ganska bra vid det här laget då vi åkt här många gånger nu. Efter New London var jag rejält trött och tog en extra paus och sträckte på benen. Klockan var runt två på natten när jag rullade in i ett öde Willimantic och parkerade i skolans parkeringsgarage. Jag tog mina väskor till rummet och somnade på stört.
Morgonen därpå, ja det var igår det, ringde klockan tidigt och jag slängde på mig kläderna och gick ut till bilen igen. Jag körde den dryga halvtimmen till Bradley-flygplatsen och satte mig att vänta. Sina och Axels plan skulle ha landat vid nio-tiden och jag var där tio över nio. Tyvärr visade det sig att deras plan fått tekniska bekymmer innan start och var nästan två timmar försenade så det blev en del väntan innan vi fick ett kärt återseende! De bägge Kalifornia-resenärerna var rejält trötta efter en lång natt-flight och Axel hade dessutom dragit på sig feber de sista dagarna så han var ännu mer sliten. Jag körde tillbaka dom till campus och jag tror vi alla tog en tupplur efter det.
Road Trip Etapp 7, Nashville, TN - Huntington, WV
Morgonen därpå gick jag ut vid nio. Det var kallare än det varit tidigare dagar, men var fortfarande runt 13-14 grader, så det var inte obehagligt. Solen lyste och det var en fin morgon. Jag tog mig ner till femte avenyn igen och traskade runt ett tag. Jag beslutade mig sedan för att gå in på Country Music Hall of Fame. Denna utställning går igenom hela countrymusikens historia och alla de viktiga musikerna. Från Bill Monroe, grundaren av Bluegrassmusiken, till Elvis(!) och Willie Nelson och givetvis också Dolly Parton. Efter att ha spenderat halva förmiddagen här gick jag ut på gatan och försökte kontakta tjejerna från vandrarhemmet då vi bestämt att vi skulle käka lunch nere på stan, men det visade sig i efterhand att dom precis gått in på samma utställning som jag kommit ut från och missat mitt samtal.
Därför blev det en snabb lunch längs med vägen för mig, för jag hade en bra bit att åka denna dag. Jag stannade i Elizabethtown för att tanka och se lite av staden. Detta visade sig bli en besvikelse då det inte var något alls särskilt med staden, såg ut som vilken annan stad som helst, men nu har jag i alla fall varit i staden som filmen handlar om! Färden fortsatte sedan österut. Jag hade som jag tidigare skrivit planerat att ta mig upp till Indianapolis i Indiana denna dag, men tidigare under resan hade jag ändrat mig här, dels för att det skulle bli väldigt mycket bilkörande det hållet och dels hade jag fått en inbjudan att komma och besöka en vän i Huntington i West Virginia istället. Så framåt skymningen körde jag in i denna stad istället och checkade in på ytterligare ett motell, med ännu en King size-säng väntandes på mig. Jag körde sedan ner till den lägenhet som jag fick beskriven för mig och efter vissa bekymmer hittade jag rätt. Jenny, min vän, hade även besök hemifrån av två andra kompisar, så vi fyra beslöt oss för att kolla på en film. I Huntington ligger Marshall University där Jenny pluggar, så valet föll på filmen "We are... Marshall" som handlar om den flygolycka som drabbade skolans football-lag på 70-talet. Efter filmen satt vi och pratade en bra bit in på natten och jag var nog inte tillbaka på motellet och i säng förrän vid tre.
Därför blev det en snabb lunch längs med vägen för mig, för jag hade en bra bit att åka denna dag. Jag stannade i Elizabethtown för att tanka och se lite av staden. Detta visade sig bli en besvikelse då det inte var något alls särskilt med staden, såg ut som vilken annan stad som helst, men nu har jag i alla fall varit i staden som filmen handlar om! Färden fortsatte sedan österut. Jag hade som jag tidigare skrivit planerat att ta mig upp till Indianapolis i Indiana denna dag, men tidigare under resan hade jag ändrat mig här, dels för att det skulle bli väldigt mycket bilkörande det hållet och dels hade jag fått en inbjudan att komma och besöka en vän i Huntington i West Virginia istället. Så framåt skymningen körde jag in i denna stad istället och checkade in på ytterligare ett motell, med ännu en King size-säng väntandes på mig. Jag körde sedan ner till den lägenhet som jag fick beskriven för mig och efter vissa bekymmer hittade jag rätt. Jenny, min vän, hade även besök hemifrån av två andra kompisar, så vi fyra beslöt oss för att kolla på en film. I Huntington ligger Marshall University där Jenny pluggar, så valet föll på filmen "We are... Marshall" som handlar om den flygolycka som drabbade skolans football-lag på 70-talet. Efter filmen satt vi och pratade en bra bit in på natten och jag var nog inte tillbaka på motellet och i säng förrän vid tre.
Road Trip Etapp 6, Little Rock, AR - Nashville, TN
Vid niotiden på morgonen gav jag mig iväg från motellet i Little Rock med riktning Memphis i Tennessee. Vägen genom Arkansas var kantad av massiva översvämningar som blev allt värre när jag närmade mig Mississippi-floden. Efter att ha missat min avfart i Memphis en gång fick jag vända och försöka på nytt, och denna gång gick det bättre och jag hamnade på Elvis Presley Boulevard. Efter att ha parkerat bilen brevid Heartbreak Hotel gick jag in på biljettkontoret och ställde mig i kö. Trots att det var relativt tidigt på dagen var kön redan rejält lång och det dröjde ett bra tag innan jag fick lösa biljett. När jag slutligen fick lösa biljett gick det snabbare. Jag blev placerad i tour-grupp 6 och de höll på att ropa fram grupp 3 när jag var klar. Dock gjorde jag ett försök att hamna i grupp 3 och det lyckades, damen kollade inte ens vilken grupp jag tillhörde och på så sätt slapp jag en dryg halvtimmes ytterligare väntan. Vi fick alla varsit hörlursset och hamnade sen på en mindre buss som tog oss den korta biten upp till dagens attraktion, Graceland! Graceland, som var Elvis hem under hela hans vuxna liv, och är USA:s näst mest besökta hem, etta är Vita Huset såklart.
Genom hörlurarna fick man en hel del av Elvis liv berättat för sig medan man vallades genom de olika rummen. Man fick också en del intressanta berättelser om vad han gjorde i de olika rummen. I ett av rummen stod ett piano som Elvis tydligen spelade "Unchained melody" på, på morgonen den dag han avled. Det fanns även en massiv utställning med alla guldplattor, en utställning med alla "jumpsuits", alla bilar, samt kunde man gå in i hans två flygplan. De sista tre turerna kostade dock extra och jag hade inte mer tid att spendera här. Efter att gått runt hela grundturen, som avslutades vid Presley-familjens gravar vid sidan av själva huset, gick jag tillbaka till bilen och började ta mig ut ur Memphis.
Efter en dryg kvart i bilen stannade jag för att käka lunch. Det blev ett Bar-B-Que ställe längs med motorvägen. Maten var okej, men inte mycket mer. Barbeque-fläsk, bönor, potatismos och coleslaw fyllde tallriken som inte kostade mer än 27 kronor, gillar som sagt den låga dollarn!
När lunchen var avklarad hade jag tänkt att åka norrut längs med Mississippi-floden för att få en lite trevligare eftermiddag än bara massa motorväg. Men ack så fel jag fick!
Vägen norrut längs med floden var också den en motorväg, och en spikrak sådan. Det var inte en sväng på 60 miles, ca. 100 km! Och vägen kantades av ändlösa åkerlandskap och någon flod var inte i sikte överhuvudtaget. Jag kom till sist in i Missouri där jag råkade åka åt fel håll på den väg jag skulle ta. Detta gjorde att jag kom in på en grusväg till slut som slutade mitt ute i ingenting. Några förbryllade personer ur lokalbefolkning skakade på huvudet när jag vände bilen och körde tillbaka. Efter att ha klarat av denna väg, som roligt nog heter MO-O, lyckades jag ta mig över floden och in i Tennessee igen. Jag hade vid det här laget tröttnat lite på den musik jag hade med mig och gjorde ett försök med radion, vilket var ganska lönlöst. De enda radiostationerna som gick och få in här ute i vildmarken var stationer med hitlåtar som "Jesus saved me" och "Praise the Lord". Bibelbältet är verkligen på riktigt, vägarna kantas här inte av reklambudskap utan med stora plakat i stil med "Jesus loves you".
Efter en lång eftermiddag kom jag fram till Nashville. Här checkade jag in på det väldigt trevliga Music City Hostel. Jag hamnade i ett eget rum, men delade badrum med tre andra rum. I ett av de andra rummen bodde två tjejer från Michigan State University som också var utbytesstudenter, den ena från Sydney och den andra från Stuttgart. Vi snackade en bra stund innan de skulle iväg med en kompis som skulle ta dom en bit utanför staden. Jag själv bestämde mig för att se vad Nashville hade att erbjuda. Jag gick ner längs med Church Street ner till femte avenyn, som skulle vara en av huvudgatorna i staden. Och mycket riktigt när jag kom ner mot den fylldes öronen av musik. Jag hamnade på Broadway, som var den stora bargatan. I varje kvarter var det ett antal barer och nattklubbar, och samtliga hade livemusiker som spelade country på hög volym och mellan barerna satt det gatumusikanter som med akustiska gitarrer försökte göra sig hörda genom all annan musik. Jag gick och lyssnade en bra stund och det var en hel del annat folk som också var ute och rörde på sig denna fredagkväll. Framåt midnatt började jag traska hemåt igen och gick och la mig ganska direkt.
Genom hörlurarna fick man en hel del av Elvis liv berättat för sig medan man vallades genom de olika rummen. Man fick också en del intressanta berättelser om vad han gjorde i de olika rummen. I ett av rummen stod ett piano som Elvis tydligen spelade "Unchained melody" på, på morgonen den dag han avled. Det fanns även en massiv utställning med alla guldplattor, en utställning med alla "jumpsuits", alla bilar, samt kunde man gå in i hans två flygplan. De sista tre turerna kostade dock extra och jag hade inte mer tid att spendera här. Efter att gått runt hela grundturen, som avslutades vid Presley-familjens gravar vid sidan av själva huset, gick jag tillbaka till bilen och började ta mig ut ur Memphis.
Efter en dryg kvart i bilen stannade jag för att käka lunch. Det blev ett Bar-B-Que ställe längs med motorvägen. Maten var okej, men inte mycket mer. Barbeque-fläsk, bönor, potatismos och coleslaw fyllde tallriken som inte kostade mer än 27 kronor, gillar som sagt den låga dollarn!
När lunchen var avklarad hade jag tänkt att åka norrut längs med Mississippi-floden för att få en lite trevligare eftermiddag än bara massa motorväg. Men ack så fel jag fick!
Vägen norrut längs med floden var också den en motorväg, och en spikrak sådan. Det var inte en sväng på 60 miles, ca. 100 km! Och vägen kantades av ändlösa åkerlandskap och någon flod var inte i sikte överhuvudtaget. Jag kom till sist in i Missouri där jag råkade åka åt fel håll på den väg jag skulle ta. Detta gjorde att jag kom in på en grusväg till slut som slutade mitt ute i ingenting. Några förbryllade personer ur lokalbefolkning skakade på huvudet när jag vände bilen och körde tillbaka. Efter att ha klarat av denna väg, som roligt nog heter MO-O, lyckades jag ta mig över floden och in i Tennessee igen. Jag hade vid det här laget tröttnat lite på den musik jag hade med mig och gjorde ett försök med radion, vilket var ganska lönlöst. De enda radiostationerna som gick och få in här ute i vildmarken var stationer med hitlåtar som "Jesus saved me" och "Praise the Lord". Bibelbältet är verkligen på riktigt, vägarna kantas här inte av reklambudskap utan med stora plakat i stil med "Jesus loves you".
Efter en lång eftermiddag kom jag fram till Nashville. Här checkade jag in på det väldigt trevliga Music City Hostel. Jag hamnade i ett eget rum, men delade badrum med tre andra rum. I ett av de andra rummen bodde två tjejer från Michigan State University som också var utbytesstudenter, den ena från Sydney och den andra från Stuttgart. Vi snackade en bra stund innan de skulle iväg med en kompis som skulle ta dom en bit utanför staden. Jag själv bestämde mig för att se vad Nashville hade att erbjuda. Jag gick ner längs med Church Street ner till femte avenyn, som skulle vara en av huvudgatorna i staden. Och mycket riktigt när jag kom ner mot den fylldes öronen av musik. Jag hamnade på Broadway, som var den stora bargatan. I varje kvarter var det ett antal barer och nattklubbar, och samtliga hade livemusiker som spelade country på hög volym och mellan barerna satt det gatumusikanter som med akustiska gitarrer försökte göra sig hörda genom all annan musik. Jag gick och lyssnade en bra stund och det var en hel del annat folk som också var ute och rörde på sig denna fredagkväll. Framåt midnatt började jag traska hemåt igen och gick och la mig ganska direkt.
mars 21, 2008
Road Trip Etapp 5, Houston, TX - Little Rock, AR
Morgonen efter rodeon vaknade jag runt åtta och begav mig norrut vid kvart i nio. Efter att ha kommit ifrån Houstons morgontrafik valde jag en mindre motorväg som gick igenom städerna istället för runt dom. Tyvärr ledde just detta val att min lunchpaus blev något längre än förväntat. Runt ett behövde jag tanka och tänkte passa på att käka samtidigt. Min utskrivna vägbeskrivning var inte särskilt bra denna dag och fattades många viktiga vägkorsningar. Därför gick jag på känsla och kom in i en stad, som jag inte riktigt visste namnet på. Jag chansade på att det var den jag trodde det var och letade upp en mack och tankade. Sedan fortsatte jag längs med vägen, men hittade inte den avfarten jag skulle ta för att komma ut ur staden. Jag gjorde en u-sväng och letade åt andra hållet också, men hittade den inte där heller. Jag körde säkert runt en timme i staden innan jag kom fram till att jag tidigare måste tagit en avfart för tidigt och på så sätt kommit in i grannstaden. Därför fortsatte jag på samma väg som jag först börjat på, och mycket riktigt hittade jag avfarten i nästa stad.
Efter en denna mindre stunds panik var det inga problem med vägarna för dagen. Jag tog en sväng in i Oklahoma när jag ändå var så nära och hittade till världens ände. Staden heter Tom, OK och består av en vägkrog och två hus vid ett vägskäl, mil från något annat ställe. Stackare som bor där, tänkte jag och fortsatte min resa mot Little Rock.
Framåt skymningen var jag framme vid mitt andra och sista motell för resan, Americas Best Value Inn, som låg precis vid motorvägen. Jag checkade in och fick ett rum på andra våningen, ett stort rum med två sängar! Inte för att jag bokat det utan för att killen vid disken tyckte jag skulle vara nära routern så mitt trådlösa internet skulle funka bra. Jag låg och tittade på collegebasketen på tv ett tag, dom är nu inne i de berömda playoffs som kallas March Madness. En av storfavoriterna Duke var på vippen att förlora i första omgången, vilket orsakade stora rubriker. Framåt niotiden insåg jag att jag inte ätit, så jag kollade upp vad det fanns av restauranger i närheten. Den enda som låg på vettigt avstånd var Waffle House, så jag tog mig ner dit. På vägen stannades jag av en mörk kille som frågade efter lite pengar för mat till sig och sin 13-åriga dotter. Han verkade inte särskilt skum och vi stod och pratade en stund. Sedan gav jag han de kontanter jag hade på mig, sa hejdå, och gick in och beställde. Efter maten gick jag tillbaka till mitt rum och somnade ganska snart.
Efter en denna mindre stunds panik var det inga problem med vägarna för dagen. Jag tog en sväng in i Oklahoma när jag ändå var så nära och hittade till världens ände. Staden heter Tom, OK och består av en vägkrog och två hus vid ett vägskäl, mil från något annat ställe. Stackare som bor där, tänkte jag och fortsatte min resa mot Little Rock.
Framåt skymningen var jag framme vid mitt andra och sista motell för resan, Americas Best Value Inn, som låg precis vid motorvägen. Jag checkade in och fick ett rum på andra våningen, ett stort rum med två sängar! Inte för att jag bokat det utan för att killen vid disken tyckte jag skulle vara nära routern så mitt trådlösa internet skulle funka bra. Jag låg och tittade på collegebasketen på tv ett tag, dom är nu inne i de berömda playoffs som kallas March Madness. En av storfavoriterna Duke var på vippen att förlora i första omgången, vilket orsakade stora rubriker. Framåt niotiden insåg jag att jag inte ätit, så jag kollade upp vad det fanns av restauranger i närheten. Den enda som låg på vettigt avstånd var Waffle House, så jag tog mig ner dit. På vägen stannades jag av en mörk kille som frågade efter lite pengar för mat till sig och sin 13-åriga dotter. Han verkade inte särskilt skum och vi stod och pratade en stund. Sedan gav jag han de kontanter jag hade på mig, sa hejdå, och gick in och beställde. Efter maten gick jag tillbaka till mitt rum och somnade ganska snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
