Bilder från Niagara Falls

Fortsättning på Thanksgiving break

På lördagen hade vi alla lite olika önskemål, så vi bestämde oss för att var och en fick göra vad dom ville. Jag bestämde mig för att gå ner till det berömda Hockey Hall of Fame, som låg inte långt från St. Lawrence Market. Det var inte alltför packat med folk och jag kom in ganska snabbt. Det fanns massor av montrar med alla de kända spelarna och en liten bio med arkivrullar från Toronto Maple Leafs gyllene år. Man kunde också pröva på att skjuta mot en målvakt eller testa på att själv vara målvakt. Dom hade också ett bås där man kunde testa själv att vara bildproducent för en NHL-match och försöka klippa ihop snygga vinklar i full fart. Det sistnämnda testade jag på och det var riktigt skoj!


Jag fortsatte sen till Stanley Cup-rummet, som var extremt varmt av någon anledning. Bucklan stod i ett hörn och man kunde ta bilder tillsammans med den om man ville. De hade också alla de andra troféerna där, till exempel Hart Memorial, som Foppa fått, eller James Norris Memorial Trophy, som Nicklas Lidström i stort sett prenumererat på de sista åren (vunnit alla år utom ett på 2000-talet).

När jag riktigt gottat mig i all hockeyhistoria ett bra tag, gick jag vidare för att kolla in Air Canada Center, Toronto Maple Leafs hemmaarena. Tyvärr var det inga hemmamatcher den här helgen och det gick inte heller att komma in i själva arenan. Jag fick nöja mig med att få en glimt av läktaren genom ett fönster.

Efter all hockey bestämde jag mig för att gå och möta ett par av de andra i vår lilla grupp. Dom hade satt sig på ett Starbucks i en bokhandel och pluggat, så jag gjorde dom sällskap där. Jag hade också lite att plugga inför en midterm så jag beställde en underbart god (och väldigt söt) White Hot Chocolate med massor av grädde på toppen och satte mig ner. Efter nån timme kom också de andra och vi bestämde oss för att hitta någonstans att äta kvällsmat. De tyska studenterna ville testa på de indiska kvarteren, vilket vi tyckte lät som en bra idé. Vi gick och packade ihop våra saker (för att kunna åka tillbaka till Niagarafallen efter maten) och satte oss i bilen och tyskarna tog en av stadens alla street cars (spårvagn). Vi gick runt en stund i kvarteren, och tog in alla intryck och dofter. Vi hittade sen en liten restaurang som verkade trevlig. Jag beställde "Big Tandoori Dinner", som innehöll diverse heta smårätter. Det var väl inte den allra godaste maten jag smakat, men vi hade trevligt ändå.

Efter att vi lämnat av tyskarna vid deras lägenhet åkte vi den dryga timmen tillbaka till fallen och samma hostel som vi bott på tidigare. Vi delade rum med en trevlig holländska som kommit med tåg från Ottawa, där hon gjorde en work-study. Då vädret fortfarande var klart gick vi alla ner för att se fallen "by night". Bilder från detta kommer i ett särskilt inlägg.

Morgonen efter (söndag morgon) gick vi upp tidigt för att få se soluppgången över fallen. Lite lagom trötta kom vi ner till fallen och fick se en riktigt fin soluppgång rakt över de "amerikanska" fallen. Efter att ha tagit ett oändligt antal bilder gick vi tillbaka och käkade frukost. När vi packat ihop våra grejer satte vi oss i bilen och körde förbi vad som kallades The Whirlpool, som låg en bit från själva fallen. Där fanns en souvenirbutik där vi spenderade våra sista kanadensiska dollar. Vi åkte sedan igenom tullen (gick betydligt smidigare än jag hade trott) och parkerade bilen på den amerikanska sidan av fallen. Vi gick ut och tittade på dom från den sidan också, vilket var mäktigt på sitt sätt även om man inte såg lika mycket av fallen. Men man var närmare och såg verkligen med vilken enorm kraft vattnet forsar ner.

Vi påbörjade sedan den långa resan hem. Efter ett antal stopp på diverse snabbmatställen och Starbucks kom vi hem vid sextiden på kvällen. Rejält trött somnade jag tidigt den kvällen.

Thanksgiving och ändlös rehabilitering

Nu var det ett bra tag sen jag uppdaterade här i bloggen. Det får det bli ändring på!

När jag senast skrev hade jag precis börjat gå på sjukgymnastik på ProCare. Nu är jag inne på fjärde veckan och börjar se en del resultat. Jag fick för knappa två veckor sedan slippa mitt brace vilket var en enorm frihet. För första gången på tre månader kunde jag återigen använda jeans! Äntligen var dagarna i sweatpants till ända! (även om jag så smått börjat gilla att glida runt i dom..)
Rörligheten har kommit tillbaka snabbt och jag kan nu böja benet runt 120 grader, vilket är fullt tillräckligt för att göra det mesta. Jag går raska promenader (när det inte är snö/slask och halt ute) och spenderar timmar på träningscykel varje vecka. Imorrn har jag tänkt att gå till skolans pool och försöka göra lite övningar där, jogg i vatten och lite lätt frisim.

Jag har även hunnit med lite annat än rehabilitering dom sista veckorna.
Under Thanksgiving-helgen åkte jag o fyra andra internationella studenter till flygplatsen, hyrde en bil och åkte upp till Niagarafallen och Toronto.
Nu låter det som att det är som vilken liten biltripp som helst, men det var det inte. Vi startade vid fyratiden på eftermiddagen tisdagen den 2o:e november och började ta oss fram igenom rusningstrafiken, förbi Hartford, CT och Springfield, MA och in i upstate New York. Väl inne i New York är det samma väg hela vägen så det var inte särskilt svårt att hitta, men tid tog det ändå. Framåt ett-tiden på natten, nio timmar efter vi startade, var vi igenom passkontrollen i Niagara Falls, NY och inne i Niagara Falls, Kanada. Där började vi leta oss fram till vårt hostel som låg på en gata en bit ifrån de stora och vidrigt kitschiga hotellkomplexen och nöjeskvarteren intill fallen. Klockan var närmare två innan vi kom i säng.

Dagen efter unnade vi oss en sovmorgon efter den långa resan och det var eftermiddag när vi började gå ner mot fallen. Dessutom var det inte så trevligt väder den dagen så det var inte särskilt attraktivt att gå utanför dörren. Ett iskallt regn kylde ner oss och dimman låg tät över fallen och man kunde inte ens se toppen på hotellbyggnaderna.


Vi bestämde oss istället för att åka in till Toronto och återvända senare i veckan i hopp om att få se vackrare vattenfall då.
I bilen övergick regnet till snöslask och Kanada levde verkligen upp till vad alla amerikanare sagt, kallt och eländigt. Vi lyckades dessutom såklart hamna mitt i rusningstrafiken till Toronto, Kanadas största stad och det femte mest befolkade området i hela Nordamerika.


Efter ett antal timmar i bilen var vi framme vid vårt nästa hostel (ungefär som vandrarhem) som låg väldigt bra till mitt inne i centrala Toronto, mitt emellan China Town, Entertainment District och Financial District. Vi kunde till och med se det berömda CN Tower från vårt sovrumsfönster! (även om det var snöyra i luften)

Några av oss var trötta och stannade kvar i vårt rum, medan jag och ett par till valde att gå ut för att se en film. Vi gick den korta biten till Richmond Street och ett enormt biografkomplex. Nästan helt ensamma i vår biosalong (det satt två personer till där) såg vi Robert Redfords "Lions for Lambs", med Tom Cruise och Meryl Streep. Efteråt hade vi ganska delade meningar om den. Då detta är min blogg (haha!) så kommer bara min åsikt till tals; se inte filmen! Dryg dialog, övertydlig parodi om amerikanska krig i Mellanöstern och dessutom irriterande orealistiskt.

Dagen efter var det fortfarande snö i luften och den hade svårt att bestämma sig för om den ville ligga kvar på marken eller börja slaska till sig. Vi var inte så sugna på att gå runt och upptäcka staden i det vädret, så vi tog bilen upp till Royal Ontario Museum som ligger i norra innerstaden. Museet var klart sevärt och innehöll allt möjligt, från gamla kinesiska skulpturer och egyptiska sarkofager, via europeisk inredningshistoria till utställningar om dinosaurier. Vi spenderade hela eftermiddagen där och det hade redan hunnit mörkna när vi, med många nya intryck, återvände till vårt hostel. Kvällsmat åt vi hos ett par tyska studenter som en i vårt sällskap kände sedan tidigare. De bodde inte långt från museet på 18:e våningen med magnifik utsikt över staden. Man blev ganska avundsjuk!
Efter maten bestämde vi oss för att gå ut på nån slags nattklubb. Jag insåg att detta, då jag fortfarande använde mitt brace och sweatpants, inte skulle vara så bra för mig (säkerligen skulle min mundering inte heller vara uppskattad av portvakterna..), så jag åkte tillbaka till vårt hostel och hade en lugn kväll för mig själv istället.


På fredagen, vår andra hela dag i Toronto, var vädret betydligt bättre. Det var ännu kallare än det varit tidigare och snön låg kvar på marken, men det var klart och soligt. Vi började med att gå ner mot CN Tower och fortsatte sedan ner till Lake Ontario (ja det är inte någon liten sjö som Osbysjön inte utan den är större än Skåne, Blekinge och Halland tillsammans)


Vi fortsatte sedan gå igenom finanskvarteren och in i gamla stan där vi tog en vända in på St. Lawrence Market, dels för att värma upp oss och dels för att kolla på enorma mängder av delikatesser, grönsaker, ostar, fisk med mera.
Senare på eftermiddagen mötte vi upp med de tyska studenterna igen på ett café och det slutade med att vi återigen åt kvällsmat i deras lägenhet.

Nu börjar klockan bli alldeles för mycket så jag får skriva om fortsättningen av resan vid ett senare tillfälle. Klämmer in en liten bild på slutet bara; även duvorna tyckte det var kallt...

NCAA och PT

Med den titeln på inlägget är det nog några som rynkar på pannan och undrar vad det betyder. Det ska jag strax berätta!

I och med en väldigt stark avslutning på säsongen lyckades fotbollslaget vinna ligan och därmed ta sig till slutspelet. I semifinalen stod Rhode Island College för motståndet. Vi hade mött dom i sista hemmamatchen under den ordinarie säsongen och då vunnit med 1-0, med bud på fler mål. Trots en hel del slutspelsnerver lyckade vi också vinna semifinalen med 1-0 och kvalificerade oss till final på hemmaplan mot Keene State College. Keene har alltid varit skolans stora rivaler och det var rejäl derbystämning i luften inför hela 500 åskådare, klockan 10 söndag morgon i förra veckan. Vinnaren i matchen skulle få en automatisk plats i NCAA National Tournament (USA:s collegeidrottsförbunds nationella turnering). Matchen var oerhört tät och innehöll en del chanser åt båda håll. När ordinarie tid var slut var det fortfarande 0-0, och även när övertiden var spelad hade inget av lagen gjort något mål. Det blev alltså avgörande på straffsparkar. Vår målvakt är väldigt duktig så jag kände på mig att det skulle gå vägen, men det började inte bra alls; dom gjorde mål och vi missade i första omgången. Efter mycket dramatik lyckades vi till slut vinna! Första gången någonsin i skolans historia som laget kvalificerat sig till NCAAs! I klippet nedan kan ni se ett inslag från skolans tv-kanal som rapporterade från matchen.




Vi skulle alltså sedan ta oss an Williams College från Williamstown, MA. Matchen skulle spelas på Keene States arena, då dom också lyckades kvalificera sig till turneringen genom att ha en bra ranking. I fredags eftermiddag steg vi på bussen som tog oss de dryga två timmarna upp till Keene i New Hampshire. Efter en natt på Holiday Express var det sedan dags för match. Keene spelade sin match mot York (NY) när vi kom ner till planen, och dom ledde med 4-0 redan i halvtid. Det var inte många grader över nollan när vår match satte igång. Vi inledde bra och tryckte på redan från start. I nionde minuten fick vi en kontring emot oss och lite snöpligt stod det plötsligt 0-1. Vi kämpade på och hade en bra bit av spelet, men lyckades inte få hål på Williams (som är högt rankat i regionen och har massor av erfarenhet av NCAA sedan tidigare). 0-1 stod sig till halvlek och vi gick ut i andra halvlek med ännu mer press på Williams. Dom hade dock ett väldigt bra försvar och deras anfallare var väldigt effektiva. På ungefär samma sätt som i första halvlek drog vi på oss en kontring och dom lyckades sätta dit 0-2. Detta blev också slutresultatet. Inte alltför besvikna, efter en välspelad match, var nu säsongen slut för oss. Trots att jag var väldigt påpälsad (jag i mitten på bilden) var jag rejält frusen efter att ha suttit på bänken i två timmar. Vi tackade våra seniors för en bra sista säsong och våra fans (närmare 100 pers) som hade tagit sig upp till Keene för att kolla på matchen.


Sådär, nu blir det inte så mycket mer om fotboll på ett tag. Nästa inlägg om fotboll blir nog någon gång i vår, och då kan jag förhoppningsvis vara med själv och spela!

I onsdags förra veckan började jag med PT, som alltså betyder Physical Therapy, eller fysioterapi på svenska. Mina sjukgymnaster har sina lokaler i källaren på den klinik som Dr MacAndrew arbetar. Första passet höll Jen (som är nyutexaminerad från UConn), och det bestod till största delen i att mäta hur långt jag kommit på egen hand för att ha siffror att utgå från. Vi körde ungefär samma övningar som jag hade gjort nere hos Doc Yeo på Sports Center: "quad sets", "straight leg raises" och "ankle pumps".
Andra passet kom sedan i fredags, innan vi åkte till Keene. Den här gången var det min andra sjukgymnast, Jon, som tränade mig. Han körde på rejält och tryckte och pressade på mitt stackars knä så hårt att jag nästan inte klarade av det. Men efter en timme med honom kunde jag böja mitt ben närmare 60 grader på egen hand och närmare 80 grader med hjälp. Vi ändrade inställning från 30 till 60 grader på mitt brace innan jag på egna ben gick därifrån. Kryckorna hade jag (om jag inte berättat det) släppt några dagar tidigare. Den här veckan som kommer blir det tre pass hos ProCare (sjukgymnasterna) och fem pass hos Doc Yeo. Intensivt, men det kommer ge resultat.

Dags för kryckor igen

Ja det var ett bra tag sedan jag senast uppdaterade min lilla blogg. Det har hänt en hel del sedan senast. För dryga två veckor sedan var det dags för det sista besöket hos Dr MacAndrew innan operationen. Vi kollade på knäet och konstaterade att allt var som det skulle. Jag kunde nu gå utan hjälp av kryckor eller käpp och vi vred upp mitt brace på att tillåta hela 120 graders böjning. Efter besöket gick jag och Doc Yeo och käkade Philly Cheesesteak Grinders på Blimpies. Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till skolan och kom precis lagom i tid för lagets match mot US Coast Guard Academy. Killarna i det laget var stora och buffliga och hade inte särskilt bra teknik, men på något sätt lyckades dom göra ett mål och vi nådde inte samma framgång..

På fredagen var det sedan dags för mamma att komma på besök! Jag och Axel, en trevlig fransk utbytesstudent med bil, åkte ut till flygplatsen och hämtade en trött och försenad mor och när vi kom tillbaka till Willimantic var klockan närmare ett på natten. Regnigt och blåsigt var det också som aldrig förr och när vi kom hem från parkeringsgaraget var vi genomsura.
Dagen efter gick vi en vända runt campus och käkade sedan i Student Center. Det var sedan lagom för oss att gå upp och se lagets ligamatch mot Rhode Island College. Matchen slutade 1-0 till oss, men vi hade chanser så det räckte och blev över för många fler mål än så. Efter matchen var det uppdukat långbord med enormt långa grinders så det gick ingen nöd på oss.

Mamma och jag försökte sedan på söndagen ta oss till Providence för att i alla fall ha hittat på något medan hon var här. Hon hade rest hit mestadels för att hjälpa till efter operationen. Vägen dit verkade rätt enkel på förhand, vi skulle följa väg 6 hela vägen från Willimantic till vi var i centrum av Providence, men skyltningen var något bristfällig så vi kom på villovägar vid statsgränsen till Rhode Island. Efter nästan dubbelt så lång tid som beräknat kom vi fram till Providence och vi hittade snabbt en parkering. Vi gick sedan runt i staden nån timme innan det mörknade. Vi var båda rätt trötta, dels från jetlag och dels från en rejäl förkylning jag skaffat mig nån dag tidigare, så vi åkte ganska snart hemåt igen.

På måndagen var det då dags! Vid kvart i tio på morgonen stod Doc Yeos bil utanför min residence hall och mamma var redo med sin bil också. Prick klockan tio var vi incheckade på Windham Hospital, två kvarter bort. Jag fick en likadan säng som vid förra operationen och fick en lika snygg patientskjorta. Efter diverse prover var det dags att rulla in i operationssalen och, precis som förra gången, var jag snart helt borta och vaknade upp i ett helt annat rum några timmar senare. Så, vad var det nu för operation jag gick igenom? Här kommer en liten bild för att förklara det lite närmare:

Man tar alltså en bit av den sena som kopplar ihop knäskålen med underbenet. Samtidigt tar man en bit av benet i knäskålen och underbenet och sedan skruvar man allt på plats där korsbandet skulle ha suttit. Skruvarna i mitt fall är inte av metall utan upplöser sig själva efter en viss tid.

Efter operation var jag rätt snurrig och trött. Jag fick lite att äta och somnade sen ganska snabbt. Jag sov korta perioder, sedan vaknade jag till, ringde efter sköterska, fick medicin, och somnade igen. Hela natten såg ut ungefär på det sättet. Vid sju på morgonen var frukosten serverad, väldigt god och betydligt mer än jag förväntat. Fick en macka med scrambled eggs, flingor, bagel, varm choklad och juice.
Vid lunchtid kom sedan Dr MacAndrew och kollade till mig innan jag fick åka hem till rummet igen.

De kommande dagarna finns det inte mycket att skriva om. Jag sov väldigt mycket och mamma gjorde ett jättejobb och serverade mig mat och skötte om mig under hela veckan. Vi såg också mer avsnitt av House Hunters och andra inredningsprogram än jag någonsin sätt förut; HGTV är en riktigt bra kanal! Benet var rejält avdomnat i början för att sedan vakna till liv och göra mer ont. På lördagen var jag och mamma utbjudna till Main Street Café av Doc Yeo och hans fru. Restaurangen var rätt trevlig, en omgjord gammal postlokal och maten var verkligen god. Mamma och Doc åt lax, jag åt vit fisk och Mrs. Yeo åt en kycklingsallad. Till efterrätt fanns det diverse pajer att välja mellan. Jag och Doc valde en choklad cheesecake och mamma åt pecan pie.
Dagen efter hämtade Doc Yeo åter igen upp oss för att ta oss med hem till sig i Lebanon, några minuter utanför Willimantic. Där blev vi serverade grillad kyckling och en god äppelpaj till efterrätt innan det var dags för oss att ta mamma till flygplatsen igen.

Någon riktig behandling och fysioterapi har jag inte börjat med ännu. Vi har mest hållit benet rent och försökt göra lite "quad sets" och "ankle pumps". Lite längre ner kommer ett par bilder, som jag varnar känsliga läsare för redan nu. Benet har börjat anta ett flertal fantastiska färger. Färgerna är dock en total missmatch till höstlöven utanför mitt fönster, så inredningsgurusarna (kan man säga så?!) på tv skulle nog försökt hålla mig ur vägen vid en eventuell försäljning. Ni vet väl att "setting" av huset gör att det säljs 15% snabbare! Så de' så!
Slutligen så kommer då bilderna, alldeles nytagna från i eftermiddags, på mitt fina ben. Färgerna återges tyvärr inte i sin fulla prakt. Såret till höger om ärret är från mitt brace. Sköterskorna på sjukhuset lyckades sätta på skyddet fel så jag fick en blodblåsa, som sedan sprack. Ingen fara dock för min återhämtning.



Till slut kommer en bild på när jag använder en ny pryl. Skolan fick låna den från UConn (den större skolan i staden brevid) särskilt för mitt fall! Det är en skapelse som man sätter på knäet, sedan pumpas iskallt vatten (4-5 grader Celcius) igenom grejen och samtidigt skapas ett tryck, ungefär som i en blodtrycksmanschett. På detta sätt kan man göra alla fyra bokstäver i den berömda RICE-akronymen på en gång: Rest, Ice, Compression, Elevation.

Låtlänkar

Jag har nu lagt in länkar på alla "dagens låtar" så ni nu kan höra ett 30 sekunder långt smakprov på låtarna. På den hemsidan finns även möjlighet att köpa skivorna låtarna kommer ifrån (om nu någon känner för att vara på rätt sida av lagen..)

Dagens låt 10/17

Dagens låt blir Augustana – Boston. Detta efter att jag sätt den här skylten utanför hotellet i Maine som oundvikligen fick mig att tänka på den låten.

Höst i Maine

Så har ännu en vecka passerat i mitt amerikanska liv. Det har inte hänt så väldigt mycket nya saker utan det har varit ungefär samma vardagslunk som de sista veckorna. Jag har nu haft mina första "midterms" och det har fungerat rätt bra. Proven består allt som oftast av ett antal multiple choice-frågor, ibland kombinerat med "short essay" som innebär ett kort svar på ett par meningar. Lite skillnad från studierna i Lund där svaren i regel var på ett par sidor.

I onsdags åkte jag med laget till Hartford, huvudstaden i Connecticut, för att spela match mot Trinity College. Trinity är rankat bland de bättre lagen i hela New England och skolan har inte vunnit mot dom på ett antal år.
Vi kom dit med stort självförtroende och vi lyckades till vår förvåning vinna ganska lätt med 3-1. Målen var dessutom alla av väldigt god kvalitet och väl uppbyggda.
Efter matchen åkte vi till ett Subway-liknande ställe i Hartford som heter Franklin Giant Grinder. Dom har de mest enorma mackor jag någonsin sett. Dom är av normal längd (foot-long), men man verkligen proppar på så mycket pålägg som det bara går på dom. En av killarna beställde en grinder med skinka och fick ett helt pound (ca ½kg) med skinka på den.
Jag valde en ungsbakad Chicken Cutlet Grinder; helt underbart god!

I fredags satte vi oss på bussen som skulle ta oss hela vägen upp till Maine. Vi åkte vid fyra-tiden på eftermiddagen och åkte norrut mot Massachusetts och Worcester där vi stannade för kvällsmat på Ruby Tuesday. Jag valde en Chicken Parmesan Penne som också den var enorm, med massor av ost, och vääldigt god. Efter att alla fått sin mat (det tar sin lilla tid för 25 personer...) och ätit upp, fortsatte vi via New Hampshire till Motel 6 i Portland, Maine. Vi kom fram vid åtta-tiden, så vi gick ner till Shaws och köpte lite snacks och satte oss sen och kollade på Red Sox som mötte Cleveland Indians i baseballslutspelet.
Efter en lång natts sömn satte vi oss på bussen igen som tog oss den lilla biten till förorten Gorham och University of Southern Maine (USM), som stod för dagens motstånd. USM var tvåa i ligan inför matchen, vi låg etta. Man märkte direkt att vi kommit betydligt längre norrut då det inte kan ha varit mer än 7-8 grader varmt och höstens färger fullkomligt sprakade i träden.
Rejält påpälsad satte jag mig på bänken och såg ett väldigt sömnigt Eastern ligga under med 2-0 efter tolv minuter. I halvtid hade vi reducerat till 2-1 och ett par minuter in i andra halvlek hade vi också kvitterat. Det dröjde tyvärr inte mer än en halvminut innan USM återigen hade tagit ledningen. Vi fick en person utvisad i mitten av halvleken men tryckte ändå på för kvittering. Flera av våra spelare hade öppna lägen men turen var inte på vår sida denna dag och matchen slutade 3-2 till USM.

Besvikna åkte vi tillbaka till hotellet för att byta om. Nyduschade åkte vi ner downtown i Portland, en väldigt mysig hamnstad och vi hittade ett ställe där vi satte oss och åt. Vi hade sedan lite tid att gå runt och se oss omkring innan det var läge att åka tillbaka hotellet. Morgonen efter satte vi oss på bussen igen som tog oss till helgens andra match, mot Husson College i Bangor, Maine. Efter två timmar kom vi fram till ett litet men rätt fint campus och när vi klev ur bussen var det ännu kallare än dagen innan, knappt över fryspunkten.
Matchen spelades på konstgräs och vi hade en bit in i andra halvlek en stabil ledning med 2-0, båda målen gjorde av en freshman, Dustin (hans första mål för laget). Vi tappade dock koncentrationen och Husson lyckades kvittera. Med sju minuter kvar lyckades vi som tur var återta ledningen och vi kunde någorlunda nöjda med helgen sätta oss på bussen med en vinst och en förlust. Med en hel packe pizzakartonger påbörjade vi den sex timmar långa resan hem och framåt elva på söndagkvällen var vi tillbaka i Willimantic.

Dagens låt 10/11

Dagens låt är ytterligare en låt från radion i Training Room:
Matchbox Twenty – How Far We've Come

Les Miz och New York

Förra veckan var det dags för ännu ett återbesök hos Dr MacAndrew. Jag och Doc Yeo åkte dit på förmiddagen och fick ganska snabbt komma in till honom. Han undersökte knäet och var väldigt nöjd med de framsteg som gjorts; bra rörlighet och inte alltför svullet. Därför beslutade han att vi nu skulle släppa kryckorna och gå tillbaka till käppen. Dessutom fick jag byta ut min "knee immobilizer" mot en ny ledad "brace", som gör att jag kan böja benet 60 grader. Mycket nöjda lämnade vi kliniken och Doc Yeo tog mig med till en restaurang nere på Main Street. Dom hade en väldigt god kinesbuffé och vi åt och åt tills vi inte kunde få ner någonting mer. Sen åt vi lite till och avslutade med glass!

Dr MacAndrew hade också sagt att vi nu skulle börja jobba mer med min rörlighet. Detta innebar att varje dag skulle jag göra stretchövningar i en varm bubbelpool. Inte alldeles fel! Så den senaste veckan har jag gått ner till Sports Center och badat varenda dag. Dessutom gör vi diverse andra stretchövningar, jobbar med raka benlyft och elektronisk stimulering av låret. Väldigt massa behandling varje dag, och jag vågar inte tänka på hur mycket det skulle kostat om det inte var skolan som stod för det..

Förra onsdagen hade laget en hemmamatch mot Ramapo College från New Jersey. Vi spelade relativt bra, men Ramapo var stora och starka och kunde till slut besegra oss med siffrorna 2-0.
Det har annars gått väldigt bra i vår conference och vi är fortfarande obesegrade där. Ska inte gå in på hur det funkar, men alla matcher räknas inte in i seriespelet i alla fall.
Vi hade sedan en seriematch på lördagen, borta mot UMass Boston. Jag kände att jag fått alldeles tillräckligt med fotboll på sista tiden, särskilt eftersom det bara innebär att sitta på en bänk och titta på för mig, så jag valde att istället åka med de internationella studenterna på en utflykt till New York!


Bussen lämnade campus på lördag morgon vid åttatiden och efter tre timmar var vi framme på Manhattan: 8th & 44th. Där skulle vi senare på dagen se musikalen Les Misérables. Men innan dess var det fritt fram att utforska staden på egna ben, eller för vissa, eget ben...
Jag haltade fram så gott jag kunde med min käpp och hann med att se Times Square och en bra bit av Broadway innan det var dags för musikal. Broadway var för dagen till stora delar avstängd för traffik då en stor koreansk parad marscherade på gatorna.



Musikalen var fantastiskt bra och personerna i dom ledande rollerna hade alla röster och omfång som skulle få Peter Jöback att framstå som en amatör. Helt enormt!
Min favorit var dock tjejen som spelade Cosette och framförde Castle on a Cloud. Hon kan inte varit mer än nio eller tio år och sjöng med sån självklarhet och renhet. Man ryste till där man satt. För övrigt hade också teatern alldeles för lite benutrymme och jag fick lov att byta plats för att få rum med mitt ben.


Efter musikalen var klockan närmare fem. Bussen skulle inte gå förrän vid åtta, så vi hade några timmar på oss att äta och se lite mer av staden. Vi bestämde oss för att gå upp mot Rockefeller Center och vi såg den berömda isrinken. Sedan ville några av oss åka upp till "Top of the Rock" högst upp i GE Building. Jag var självklart en av dessa personer och vi begav oss in. Jag fick en speciell kö då jag inte kunde ta mig ner för trapporna till den vanliga kön, så relativt snabbt stod jag med en biljett i handen och väntade på dom andra. Efter ett tag ringde jag efter dom och fick svaret att dom inte skulle åka upp ändå för att vakten sagt att det skulle ta för lång tid för oss att hinna med. Jag var vid det här laget nästan framme vid hissarna och bestämde mig för att chansa att hinna med ett snabbt besök där uppe ändå. När jag kom fram till vad jag trodde var slutet på kön fick jag dock ändra mina planer. Inne i det rummet var det helt fullt med folk och dom visade ett par filmer medan man väntade. Jag kollade på klockan och insåg att detta skulle inte gå, så lätt besviken gick jag därifrån, fick mina pengar tillbaka och gick ut till dom andra som stod och väntade.


I ett raskt tempo begav vi oss tillbaka till bussen och kom fram fem minuter innan den skulle gå. Lätt anfådda och rejält varma (det hade varit upp mot 30 grader och sol hela dagen) gick vi in på Starbucks och jag köpte en iskaffe, för att jämföra med min favorit från Dunkin'. Slutsats: Dunkin' är bra mycket godare!
Sedan satte vi oss på bussen och kom hem vid elvatiden. Trött och stel gick jag direkt i säng och sov länge och väl dagen efter!

Lite av en mellanperiod

Den senaste veckan har mest bestått av vardagslunk i form av lektioner och inte så väldigt mycket mer. Jag har fortfarande knäet i en så kallad "knee immobilizer" sedan operationen, vilket gör att jag inte kan böja det det minsta. Detta gör att de mest simpla vardagssysslor såsom att laga mat eller att plocka upp något från golvet blir ett helt litet äventyr. Ett exempel på det är när jag hade lagat mat häromdagen och skulle sätta mig vid bordet och äta. Att balansera en tallrik med mat hela vägen till köksbordet är inte det allra lättaste när man inte får stödja det minsta på ena benet. Jag har utvecklat en teknik där jag kan hasa mig fram med en krycka i den ena handen och med tallriken och den andra kryckan i den andra handen. Denna dag visade sig dock detta tillvägagångssätt inte vara så lyckat. Halvvägs till bordet tappade jag balansen och min rykande heta portion med pasta med tomatsås landade upp och ner på vår vackra heltäckningsmatta. Ingen av mina rumskamrater var hemma och kunde hjälpa mig, så lite smått förbannad fick jag försöka städa upp min lunch själv. Som tidigare nämnt är det inte lätt att plocka upp saker från golvet när man inte kan böja på ena benet. Så i stil med Sasha Cohen (amerikansk skridskoprinsessa) gick jag upp i något, som med lite god vilja, kan liknas vid en flygskärsposition för att skrubba rent mattan så bra som möjligt.

Resultatet blev, kanske inte helt oväntat, mindre lyckat..

Veckan har också innehållit ett besök i Massachusetts tillsammans med fotbollslaget för en match mot Elms College. Trots att det var i slutet av september så var det en bit över 30 grader den dagen och riktigt klibbigt. Vi lyckades inte få hål på detta ganska mediokra lag. Matchen slutade 1-1. Vi hade 35 skott, Elms hade 12. Coach var rejält besviken efteråt och det var väldigt tyst på bussen hem.
Vi hade ytterligare en match i lördags, mot ärkerivalen Keene State College, som förra året såg till att lägga sig i sista matchen för att inte Eastern skulle ta sig till slutspel. Eastern har aldrig någonsin lyckats slå Keene så laget var extremt taggat inför den här matchen, nu skulle det hända! Matchen var ganska jämn rakt igenom och i början av andra halvlek lyckades vi ta ledningen. Denna höll vi till det var sju minuter kvar då Keenes anfallare kom högst i luften efter en hörna och nickade in kvitteringen. Veckan slutade alltså i två oavgjorda matcher för Eastern.

Igår bestämde sig jag och ett gäng av de andra internationella studenterna för att åka till stranden. Vädret var fortfarande en bit över 20 grader och det kändes som sista chansen för året. Vi valde en strand med ett väldigt konstigt namn som låg i Rhode Island. Ska kolla upp det, vänta lite...
Sådär ja, Narragansett Beach var namnet. En väldigt mysig liten badort med medelhavskänsla; strandpromenad och små butiker. Stranden var fin, med mjuk och härlig sand och det var en hel del folk där, även om inte så många var i vattnet. Några av oss valde att doppa sig, men när dom kom upp sa dom att det nog inte var mer än 15 grader i vattnet. Jag hade även om jag varit hel inte försökt mig på ett dopp..
Att hoppa på kryckor på en strand är inte heller det särskilt enkelt, då kryckorna sjunker ner sådär en decimeter i sanden när man ska skjuta ifrån. Men väl på plats var det riktigt skönt att ligga och njuta av sensommar-/höstsolen.

Hmm.. Ja det hade ju hänt en del den här veckan ändå när man har tänkt efter en stund. Morgondagen är en dag jag sett fram emot ett tag nu; jag ska på återbesök hos Dr MacAndrew och förhoppningsvis låter han mig lägga kryckorna åt sidan för att återgå till käppen. Skulle vara grymt skönt!!

En månad går fort!

Ja det har redan gått en månad sedan jag kom till "det nya landet". Mycket har hänt, både roliga och mindre roliga saker. Här kommer fem saker jag lärt mig såhär långt:

5.

Jänkarna använder en annan slags kryckor. I början får man rejäla skav av dom, men efter ett tag, när man fått in tekniken ordentligt, fungerar dom riktigt bra.

4.
De använder även dessa hopplösa skolbänkar. Hur man än sitter i dom får man ont. Dessutom trycker dom in så många bänkar som möjligt i ett klassrum, så benutrymme finns det inget att tala om. Kan man dessutom inte böja ena benet så blir det genast ännu knivigare. Lösningen blir att man sitter nedhasad lite snett på ryggen, med benet utsträckt i gången, tittandes på klockan en gång i minuten och med en innerlig önskan om att lektionen ska ta slut nån gång.

3.

Ett knä innehåller alldeles för mycket prylar. Dessutom är dessa alldeles för omtåliga och går sönder så fort man kommer på en fotbollsplan hundratals mil hemifrån. Jag vill reklamera!

2.
Jag börjar nu förstå varifrån de amerikanska hälsoproblemen kommer ifrån. Det är inte ovanligt att folk här äter pizza 4-5 gånger på en vecka. Givetvis ska man anamma gällande normer vad gäller mat när man besöker en annan kultur, så jag har glatt slängt i mig åtminstone två pizzor per vecka. Upptäckte idag att man dessutom kan beställa sin pizza online så man inte ens behöver sträcka sig efter telefonen.. Den godaste pizzan hittills gör Domino's. Dessutom har dom hemkörning, så maten är på bordet inom en halvtimme! Börjar dock redan tröttna på all fet mat, min mage kommer ju se ut som en ballong om jag inte aktar mig. Jag längtar efter den dag jag kan börja springa igen (om sådär en 4-5 månader...)

1.

Min nya favorit! Den är såå god. Har bara haft möjlighet att dricka den tre gånger än sålänge, på grund av logistiska problem (Dunkin' Donuts ligger en kilometer bortom en brant backe, alldeles för jobbigt för att hoppa dit på kryckor). "An iced coffee, caramel flavored, with cream and sugar". Mumma!

Dagens låt 9/22

Boys Like Girls – The Great Escape
Ännu en radioplåga, men med ett band med lite lokal anknytning, kommer från Boston, Mass.

Painkillers + lektioner är ingen bra kombination

Dagen efter operationen vaknade jag upp med ett rejält ömt knä. Jag följde Dr MacAndrews ordination och tog två av de tabletter jag fått på apoteket dagen innan. Efter frukost var det dags för dagens enda lektion, sociologisk teori. Lektionssalen ligger en 400 meter bort, ner för en backe, så jag startade i god tid för att hinna hoppa dit på mina nya kryckor. Vädret, som för övrigt har varit kanon nästan hela tiden sen jag kom hit, hade denna dag bestämt sig för att slå om rejält; ösregn och kallt. Jag kom fram till Shafer Hall, som byggnaden heter, i god tid och slog mig ner i dom alltför obekväma stolarna, särskilt när man är lång som jag är. Ergonomi är ett okänt begrepp här..

Det dröjde dock inte lång tid in i lektionen innan jag började känna mig rejält snurrig och illamående. Till slut var jag tvungen att gå ut i korridoren och lägga mig på en bänk en stund. Jag köpte en flaska vatten och gjorde ett nytt försök, men insåg snabbt att det inte skulle gå, så jag gick tillbaka och la mig på sängen igen. Dagen efter var det i stor sätt samma visa. Jag klarade mig dock igenom den första lektionen, men sedan var jag tvungen att avbryta nästa.
Hela den veckans lektioner gick i stort sätt förlorade. Även om jag så småningom kunde närvara hela lektionerna rent fysiskt var hjärnan inte alls med. Kommer inte ihåg särskilt mycket av vad som sades överhuvudtaget. I slutet av veckan orkade jag ta mig ner till Sports Center igen för att påbörja lite lätt isbehandling igen.

Laget åkte iväg utan mig för match uppe i New Hampshire den helgen och de andra internationella studenterna åkte till New York för att kolla på en baseballmatch. Tyvärr var det inget alternativ för mig då en lång bussresa inte var så nyttigt för mitt knä.

Nu har jag äntligen hunnit ifatt i tiden. Denna veckan har jag slutat ta painkillers och lektionerna går mycket bättre. Kanske ska ta och berätta vad det är jag läser just nu:

Introduction to Sociology: En kurs med en väldigt flängig lärare i 30-års åldern. Han har ingen större struktur på det han gör och pratar väldigt snabbt och i mina öron otydligt. Att det dessutom är väldigt hög volym på luftkonditioneringen gör inte saken lättare. Själva kursen i sig är ganska intressant när man väl uppfattar vad han säger..

Sociological Theory: En kurs med mer fokus på de större sociologiska teoretikerna, såsom Marx, Engels, Weber och Durkheim. Läraren är mycket bättre, en äldre gentleman, med mycket tydlig engelska. Kursen är betydligt svårare än den första och hans prov ska tydligen vara rätt svåra.

Introduction to Modern World History: Detta är en riktig högstadiekurs. Vi går igenom hur många händelser som helst på en lektion, men oerhört kortfattat. När det sen kommer till quiz i slutet av veckan är det nästan skrattretande enkelt. Multiple choice-frågor i stil med: Vad hette aztekernas ledare? a) Filip b) Henry c) Ahmed d) Moctezuma

Music Cultures of the World: Detta är en kvällskurs på torsdagkvällar med en man från Kalifornien som lärare. Han är väl inte så väldigt entusiasmerande men i pauserna kommer han fram till mig och pratar svenska! Han har tydligen bott i Ängelholm i flera omgångar i sitt liv. Verkligen lustigt! Denna vecka var han dock borta för han skulle till Umeå och besöka en vän som skulle disputera i samisk musik vid Umeå Universitet!

Sådär, det var lite om skolan också. Har inte blivit så mycket av den varan än..

Ikväll var det middag hemma hos Coach DeVito. Detta är en tradition; laget samlas kvällen innan hemmamatch och äter tillsammans och snackar ihop oss lite. På matsedeln ikväll stod Pasta med tomatsås och köttbullar (inte den svenska varianten..). Imorgon är det en stor match för laget. Rivalerna Western Connecticut State University kommer på besök för en ligamatch och både ära och viktiga poäng står på spel. Ska bli riktigt kul att se; skulle varit ännu roligare att spela..

Dagens låt 9/18

Quietdrive – Time After Time
Denna låt spelades varenda dag i skolans gym när jag gjorde mina rehabövningar.

Om skadeläget på västfronten

Som tur har det hänt lite mer på min västfront än den mer kända från första världskriget.. Fruktansvärt dålig liknelse, jag vet, men jag är trött och klockan börjar närma sig midnatt.
Tänkte uppdatera undrande därhemma om hur det går med mitt knä. It's been two weeks since my last confession. Näe, usch, nu får jag ta och skärpa mig! Kom till saken männ'ska!
Nåväl, tisdagen för två veckor sen körde Doc Yeo åter upp mig till sportkliniken för att träffa Dr. MacAndrew. När vi kom till väntrummet var det fullsmockat med folk och det skulle troligen ta flera timmar av väntan innan det var vår tur. Doc gick fram till kassan och snackade med dom där bakom ett tag. Sedan gick han tillbaka till mig och satte sig brevid mig och sa att han gjort ett försök att få fram oss i kön en bit. Efter en fem minuter kom en av de som arbetar där fram till oss och sa att det troligen inte skulle bli tid för oss idag, men att dom skulle ringa ner till skolan om det fanns plats för oss. Vi reste oss och gick. Lite besviken sa jag till Doc att det var synd att han inte lyckats trixa med personalen för att få in oss. Med ett snett leende tittade han på mig och sa: "Oh, we are getting in"
Med ett väldigt undrande ansiktsuttryck tittade jag tillbaka på honom och han sa: "Just wait and see"
När vi nästan kommit fram till bilen som stod parkerad ut med kliniksväggen öppnades en bakdörr och samma person som tidigare givit oss det tråkiga beskedet i väntrummet, släppte in oss med ett fniss: "Vi ville inte skapa upplopp bland patienterna i väntrummet så vi var tvungna att göra på det här sättet"

Väl inne dröjde det inte länge innan Dr MacAndrew kom till vårt rum. Hans besked den här dagen var att det var väldigt positivt att min rörlighet i knäet hade förbättrats så väldigt. Från att förra tisdagen varit runt 70 graders böjning till att nu vara runt 120 grader, så en "scope" var nu möjlig. Han försökte sedan göra samma test som vid det första besöket, men han kunde inte få ut något av det den här gången heller då jag omedvetet strävade emot. Istället skulle han göra testen när jag var nedsövd. Han kunde fortfarande inte avgöra om hans alternativa teorin stämde, men de framsteg jag hade gjort under veckan var som sagt positiva i vilket fall. Efter noggrann genomgång av proceduren med scope, eller som det egentligen heter Exploratory Arthroscopic Surgery, gick vi vidare till "bokningstanten". Hon ansvarar för alla bokningar av operationer och annat, och jag hade träffat henne innan, då vi bokade in MRI på sjukhuset. Även hon är väldigt trevlig och tillmötesgående och bjöd på Swedish Fish medan vi hittade en tid som passade. Redan måndagen i veckan därpå fick vi tid för operation.

Dagarna fram till måndagen spenderade jag med att rehabträna på en form av stående cykelmaskin kallad Elliptical (kommer inte på det svenska ordet för den nu, men den finns på de flesta gym) och med lätt styrketräning av det nu ganska svaga högerlåret. Det är bra att gå in så stark som möjligt i en operation säger Doc Yeo vilket jag håller med om till fullo.

Efter en helg där jag följt med laget på två bussresor till olika skolor i Massachussetts (hoppas jag fick rätt på alla "s" där..) var det då måndag och dags för operation.
Vid elva var jag och Doc Yeo på plats på Windham Hospital och jag fick byta om till den otvivelaktigt stillösa patientkostymen, med tillhörande armband som accessoar. Doc Yeo, som skulle närvara vid operationen, bytte också han om till en väldigt tjusig lila dräkt med tillhörande gröna skoskydd. Jag fick en säng att ligga i och ett halvt dussin personer kom och frågade om när jag är född, om det är jag som är Gustav och om det är höger knä som ska opereras. Sköterskorna tog blodprov och jag fick intravenöst. Sedan rakade dom av håret på höger knä för att göra i ordning det för operation. Är vääldigt snyggt nu måste tilläggas; är rakad halvvägs ner på smalbenet så det ser minst sagt märkligt ut, kanske kan bli en modegrej.. Efter en timme och en kvart från vår ankomst till sjukhuset kom Dr MacAndrew till oss och ritade upp lite mönster med en penna på mitt höger ben. Doc Yeo sa att ibland skriver dom YES på det ben som ska opereras och NO på det andra; detta gjorde mig lite nervös..

Strax efter hans besök rullades jag genom korridorerna till operationssalen. Där var väldigt kallt och jag fick filtar för att inte frysa. Sedan fick jag hoppa över till operationsbritsen och inte många sekunder senare var jag helt borta.

Operationen tog runt en timme och vid tre-tiden på eftermiddagen vaknade jag upp igen. Den första instinkten var att jag bara hade tagit en powernap i operationssalen och att dom snart skulle ge mig nån mask och jag skulle få räkna ner från 10, som dom gör i filmer. Men när ögonen fått vänja sig vid ljuset såg jag att jag var på ett helt annat ställe. Det gjorde också rejält ont i knäet och en sköterska såg till att jag fick smärtstillande. Efter att ha kommit något tillbaka till verkligheten (jag var fortfarande rejält snurrig) fick jag lite fika i form av en blåbärsmuffins och ett glas apelsinjuice. Dr MacAndrew kom även till min säng och berättade att tyvärr var fallet så att mitt främre korsband (ACL) verkligen var av. Dessutom hade han upptäckt en "partial tear of the lateral meniscus", vilket innebär en skadad yttre menisk. Denna hade han dock lagat med detsamma med hjälp av millimetersmå skruvar som skulle hålla ihop "klyftan" tills den har läkt, sedan ska skruvarna tydligen upplösas och försvnna. Han sa också att om 4-6 veckor, när menisken har läkt, ska nästa operation ske. Vid denna ska korsbandet lagas. Den engelska termen är mer häftig: Knee reconstruction. Efter ytterligare en timme hade jag blivit någorlunda normal igen och jag och Doc Yeo lämnade sjukhuset och åkte till apoteket för att få painkillers och sömntabletter. Sedan fick jag äntligen komma tillbaka till mitt rum och min säng. Jag somnade nästan på stört.

Kommande dagar, som jag upplevde i en dimma av painkillers, ska jag berätta mer om senare.

Dagens låt 9/11

Dagens låt måste bara bli: Basshunter – Boten Anna
På väg till en av fotbollslagets träningar satte plötsligt en av killarna på denna låt i bilen och alla började sjunga med. Jag blev smått chockad, hur kunde denna plåga ta sig hela vägen hit??!

De lite mer trevliga delarna av den första tiden

Så den första helgen var minst sagt fullspäckad med besök på Sports Center och Doc Yeo. Det var först på onsdagen veckan efteråt som det blev lite mer variation på tillvaron. På förmiddagen var det samling för alla nya internationella studenter på skolan för introduktionsdagar. Vi samlades på "Admissions Office" i ett konferensrum. Eftersom skolan inte är så jättestor är det inte heller alltför många internationella studenter här, men vi kom upp i en skara på 14-15 stycken mer eller mindre nervösa och jetlaggade individer. I stort sätt hela världen var representerad; vi har studenter från Kina, Korea, Malaysia, Turkmenistan, Nigeria, Senegal, Turkiet, Frankrike, Tyskland, Sverige och säkert något land till som jag har glömt i farten. Dmitry (för nytillkomna läsare skolans internationella koordinator) hälsade oss alla välkomna och bjöd på frukost. Under dagen fick vi lyssna på föredrag från olika personer som handlade om allt från hur man skaffar jobb på skolan till hur den amerikanska kulturen kan komma att te sig för en som är ovan.
Gruppen fick också en guidad tur runt campus för att vi inte skulle känna oss helt vilsna. Jag, som handikappad och som dessutom varit på skolan en vecka, fick lov att gå ner o göra lite rehab istället för att slippa gå så långt. När klockan började närma sig kvällen fick gå till våra rum och göra oss i ordning för den middag som sedan skulle följa.

Jag kom nu på att jag glömt berätta en viktig sak från den första helgen. På lördagen när jag satt hos Dmitry och fixade med papper ringde det en dam från "Housing", som har hand om boendet på campus. Hon berättade att jag tyvärr var tvungen att flytta från mitt rum. Lägenheten skulle göras om till en lägenhet för tjejer istället. Hon var medveten om min situation och sa att en kille som heter Rob skulle söka upp mig under dagen och visa mig en ny lägenhet i det dorm som låg brevid, High Rise. Han skulle också hjälpa mig att flytta mina saker. Så när jag satt och åt lunch på söndagen kom en kille fram till mig och presenterade sig som Rob. Vi kom överens om att vi skulle ses senare på dagen och att han skulle fixa flytten då. Jag gick/haltade hem och började packa ihop mina saker så gott det gick och Rob kom så småningom och vi gick tillsammans den lilla biten till High Rise. Jag hade inga som helst förväntningar på det nya boendet efter att ha sett mitt gamla, så när han öppnade dörren till lägenhet 655 på femte våningen blev jag glatt överraskad. Ett stort vardagsrum väntade innanför dörren med fräscha soffor och ett fotbollsbord (precis som i Vänner!) och ett stort och fint kök. Han visade mig sedan vidare till mitt rum som var ett sovrum för en person, till skillnad från mitt gamla dubbelrum i Low Rise. Förutom mitt sovrum fanns det ytterligare fyra sovrum, men ingen hade flyttat in där ännu. Det nya rummet hade dessutom fungerande telefon, internet och en vägglampa! Med ett stort leende på läpparna började jag och Rob att flytta över mina grejer. Rättare sagt, Rob flyttade och jag log.

Så det var till detta rum jag nu begav mig för att göra mig i ordning för kvällens middag. I samma lägenhet hade en fransk utbytesstudent vid namn Nicholas flyttat in kvällen före, så vi hade följe dit. Efter att vi fräschat upp oss lite gick vi ner till Admissions Office igen och satte oss i den bil som väntade på oss där. Vi åkte till ett ställe en 20-25 minuter från Willimantic som heter Willington och pizzerian Willingtons Pizza som tydligen hade fått medalj för sina goda pizzor. Vi fick plats vid ett långbord och in kom mängder av suveränt goda amerikanska pizzor. Dock tyckte jag själv att den prisbelönta pizzan var den minst goda. Den hade ett lager av potatis på sig, ungefär som en potatisgratäng på toppen av pizzan, väldigt mystiskt! Vi åt till maten stod upp över öronen på oss och trots det blev det mycket pizza kvar. Med belåtna miner åkte vi hem igen och förberedde oss för nästa dag.

Torsdagens schema var ungefär det samma som onsdagens och bestod av diverse möten med information av olika slag. Jag missade ett par av mötena när jag var nere på rehab men de andra sa att det inte var överdrivet viktiga saker jag missade i alla fall. Framåt kvällen tog vi oss till Dr. och Fru Horrocks residens för "The World Famous Lasagna Dinner" som är en årlig tradition för de nytillkomna internationella studenterna. Tillsammans med diverse professorer som inte ville missa detta tillfälle till en god (läs gratis) middag samlades vi i Dr. Horrocks trädgård och serverades en riktigt utmärkt lasagne. Skolans president Elsa Nunez tittade förbi, och även Ms. Kimberly Crone, som var skolans representant i Göteborg när jag var där i våras på CIS:s utbildningsmässa.

Introduktionsdagarna avslutades sedan på fredag morgon med att Dmitry gav oss lite information om hur man går tillväga för att ta amerikanskt körkort. Vid lunchtid tog sedan skolans egen Welcome Weekend över och med ett ståtligt öppnande i idrottshallen invigdes det nya akademiska året. Convocation, som det kallades, bestod av ett antal tal mer eller mindre inspirerande tal. Jag satt tillsammans med ett par av fotbollslagets freshmen och då fick jag veta att laget skulle iväg till Boston om en timme för att spela träningsmatcher och dom frågade om jag skulle med. Detta lät ju betydligt mer intressant än att sitta och lyssna på tal så vi reste oss och gick för att få tag i Coach DeVito för att höra om det var möjligt att jag kunde få följa med. Med en halvtimme kvar fick vi tag på honom och det var inga problem alls, så jag snabbade mig upp på rummet för att packa en väska och sedan bar det av med minibussar i riktning Boston!

Laget hade inplanerat två träningsmatcher, en på fredagen och en på lördagen. Den första matchen var mot Salem State College i en förort som heter just Salem strax norr om Boston. Matchen spelades på konstgräs och coach bytte hej vilt för att testa olika kombinationer av spelare. Resultatet blev till slut 5-1 till Salem, som var ett mycket bra lag. De skulle nog klara sig bra i svensk division tre om inte högre. Efter matchen åkte vi till Motel 6, där vi skulle övernatta. Coach hade beställt pizzor i mängder som vi åt innan det var dags att sova. Märkligt det här med att man är väldigt seriösa i allt man gör, förutom när det gäller maten..

Vid åtta på morgonen samlades laget utanför motellet för en lugn joggingtur innan vi satte oss på bussarna för att åka vidare till nästa match. För motståndet stod Tufts University som är en skola som ligger ytterligare lite närmare centrum av Boston, dock inte jättecentralt. Denna matchen spelade vi betydligt bättre men lyckades ändå inte få hål på deras försvar. Resultatet blev 2-0 till Tufts.

Efter matchen var det dags för lunch, så vi åkte in till de centrala delarna av Boston för att ta oss något att äta. Efter en hel del bekymmer att hitta plats för två stora minibussar lyckades vi på en bakgata få ett par platser. Vi gick sedan till en kyrka i norra Boston som var en av de äldsta i USA och som hade någon anknytning till Paul Revere (såvitt jag förstod det). Efter detta kulturella inslag fortsatte vi in till Quincy Market för att äta. Denna galleria är bland det häftigaste jag sett i matväg. Du kan få mat från alla världens hörn i hundratals stånd! Efter att ha ätit oss rejält mätta satte vi oss utanför gallerian och tittade på en street performer som lyckades ta sig loss från en "straightjacket", till alla barns stora glädje.

Vi samlades sedan utanför Hard Rock Café för att ta oss tillbaka till bussarna. Desvärre var några av killarna lite sena vilket fick Coach att gå i taket. Detta visade han med besked på vägen hem, då vi stannade vid UConn, en skola strax intill Willimantic. Där tog han hela laget till en brant kilometerlång backe som dom fick springa uppför om och om igen. Han upplyste sedan att vi nu hade en extra träning klockan sju på måndag morgon. Till slut var han nöjd och vi åkte hem till Willimantic igen.

Nu ska jag ta något att äta, så fortsättningen följer en annan dag!

En liten kommentar...

Kom precis från behandling nere på Sports Center och medan jag låg på britsen spelades dagens låt två gånger, och jag var där cirka 40 minuter...

Dagens låt 9/3

Dagens låt är lika given som förra låten:
Plain White T's – Hey There Delilah
Jag vet inte hur många gånger jag har hört den här medan jag legat med min isbehandling, men skulle gissa på upp mot 50 gånger utan att överdriva. Den är totalt sönderspelad på radio. Jag har gått från att tycka att den var riktigt bra till att nästan hålla för öronen när den kommer ;)

De första dagarna - del tre (den hemska delen)

Detta kommer bli ännu ett väääldigt långt inlägg, så ta fram något att äta och dricka under tiden ni läser ;)

Första natten sov jag närmare 12 timmar, från åtta till åtta, så rejält utvilad vaknade jag första morgonen i det nya landet. Mitt sovrum var ett av två i en lägenhet i ett dorm som kallas Low Rise. Jag var helt ensam i lägenheten då dom andra inte skulle komma förrän en vecka senare. Första intrycket av lägenheten var: betydligt sämre än mitt korridorrum i Sverige. Heltäckningsmatta i hela lägenheten som inte blivit ordentligt rengjord på år och dag, lampan i mitt rum funkade inte, telefonjacket var trasigt och till råga på allt funkade inte heller min adapter i vägguttaget. Så där stod jag utan någon kontakt med omvärlden. Jag började packa upp iaf och tänkte att det kommer säkert bli bra hursomhelst. Vid tio mötte jag Dmitri vid skolans klocktorn (ska ut o ta kort senare så ni får se hur det ser ut på riktigt) och han gav mig en liten tour runt campus. Vi fixade studentleg, datortillhörighet och registrerade mig för terminen. Efter detta gick jag tillbaka till mitt rum och åt lunch.

Senare på eftermiddagen var det dags för lagmöte med fotbollslaget. Med nervösa kliv gick jag bort till Sports Center och hittade med nöd och näppe rätt rum i tid. Killarna i laget var jättevänliga och coach DeVito hälsade oss alla välkomna. Vi fick fylla i lite information och trivia om oss själva på ett antal blanketter och han pratade lite om kommande säsong. Efter mötet gick vi ut i lobbyn och tog kort för hemsidan. Alla fick ta på sig skjorta och slips och var så stiligt så. De skjortor som tillhandahölls var dock inte riktigt i min storlek, ärmarna räckte halvvägs ner på underarmen.. Men dom sa att det inte skulle synas hursomhelst =)
Efter att stått och pratat en stund var vi sedan klara för stunden och jag återvände till Dmitri för att fortsätta med pappersarbetet.

Vi hade ytterligare ett möte senare på kvällen som skolans NCAA-ansvariga höll i (NCAA är det amerikanska skolidrottsförbundet). Alla skolans höstsportslag samlades i en aula och vi fick information om vilka skyldigheter och rättigheter vi har som idrottare. Det pratades även om droger och doping och skolans Head Trainer (motsvarar ungefär en svensk fysioterapeut) Dr. Yeo pratade lite om idrottsskador och hur vi ska undvika dom. Efter mötet var jag rejält trött, klockan var tio amerikansk tid (fyra på morgonen svensk tid..) så jag gick snabbt och la mig då vi skulle träna tidigt dagen efter.

Så, klockan halv sju på morgonen fredagen den 24 augusti var det då dags för första träningen på preseason. Jag joggade upp till fotbollsplanen i god tid och började värma upp. Vi hade fått veta att ett av de två fystesten vi var tvungna att ta skulle vara på detta pass, så jag kände att det var nog bra att vara rejält uppvärmd. Träningen satte igång och vi körde en lång och bra, närmast militäriskt noggrann uppvärmning på 30 minuter och allting kändes hur bra som helst! Det här kan jag klara av med glans kändes det som.

Vi fortsatte träningen med "en-mot-en"-spel och jag bröt varenda gång som försvarare och hankade mig fram hyfsat som anfallare också (dribblingar är väl inte min starkaste sida..). Vi varierade sedan övningen med att vi började med en lång krosspassning och mottagning från anfallarens sida. Jag började som anfallare och fick en riktigt bra pass mitt på kroppen som jag tog ner utan problem, men försvaren kom ganska snabbt emot mig.

De kommande sekunderna kommer jag att komma ihåg i hela mitt liv.. Jag fick ner bollen på foten och tog två steg mot försvaren. När jag var cirka en och en halv meter från honom gjorde jag en överstegsfint med höger ben och tänkte gå till vänster om honom. Nu var det bara så att jag aldrig kom längre än så. När jag satte ner höger fot i gräset landade den troligen i en liten grop och när jag la tyngden på benet vek sig mitt knä i en snabb rörelse höger-vänster-höger och ett tydligt ljud kom från knäet. Ljudet lät ungefär som när någon knäcker med knogarna, fast betydligt högre än så. Till och med folk en bit i från kunde höra det. Jag föll med ett skrik till marken och kände direkt att detta inte var bra. Jag mår inte bra bara av att skriva och tänka på det nu en och en halv vecka efteråt. Assisterande tränaren Adam kom snabbt på plats med en ispåse och efter en stund började den värsta smärtan avta och det var helt okej sålänge jag inte rörde knäet. Minsta rörelse gjorde dock väldigt ont. Coach DeVito ringde efter Dr. Yeo och dom andra trainers men ingen visste att vi tränade så tidigt på morgonen, så jag fick ligga i närmare en timme innan någon kom och hämtade mig med en pick-up. Ska aldrig håna amerikanerna för deras pick-ups igen! (åtminstone inte på ett bra tag...)

Ett par av killarna i laget hjälpte mig upp på flaket och vi körde sakta ner till Sports Center. Även de få svängarna vi gjorde där gjorde att knäet kom i rörelse och gjorde väldigt ont. Väl nere i training room tog Doc Holton emot mig. (senare kommer jag kalla honom Tom) Han kunde inte göra så väldigt mycket av tester på knäet utan fortsatte med isbehandlingen och ringde upp till sportkliniken för att beställa tid för röntgen. Redan klockan ett på eftermiddagen fick jag tid och fick till och med gå före i kön. Röntgenbilderna visade ingenting som var av vilket dom inte heller trodde, men man är tydligen tvungen att fastslå det innan man får göra en magnetröntgen (MRI). Så doktorn på klinken beställde en tid för MRI från det lokala sjukhuset Windham Hospital. Han sa då att det troligen skulle dröja till en bit in i nästa vecka innan jag skulle få tid då det nu var fredag eftermiddag. Jag och Tom åkte sedan tillbaka till skolan för att fortsätta med isbehandlingen.

Nu hade även Dr Yeo kommit och fick ta sig en titt på säsongens första skada. Doc Yeo ska tilläggas är den mest fantastiska människan på campus och bland dom roligaste och trevligaste personer jag träffat. Han är en av ytterst få med en doktorsexamen som jobbar som Trainer på collegenivå och han vet verkligen vad han sysslar med. Han kunde inte heller göra så mycket mer än att konstatera att det mesta av rörelse gjorde väldigt ont. Han lovade dock att han personligen skulle följa med mig till sjukhuset för MRI.

Vi hade en väldig tur (och troligen lite sweet talk från Doc) för sjukhuset ringde senare på eftermiddagen och sa att dom hade tid redan samma kväll vid halv åtta. Efter lite väntan fick jag åka in i den för mig, som passionerad House-älskare, väldigt bekanta cylindern och fick ett par skydd för öronen. Det behövdes kan jag lova, en MRI låter väldigt mycket, nästan som den är trasig. Jag låg blickstilla så ingen bild behövdes tas om och det hela var klart på cirka 25 minuter. Resultatet skulle sedan läsas av en "radiologist" och vi fick återbesökstid på klinik på tisdagen veckan efter. Efter besöket på sjukhuset blev det raka vägen hem till sängen!

På lördagen blev det mer is men dom kunde fortfarande inte göra så mycket med knäet. Jag träffade Dmitri också som fixade så jag fick ringa hem. Ja resten av dagarna fram till återbesöket bestod i stort sätt av haltande på kryckor och jag spenderade mängder av timmar i training room.

Så kom då tisdag eftermiddag när vårt återbesök var bokat. Doc Yeo pratade igenom de olika scenariorna med mig och sa att vi fick hoppas på det bästa. Jag tänkte då att det säkert inte är så farligt, bara lite utsträckta ledband och att jag skulle vara tillbaka på ett par veckor. Det var också det allra troligaste scenariot. Doc Yeo och jag åkte sedan upp till kliniken och väntade och väntade. Doc MacAndrew som är min läkare på klinken, hade andra patienter så det tog sin lilla tid. Till slut kom han in i rummet och hymlade inte om saken utan sa direkt: "His ACL is torn"
Doc Yeo hade pratat med mig om detta scenario så jag visste vad det innebar, men hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle vara det.

"Torn Anterior Crucial Ligament", vilket är ett avslitet främre korsband på svenska, betyder operation och minst 6 månader av rehabilitering. Jag blev rejält chockad, vilket inte har hänt särskilt ofta för mig, och jag fick en klump i halsen. Men jag tog till mig det dom sa relativt snabbt och accepterade att säsongen troligen var över för min del. MacAndrew tog sedan upp MRI-bilderna och pekade ut de saker som "radiologist" hade skrivit i sin rapport. När han kom till delen med "torn ACL" blev han dock lite misstänksam. När ACL går av ska man kunna se lite stumpar av fibrerna på bilderna men i mitt fall kunde han själv inte se detta. Detta gjorde att han skapade en alternativ teori: ACL kan fortfarande vara helt och att anledningen till att det inte syns är för att det är så mycket vätska i knäet att ACL döljes. Han ville sedan göra lite rörlighetstest med knäet, men jag kunde fortfarande inte böja särskilt mycket på det, så det fick vänta till nästa besök. Han sa också att innan de gör en operation vill han gå in med kamera (scope) för att dränera knäet på vätska, se om meniskerna är hela och se om hans alternativa teori stämmer. Jag fick släppa kryckorna som hade skaft rejält på mina handleder och fick istället, till min stora glädje som House-älskare en käpp istället!

Så det är läget vi befinner oss i idag. Imorgon har jag mitt besök hos MacAndrew och vi ska då troligen boka in scope en tid senare i veckan. Håll tummarna för den alternativa teorin!!

Ursäkta för mina långa inlägg, men det är skönt att skriva av sig lite =)
Nästa inlägg kommer troligen handla om tiden den första veckan som jag inte spenderat på rygg med is på knäet. Det kommer också en rapport om hur läkarbesöket gick.

En ny tradition

Innan den spännande fortsättningen av de första dagarna kommer ska jag, musikintresserad som jag är, införa en ny tradition här i bloggen: Dagens låt, vilket säkert finns i mängder av andra bloggar (skulle förvåna mig annars), men det hindrar inte mig från att göra detsamma här!

Soo, dagens låt är: Sigur Rós – Hoppípolla
För er som inte läst föregående inlägg om fortsättningen på Newark, LÄS INTE NEDANSTÅENDE!



[SPOILER]
Underbar låt och introt är med piano vilket gör den ännu bättre :P Dessutom skulle den passa alldeles utmärkt som musik till dramatiseringen av mina Newark-äventyr (som skulle bli en given succé). Introt pågår medan jag i slow motion går genom gategången och når sitt crescendo när jag med ett lättat ansiktsuttryck ser plånboken i flygplansstolen! Kan det bli bättre!









__

De första dagarna - fortsättning...

...Så där stod jag med paniken upp över öronen. En mängd tankar rusade genom huvudet på en gång. Var kan jag ha lagt den? Kan den blivit stulen? Ska jag ringa hem och spärra kort? Och så vidare... Efter ett ögonblick kom jag fram till att det mest troliga var att jag lagt den brevid mig i flygplanssätet. Jag pep fram till säkerhetsvakten att jag nog glömt min plånboken. Han sa att det var omöjligt för mig att gå tillbaka genom säkerhetskontrollen när jag väl kommit såhär långt, du får istället hitta någon från Continental direkt när du kommer ut härifrån. Sagt och gjort gick jag, eller snarare småsprang vidare genom terminalen. Det var nu mindre än 90 minuter till mitt plan vidare skulle avgå och 60 minuter till incheckning. Jag började göra mig komfortabel med tanken att jag nog inte skulle få tillbaka plånboken innan jag var tvungen att gå ombord. Jag kom till baggage claim och mina väskor dröjde och dröjde, åtminstone kändes det så. Kanske behövde vänta i tre minuter på dom där.. Sedan skulle man igenom ännu en kontroll innan det var dags att checka in väskorna igen. Tiden gick och gick vill säga.. Jag lyckades med lite sweet talk övertala nästa vakt om att jag behövde gå före i kön och han var hur snäll som helst och lät mig göra det. Han visade mig sedan till Continental-person nr 1. Denna visade mig relativt snabbt vidare till Continental-person nr 2 som hade en radio. Nr 2 gjorde ett anrop för att se hur läget var med planet och fick svaret att det inte stod kvar vid gaten. Nr 2 sa då till mig att gå till avdelningen lost & found som var en bit längre bort i samma hus. Jag sprang så snabbt jag kunde dit med mitt handbagage och trängde mig utan någon som helst hänsyn fram till disken. Där stod inte helt oväntat Continental-person nr 3! Nr 3 hade inte fått in något från min flight till Lost & Found så hon gjorde därför ytterligare ett anrop på radion. Nu fick hon svaret att flygplanet höll på att flyttas till en annan gate för att städas, det var därför möjligt att plånboken kunde ligga kvar på planet. Nr 3 gav mig numret till städfirman och visade mig vidare tillnästa säkerhetskontroll, den för att komma in i inrikesavdelningen. Här var det ännu mer kö och tiden bara gick och gick. Det var nu ungefär en halvtimme till min flight skulle avgå. Efter att ha tagit av mig både skor och bälte och länsat mitt handbagage på all elektronik och allt vad som nu skulle göras lyckades jag komma igenom säkerhetskontrollen, 20 minuter till avgång. Jag virrade nu stressad runt ett ögonblick, började gå åt fel håll innan jag hittade vilken gate mitt plan till Hartford skulle gå från. I värsta galoppstil flög jag fram mellan feta turister, beniga pensionärer och skrikiga barn och kom fram till min gate, nummer 136. Continental-person nr 4 tog vänligt emot en flåsande Gustav och berättade att tyvääär hade planet blivit försenat och skulle gå först 30 minuter senare. Jag var då snabb i tanken och räckte fram telefonnumret till städfirman jag fått tidigare och beskrev situationen. Nr 4 gjorde då eftermiddagens tredje anrop om förlorat gods på flight CO 123 på internradion. Nu fick hon svaret att planet hade precis kommit till gate 86 och skulle snart städas. Hon föreslog att om jag ville kan du försöka springa dit och kolla om det finns nån Continental-personal i närheten som kan släppa in dig ombord. Infogar här en bild på terminal C för att ni ska inse vad detta innebar. Hon gav mig kravet att jag skulle vara tillbaka 10 minuter innan den nya avgångstiden.
Jag hade alltså 20 minuter på mig att ta mig från ena änden av terminalen till nästa. Jag skulle tippa på att avståndet är över en kilometer, åtminstone kändes det oerhört långt. Jag sprang, nu mer likt en skenande hyena, genom den täta folkmassan. Tur att jag har gjort min försäsongsträning för fotbollen tänkte jag =) Jag kom fram till gate 86 och hittade en person som knappt förstod engelska. Jag försökte med gester visa vad jag menade och upprepade Continental gång på gång. Till slut trillade den berömda poletten ner och människan pekade mot gate 81 där jag nu såg att en kille med Continentalröd mundering, hädanefter kallad Continental-person nr 5 började förbereda sin flight. Jag rusade fram till honom och förklarade återigen situationen. Han förstod först inte riktigt vad jag menade och sa upprepade gånger att gate 86 var stängd och att du inte kommer in där. Sedan insåg han att han inte skulle bli av med mig och gick med på att gå med mig ombord för att kolla efter plånboken. Han låste upp gatedörren och vi gick tillsammans genom den nedåtsluttande gategången. Tanken som slog mig där va lustigt nog: Detta är förhoppningsvis det närmaste en grön mil jag kommer (uttrycket kommer från en Tom Hanks-film [mycket bra för övrigt] och syftar på promenerandet från dödscellen till elektriska stolen i ett amerikanskt fängelse). Jag tog ett djupt andetag och gick in i planet. Jag hade första stolen på höger sida direkt när vi kom in. Till min allra djupaste lättnad låg i all sin glans en svart plånbok där och väntade på mig. Jag kollade inte ens i den utan grabbade snabbt tag i den, tackade nr 5 så hemskt mycket för hjälpen och sprang med full fart tillbaka mot gate 136. Jag insåg nu att jag troligen skulle komma fram i tid för min flight, en skönare utandning har jag nog aldrig haft! Mycket riktigt kom jag fram till gaten i tid, och nu var planet dessutom ytterligare 15 minuter försenat meddelade nr 4, så jag kunde gå till toaletten och svabba av mig en smula. Flighten blev åtminstone inte mer försenad än så och 27 minuter efter att vi lyft landade vi på Bradley International Airport i Windsor Locks, CT, mellan Hartford, CT och Springfield, MA. Där tog det inte särskilt lång tid innan jag fick ut mitt bagage och möttes av Mr. Dmitry Satsuk från Eastern. Han hjälpte mig ut med bagaget till sin bil och gav mig där ett par välkomstpresenter. Först en påse med lite mat, yoghurt, bananer, äpplen så jag klarade frukost första morgonen. Sedan fick jag även en telefon till mitt rum och ett telefonkort att ringa hem med! Vi körde direkt till Willimantic och mitt rum på campus och han berättade lite om skolan och jag ställde lite frågor, även om jag var så trött så jag kunnat somna under tiden jag ställde dom. Han gav mig en stund att duscha och göra mig hemmastadd innan han hämtade mig för att introducera mig fenomenet Wal-Mart. Klockan var amerikansk tid runt fem på eftermiddagen men mitt huvud kändes som mitt i natten. Dmitri hade gjort i ordning en liten inköpslista och vi fixade lakan, handdukar och lite mat för de första dagarna. Efter att vi var klara med det körde vi tillbaka och jag bäddade och somnade i stort sätt innan huvudet nått kudden. Inte anade jag då att de kommande dagarna skulle innehålla än mer dramatik!
(Gosh, I love those cliffhangers ;P) Fortsättning följer...