Resan tillbaka till landet på andra sidan Atlanten gick som rubriken antyder betydligt bättre än föregående gånger. Jag checkade precis som i augusti in på Zleep Hotel i Köpenhamn kvällen innan för att kunna vara på Kastrup i tid för incheckning. Efter en relativt god natts sömn vaknade jag halv fem och hann duscha och göra mig i ordning innan frukostbuffén öppnade vid fem. Precis som förra gången var jag ensam där när det öppnade och åt i lugn och ro en rejäl frukost. Vid tjugo i sex beställde jag en taxi och var på plats på flygplatsen redan tio i sex. Jag fick vänta där en stund innan incheckningsdisken öppnade vid sex. Som en av de första lämnade jag av min väska och gick sedan snabbt igenom säkerhetskontrollen också. Klockan var inte mer en halv sju när jag var på plats vid vår gate. Så med gott om tid satte jag mig och lyssnade på lite musik och väntade på att få gå ombord. Vid åtta öppnades vår gate och vi fick gå in i vår speciella väntehall för just vår gate. Där fick jag sitta ytterligare en stund innan det var dags att borda planet.
Flighten flöt på utan större problem. Lyckades sova ett par timmar efter den tidiga lunch som serverades redan vid halv elva. Sedan fick jag tiden att gå med hjälp av filmer och musik. Vi var framme i Newark inte så mycket mer än en kvart försenade. När vi sedan skulle ta oss in till gaten uppstod resans enda problem. Markpersonalen verkade inte medvetna om att vi skulle komma till just den här gaten, så framför planet stod nu en massa vagnar och truckar och slangar av alla de slag. Det tog närmare en halvtimme innan allt var undanstökat och vi fick köra in till gaten. Väl inne på terminalen gick det betydligt snabbare än i augusti. Pass och visum-kontrollen gick på mindre än fem minuter och efter en kvart hade jag också fått min väska. Ytterligare fem minuter senare hade jag passerat tull och checkat in min väska på Hartford-flighten. En stund senare var jag också igenom säkerhetskontrollen för inrikesflyg och var framme vid rätt gate. Där såg jag att vårt plan var försenat 25 minuter, men när jag pratade med gatepersonalen sa dom att väl framme i Hartford skulle vi nog inte vara mer än tio minuter sena.
Rejält hungrig satte jag mig på närmaste restaurang och beställde en sandwich. Försnacket för eftermiddagens match (amerikansk fotboll) mellan Patriots och Chargers var redan i full gång på tv:n och hade säkert varit det sedan tidig morgon. Efter en stunds väntan fick vi så borda planet och relativt snabbt fick vi också tillstånd att lyfta. Vi svepte förbi det IKEA som den relativt kända komikern Mark Malkoff bott på veckan innan och jag påmindes om varför jag gillar detta mindre plan mer; acceleration är bra mycket mer märkbar, man trycks bak i sätet som sviktar en aning och man sitter betydligt närmare marken. Väl uppe i luften gjorde planet en sväng öster ut och vi sneddade rakt över Manhattans skyskrapor. Jag kunde se isbanorna i norra Central Park och även Yankee Stadium inte långt därifrån. När vi nått marschhöjd delade vår flygvärdinna (som för övrigt hade en underbar texas-dialekt) ut jordnötter och när de var uppätna var vi redan på väg ner igen. Man kunde tydligt se Hartford svepa förbi med sina försäkringsskrapor innan vi landade på Bradley. Väl på marken möttes jag av Doc Yeo, som var snäll nog att skjutsa mig tillbaka. Vi åkte dock inte raka vägen till campus utan istället hem till honom i Lebanon, strax utanför Willimantic. Där var det middag förberedd, med lax och bakad potatis. Mycket gott! Vi såg också andra halvlek av Patriots-matchen, som blev jämnare än vi trott. Dock slutade det ju lyckligt och på söndag får vi se vårt kära Patriots ta sig an lokalkonkurrenterna från New York i Super Bowl.
Han körde sedan hem mig till campus och jag försökte se bitar av den andra fotbollsmatchen där, men jag var rejält trött efter resan och somnade relativt snart.
Titeln på dagens inlägg kan också syfta på första veckan. Jag lyckades hålla mig hel och ingenting gick av de första 48 timmarna... Veckan gick väldigt snabbt. Lektionerna började på tisdagen efter helgdagen på måndagen (Martin Luther King Day). Jag ska ta och berätta lite vad jag läser den här terminen:
Jag börjar mina tisdagmorgnar med College Writing, en kurs i att skriva uppsats. Detta har jag mycket erfarenhet i från Sverige och vet precis hur det ska gå till, men läraren är väldigt omständig och gör allting mycket svårare än vad det egentligen är. Att det är på engelska gör inte saken lättare och Prof. Mendoza älskar att använda svåra ord. Jag är den enda utbytesstudenten i klassen och sitter mesta tiden som ett stort frågetecken och undrar vad karln menar. Men det ska nog gå bra i alla fall.
Efter det går jag ner till Shafer Hall och har Electronic Music. Dr. Cornicello är en rätt märklig man i femtioårs-åldern som själv är kompositör av elektronisk och experimentell musik. Han visade på första lektionen ett videoklipp där han använder en "virtual reality"-handske för att skapa "musik" (i mina öron mest oljud). Vi har nu i alla fall fått börja bekanta oss med ett inspelningsprogram och den kursen ska nog bli rätt kul efter hand.
Jag traskar sedan vidare till lektion i Criminology. Läraren i detta ämne är bland det bästa jag varit med om här än så länge. Dr. Lugo är en man från Texas som verkligen kan sitt ämne och kan förmedla det på ett väldigt bra sätt. Denna kurs ska bli väldigt intressant när det kommer igång på allvar. Dock har vi mycket att göra, innan kursen är slut om fyra månader ska vi ha haft tre prov och en inlämningsuppgift på 15 sidor.
Nu börjar tisdagen lida mot sitt slut och, kanske inte så genomtänkt, avslutar jag med Modern Western Philosophy; det tyngsta och mest abstrakta av mina ämnen. Läraren är dock väldigt bra. Dr. Hope Fitz är en väldigt entusiastisk dam och är enormt kunnig inom filosofi. Jag pratade med henne efter första lektionen och det visade sig att hon varit en del i Norden. Sedan dess envisas hon med att varje lektion be mig prata om språkskillnaderna mellan engelska och "swiss"... Som sagt, kunnig inom filosofi..
Samma schema går jag igenom varje torsdag, medan jag på onsdagen bara har en kvällsklass: Style in the Arts. Detta är den klart sämsta lektionen. Dels är den 2 timmar och 45 minuter lång, dels är läraren en dam från Ryssland, med klart sämre engelska än samtliga utbytesstudenter vilket gör det nästintill omöjligt att följa hennes resonemang i nästan tre timmar. Sedan är kanske en diskussion huruvida en linje är tjock eller smal, kurvig eller rak, inte min allra djupaste passion, vilket gör lektionen än mer långdragen.
Nåja, så där ser mitt schema ut i alla fall.
Förutom det fortsätter jag att gå till ProCare och göra min sjukgymnastik. Sedan var jag hos Dr MacAndrew idag och allt såg bra ut även denna gång. De var nöjda med mig där och berättade att jag bara skulle vara på ProCare någon vecka till. Efter det ska Doc Yeo ta hand om resten av rehabiliteringen.
Helgen spenderades tillsammans med andra utbytesstudenter. I lördags bestämde vi oss för att åka till en outlet mall i Massachusetts. Där fanns enorma mängder små butiker med ganska bra priser. Då mitt kära CSN-bidrag inte tickat in än fick jag handla ytterst sparsamt, endast en t-shirt blev det. Efter en heldag där fortsatte vi till Rhode Island och Providence, där vi spenderade närmare en timme med att leta parkeringsplats. Som tur var hade vi Axel med oss, en fransman som jobbat med att parkera bilar i ett garage i Paris, och han lyckades fickparkera i en lucka som inte fanns. Vi hade cirka 5 centimeter tillgodo, om man lägger ihop avståndet framför och bakom.. Efter den prestationen gick vi runt ett tag och letade uteställe. Vi kom till ett ställe som heter Roxy och klubben Lupo's. Där pågick en konsert som vi gick in på. Bandet som spelade heter Monty Are I och var riktigt bra faktiskt! När konserten var över försökte vi stanna kvar inne på stället som sedan skulle bli dansklubb, men vi blev bortfösta till slut av städpatrullen. Istället gick vi vidare till en pub, där vi satt en bra bit in på natten. Jag och Axel delade på en tallrik med all sorters friterade finger food: pommes frites, mozzarella sticks, hot wings, chicken tenders osv osv, väldigt gott en bit in på natten! När vi kom tillbaka på campus var vi både trötta och nöjda med dagen.
På söndagen var det soccer banquet för min del. Detta innebar att alla spelarnas familjer och alla coacher samlades uppklädda i slips och skjorta på en pub i Manchester och åt en god middag tillsammans. Det fanns allt möjligt att hugga in i, från kyckling och rostbiff, till sallader och röror. Allting väldigt gott! (har visst ätit väldigt mycket gott senaste veckan)
Efter maten delades det ut priser till de spelare som gjort extra bra ifrån sig och alla fick kort från säsongen och en dvd-kopia av final-matchen mot Keene State i Little East Conference.
Nu har det visst blivit ett väldigt långt inlägg igen, så får skriva mer senare tror jag.
januari 29, 2008
januari 25, 2008
Jullov i Sverige
Nu har den andra terminen på Eastern Connecticut State University redan dragit igång på allvar och lektionerna har börjat rulla på. Lovet gick väldigt fort och jag hann med en hel del. Julen firades hemma med familjen och farmor och morfar i Osby. Mina julklappar blev av någon anledning (läs föregående inlägg) försenade några dagar så det blev mer få än ge om man säger så. Traditionsenligt var det sedan utgång med kompisar på juldagen. Jag hamnade i Åhus och sedan vidare till Kristianstad och Frimus där vi ramlade in helt utan biljetter. Det var en väldigt trevlig kväll med lagom mycket dans (med tanke på mitt knä).
Det dröjde inte många dagar innan det var dags för nästa utflykt. Jag och mamma satte oss i bilen och körde till Stockholm, dit vi kom framåt kvällen. Vi sov över i Solna och tidigt på morgonen hämtade vi ett "hämta här, lämna där"-släp i Täby och körde till släktingar i Stocksund. Där bjöds vi på förmiddagsfika och underhållning (i form av två oerhört morgonpigga små tjejer) och sedan lastade vi (ja alla utom jag) in en bokhylla och ytterligare någon möbel i nämnda släp. Jag och mamma satte oss sedan och växelkörde hem i 80 km/h på motorvägen i ett fruktansvärt ösregn.
Jag hann också med en shoppingtur till Kristianstad innan det var dags för nyårsfirande. Jag hade någon dag innan fått reda på att jag skulle ansvara för dessert när jag och våra vänner skulle göra middag. Sent på kvällen dagen innan kom jag på att jag kanske skulle testa mitt recept innan, då jag aldrig lagat det innan. Så jag satte igång och vispa ihop min dessert och kom inte i säng förrän framåt två, mycket lättad att det inte gick helt åt pipan.
På nyårsaftons eftermiddag satte jag mig på tåget ner till Lund och började sedan ganska direkt förbereda min dessert. Jag kanske ska berätta att jag gjorde en vit chokladmousse med hallonmylta och kanderade rosenblad, väldigt pretentiöst!
Efter att jag var klar med den bytte jag om och de övriga gästerna började dyka upp. Vi åt en väldigt god middag; laxrullar till förrätt, en mycket god och varierad buffé, med allt från kyckling till sallader av olika de slag, till huvudrätt och min dessert till efterrätt. Allting blev väldigt uppskattat! Vi fem killar hade även lagt ihop till fyrverkeri till tolvslaget, ja fyra lade en liten del och en väldigt smällglad person (inte jag) lade minst lika mycket själv. På morgonen efter bar det hem igen till Osby.
Jag gjorde ytterligare ett besök i Lund några dagar senare och fick träffa en hel del av kompisarna där. Efter en väldigt trevlig dag slutade det med en pokerkväll på Sparta, mycket lyckat!
Sedan gjorde jag också ett besök hos Herr och Fru Hjalmarsson på campus i Växjö. Efter en mycket god tacomiddag och imponerande pianospel åkte vi in till stan och såg National Treasure 2. Väldigt trevlig och underhållande film och dessutom trevligt sällskap, kan inte bli bättre!
Senare gjorde jag ytterligare ett besök i Växjö där jag besökte min syster på hennes gymnasieskola och ännu ett besök i Lund där vi hade en avskedsfest och utgång på Kårhuset. Med ett gammalt studentleg från förra våren lyckades jag krångla mig in och hade ytterligare en mycket kul kväll.
Ja det blev mycket resande det här jullovet men det var väldigt roligt att få se alla gamla bekanta ansikten igen innan det var dags att resa tillbaka. Ett inlägg om resan tillbaka kommer snart, i en dator nära dig.
Det dröjde inte många dagar innan det var dags för nästa utflykt. Jag och mamma satte oss i bilen och körde till Stockholm, dit vi kom framåt kvällen. Vi sov över i Solna och tidigt på morgonen hämtade vi ett "hämta här, lämna där"-släp i Täby och körde till släktingar i Stocksund. Där bjöds vi på förmiddagsfika och underhållning (i form av två oerhört morgonpigga små tjejer) och sedan lastade vi (ja alla utom jag) in en bokhylla och ytterligare någon möbel i nämnda släp. Jag och mamma satte oss sedan och växelkörde hem i 80 km/h på motorvägen i ett fruktansvärt ösregn.
Jag hann också med en shoppingtur till Kristianstad innan det var dags för nyårsfirande. Jag hade någon dag innan fått reda på att jag skulle ansvara för dessert när jag och våra vänner skulle göra middag. Sent på kvällen dagen innan kom jag på att jag kanske skulle testa mitt recept innan, då jag aldrig lagat det innan. Så jag satte igång och vispa ihop min dessert och kom inte i säng förrän framåt två, mycket lättad att det inte gick helt åt pipan.
På nyårsaftons eftermiddag satte jag mig på tåget ner till Lund och började sedan ganska direkt förbereda min dessert. Jag kanske ska berätta att jag gjorde en vit chokladmousse med hallonmylta och kanderade rosenblad, väldigt pretentiöst!
Efter att jag var klar med den bytte jag om och de övriga gästerna började dyka upp. Vi åt en väldigt god middag; laxrullar till förrätt, en mycket god och varierad buffé, med allt från kyckling till sallader av olika de slag, till huvudrätt och min dessert till efterrätt. Allting blev väldigt uppskattat! Vi fem killar hade även lagt ihop till fyrverkeri till tolvslaget, ja fyra lade en liten del och en väldigt smällglad person (inte jag) lade minst lika mycket själv. På morgonen efter bar det hem igen till Osby.
Jag gjorde ytterligare ett besök i Lund några dagar senare och fick träffa en hel del av kompisarna där. Efter en väldigt trevlig dag slutade det med en pokerkväll på Sparta, mycket lyckat!
Sedan gjorde jag också ett besök hos Herr och Fru Hjalmarsson på campus i Växjö. Efter en mycket god tacomiddag och imponerande pianospel åkte vi in till stan och såg National Treasure 2. Väldigt trevlig och underhållande film och dessutom trevligt sällskap, kan inte bli bättre!
Senare gjorde jag ytterligare ett besök i Växjö där jag besökte min syster på hennes gymnasieskola och ännu ett besök i Lund där vi hade en avskedsfest och utgång på Kårhuset. Med ett gammalt studentleg från förra våren lyckades jag krångla mig in och hade ytterligare en mycket kul kväll.
Ja det blev mycket resande det här jullovet men det var väldigt roligt att få se alla gamla bekanta ansikten igen innan det var dags att resa tillbaka. Ett inlägg om resan tillbaka kommer snart, i en dator nära dig.
januari 07, 2008
Resan till Sverige, ett väldigt långt äventyr
Fredagen den 21:e december vaknade jag relativt tidigt på morgonen. Klockan halv tio hade jag ett rehabiliteringspass på ProCare inplanerat och jag ville fixa i ordning rummet lite till innan det var dags för det. När jag sedan kom tillbaka var klockan kvart i elva och jag slängde mig snabbt i duschen och värmde sedan lite av den lasagne som blivit över från de internationella studenternas avskedsfest i vår lägenhet dagen innan. Vid kvart i tolv knackade jag på RAs (Resident Assistant) dörr och fick mitt rum inspekterat och han tog hand om nyckeln. Jag skulle sedan ta mig till min allra sista final. Denna var i sociologi och vi hade lov att ha med boken när vi skrev. Halvvägs ut kom jag på att jag glömt kvar min bok på rummet, som nu var låst. Jag sprang tillbaka till RA och fick låna nyckeln igen, låste upp, hämtade boken och sedan snabbt tillbaka till hissen. Väl inne i hissen kom jag på, virrig som jag var, att jag lagt plånboken i fel jacka, en jacka jag lämnat på rummet. Så det blev att trycka upp i hissen igen, låsa upp rummet och hämta plånboken. På tredje försöket kom jag iväg. Jag tog med mina väskor till Axels, den franska studenten, bil och sedan var det dags för final.
Min final började klockan halv ett och fem i ett var jag klar och nöjd och ute ur klassrummet. Jag ringde Axel och vi möttes vi bilen igen. Han körde mig till Bradley, flygplatsen utanför Hartford och vi sa God Jul till varandra. Klockan var nu runt 14.00. Väl där inne gick jag fram till den självincheckning som Continental använder. När jag matat in mitt biljettnummer fick jag bara ett meddelande om att jag var tvungen att kontakta personalen för mer information. Jag frågade något oroad den äldre damen som stod och hjälpte ett pensionärspar att checka in och det blev genast fart på henne. Hon knappade in mitt nummer på sin dator och såg att jag önskades ta mig så snabbt som möjligt till gate 1 för att komma med ett tidigare plan till Newark, som hade platser kvar. Jag fick snabbt väga min väska och lämnade den sedan till bagagekillarna. Under tiden skrev damen ut boarding pass till mig och sa sedan att jag skulle ta mig så snabbt som möjligt till gate 1. Planet skulle ha gått 13.20 men var fortfarande på marken. Det var även troligt att mitt ordinarie plan skulle bli rejält försenat det med så det var viktigt att jag snabbade mig för att inte missa min anslutning i Newark. Vilken tur att jag åkte hit såpass tidigt, tänkte jag. Jag gick så snabbt jag kunde, jogga var inte att tänka på då jag inte fick det för mitt knäs skull.
Säkerhetskontrollen låg bara ett tjugotal meter från min incheckningsdisk så det var inga större avstånd att ta sig i alla fall. Det var en mindre kö och det gick ganska snabbt fram. När jag kom längst fram i kön kom en säkerhetsvakt fram till mig och frågade: "Reser du ensam?"
"Ja, det gör jag", svarade jag, varpå han sa att jag blivit utvalad till speciell undersökning och bad mig följa med till ett speciellt bord. Jag kände att det inte riktigt var läge att börja argumentera med att jag hade bråttom, då vakten såg en aning barsk ut och det kunde leda till än mer problem. Vid bordet var det redan en kö på 4-5 personer och jag började bli rejält stressad. Efter 5 minuter ropade dom upp mitt namn i högtalarna och bad mig genast komma till gate 1, planet var redo för avfärd och skulle inte vänta länge på mig. Jag tog mig fram till en annan säkerhetsvakt och sa att det var mig dom ropade efter och att jag skulle missa mitt plan om jag inte fick gå före nu. Det blev genast fart på dom och jag fick gå före de andra personerna där, ta av mig skorna, ta upp min dator och vätskor från väskan och lägga allt på bandet. Sedan var det dags för en nyhet för mig. Jag fick gå in i ett litet bås med två avtryck för fötter och sedan blåstes det vindpuffar upp genom mina kläder. Har fortfarande ingen aning vad det skulle va bra för. Sedan var det dags för den vanliga metalldetektorn. Stressad som jag var hade jag glömt att tömma fickorna på plånbok, mp3-spelare och mobil, så jag fick lägga allt i en särskild skål och sedan gå igenom en andra gång. När jag sedan kom igenom detektorn fick jag vänta på att två personer gick igenom mitt handbagage, scannade min dator och rotade igenom allt.
När dom slutligen var klara tog jag mig så snabbt jag bara kunde till gate 1. Där möttes jag av två personer som berättade att mitt plan hade varit tvungen att fara utan mig, och jag såg det taxa ut för take off genom terminalsfönstret. Otur! De sa sedan att jag fortfarande hade min plats på det flyg jag egentligen skulle ha tagit till Newark vid 16.00 och att dom också hade bokat en backup-flight därifrån till Köpenhamn via Dublin 22.00, om jag skulle missa min bokade anslutning via Amsterdam, som skulle gå 18.50 från Newark. Dom kunde inte garantera att planet från Hartford till Newark skulle vara i tid och det var därför dom gjorde såhär. Okej, sa jag och satte mig i de alltid lika dåligt utformade väntesalsfåtöljerna och skulle ta upp min mp3-spelare för att lyssna på lite musik. För ett ögonblick blev jag alldeles kall, det låg ingenting alls i mina fickor!
Efter en sekund eller två insåg jag att mina saker fortfarande låg kvar i den lilla skålen jag tömt mitt fickinnehåll i. Jag rusade tillbaka till säkerhetskontrollen och frågade om någon sett en mp3-spelare, plånbok och mobil. Den första personen visste ingenting men en man bakom pekade mot ett hörn i säkerhetskontrollen där en annan man var i full färd att kolla i min mobil efter senast slagna nummer. Jag gick fram och han förstod att det var mina saker. Lycklig gick jag tillbaka till väntefåtöljerna och slog mig ner. Tur i oturen i turen, tänkte jag. Efter en liten stund kom en av damerna och knackade mig på axeln och sa att min backup nu inte skulle gå via Dublin utan Paris istället, samma tid. Ingen större skillnad, tänkte jag och fortsatte lyssna på min jul-spellista. Klockan blev 16.00 och de berättade i högtalarna att vår flight skulle bli försenad, just nu visste dom inte riktigt hur mycket, men minst en timme. Jag gick då och tog mig lite fika, en stor Chai och en cookie. Timmen gick och vi fick inte veta så väldigt mycket mer än att det fortfarande var försenat och vi skulle hålla oss nära gaten för det kunde komma att ändras snabbt. Först vid 18.15 fick vi lov att gå ombord planet och jag insåg att jag alldeles säkert skulle missa min anslutning.
Vid 19.05, en kvart efter min anslutning gått, landade vi i Newark. Jag blev då lite osäker på om jag var tvungen att checka in mitt bagage själv eftersom det var en internationell flight nu. Därför gick jag till baggage claim och väntade. Efter en stund insåg jag att jag nog inte behövde göra det, då ingen väska kom. Jag försökte gå tillbaka till terminalen, men det gick inte det hållet. Istället fick jag återigen ta mig igenom säkerhetskontroller. Denna gång slapp jag åtminstone den speciella undersökningen!
Klockan 20.00 var jag igenom och kunde ta mig till min gate, som inte låg långt från den jag anlänt till. Jag var nu rätt hungrig och gick och köpte mig en pizzaslice och satte mig och väntade. Jag hade två timmar till mitt plan skulle gå så det fanns gott om tid att göra ingenting på. En aning förvånad blev jag att precis på utsatt tid fick vi gå ombord på planet och väl där fick vi reda på att planet fått tillstånd att lyfta bara en liten stund senare, vilket gjorde att vi skulle vara närmare en halvtimme tidiga i Paris. Perfekt, tänkte jag då jag hade mindre än en och en halv timme på mig i Paris innan min anslutning till Köpenhamn skulle gå.
Vi varvade upp motorerna och började backa ut. Vi kom dock inte längre än 20 meter innan planet stannade och blev helt mörkt. Efter en liten stund tändes lamporna och kaptenen sa att vi hade fått ett mindre elektriskt problem med en switch. Dom skulle försöka lösa det ombord innan vi lyfte.
Ytterligare några minuter gick och sedan blev planet mörkt. Efter någon minut tändes lamporna igen och kaptenen sa nu att elektriker var på väg till planet och skulle fixa problemet. Efter en dryg timme var problemet fixat och vi fick vänta på ny tid att lyfta. Newark är tyvärr inte den lättaste flygplatsen att få "take-off"-tillstånd på då det är enorma mängder plan som kommer och går här.
Klockan var 23.45 när vi äntligen lyfte, 1 timme och 45 minuter försenat. Jag satt i första raden i ekonomiklass, precis bakom första klass. Tyvärr är det i den här raden man sätter familjer med små barn också. Brevid mig satt alltså två familjer med varsit barn i åldern 6-12 månader. Alltså automatiska skrikmaskiner. De turades om under hela natten att skrika en gång i halvtimmen och dum som jag var hade jag inga öronproppar med mig. Jag lyckades alltså sova ungefär en halvtimme i stöten och framåt sju på morgonen tröttnade jag och hittade till min glädje att de visade House-episoder på tv:n! Resten av resan spenderade jag så istället, med volymen uppdragen på max..
Lokal tid var det tänkt att vi skulle landa 11.20 i Paris och min anslutning skulle gå 12.45, fullt tillräckligt med tid för att hinna igenom passkontroller. När vi landat var klockan 12.15. Jag frågade ombordpersonalen om de möjligtvis visste vilken gate jag skulle till. De sa att de inte visste någonting som inte rörde det ombord på planet, men att det skulle stå flera personer från flygbolagen när vi kom fram till terminalen och att de där var medvetna om att det fanns personer ombord som hade bråttom till anslutningar.
I tusan heller, skulle det visa sig.
Vårt plan, som var en av de större Boeing som finns, kunde inte köra intill terminalbyggnaden utan vi var tvungna att köras med bussar in till terminalen. Först dröjde det evigheter, i mitt huvud, innan trappan kom på plats. Sedan dröjde det innan bussarna kom och sedan var det kö för bussen att ta sig fram till terminalsingången, så det gick ytterligare några minuter där. Klockan 12.40 var jag inne i terminalen och såg en enorm kö till passkontrollen. Jag slängde mig fram till närmaste terminalsarbetare och berättade att mitt plan skulle gå om fem minuter och att det var bäst att jag fick gå före i kön. Han ledde mig vid sidan om och jag fick snabbt mitt pass kollat. Väl där igenom började återigen problemen.
Samma öde som mig hade en norsk tjej drabbats av. Vi stod utanför passkontrollen som två stora frågetecken. Där fanns tre tv-skärmar som var trasiga, vi kollade våra boarding pass och där stod det inte vilken gate vi skulle åka ifrån. Vi sprang fram till en arbetare, som knappt förstod engelska och som pekade mot en annan. Vi sprang fram till honom och förklarade vår situation. Han pekade nerför en trappa och vi tog oss ner där. Väl nere på den våningen fick vi veta att planet skulle gå från en annan terminal och att vi hade bussar som tog oss dit. Tyvärr var det en säkerhetskontroll där, men den struntade vi och sprang igenom utan att bry oss om att det började pipa rejält. När vi kom fram till dörren ut till bussarna såg vi tre fungerande skärmar som visade avgångarna vid den andra terminalen. Inte fanns det något plan till Köpenhamn där. Jag blev tveksam och lyckades hitta en Continental-disk. Vid denna satt en fransyska som inte heller hon kunde särskilt mycket engelska. Hon pekade på en AirFrance-disk och förklarade att det är dom som vet vilken gate vi skulle åka från. Mycket riktigt visste hon det och hon berättade att det var i den terminal vi nu var i, bara upp en våning.
Vi tog oss upp samma väg vi kommit och hittade ytterligare en säkerhetskontroll som vi skulle igenom. Vi sprang fram till personalen som tog oss igenom den snabbt, dock fick vi gå igenom metalldetektorn på riktigt sätt den här gången. Väl på andra sidan frågade vi personalen var vår gate var. Den första personen där kunde inte heller engelska, så vi gick tillbaka till säkerhetskontrollen och en kille där berättade att det inte var här, utan vi skulle till en annan del av terminalen och att vi var tvungna att ta oss ut igenom säkerhetskontrollen igen. Så vi sprang vid sidan av kontrollen och ut igen. Väl på väg till den andra delen av terminalen hittade vi en informationsskärm som visade att gaten visst var i den delen av terminalen som vi nyss varit i. Något irriterade sprang vi tillbaka till säkerhetskontrollen, personalen kände igen oss, och nu struntade vi således även här att det började tjuta. Vi fortsatte sedan så snabbt vi kunde, genom den smala och väldigt överbefolkade terminalen mot vår gate och kom fram till kvinnan där. Hon berättade att vårt plan hade varit tvunget att lyfta för femton minuter sen och att vi nu var tvungna att gå till AirFrance:s informationsdisk för att bli ombokade till nästa flight.
Vi tog oss tillbaka samma väg vi kom till info-disken som låg precis brevid säkerhetskontrollen. Efter en halvtimma i kö där lyckades vi få plats på nästa Köpenhamnsplan, som skulle gå 15.40. Då vi hade runt två och en halv timme nu, gick vi och köpte ett par mackor och satte oss och väntade. Hon skulle på ett jobb i Köpenhamn samma kväll, och var nu tvungen att jobba långt in på natten istället innan hon skulle vidare hem till Norge och Kristiansand nästa förmiddag. Vi snackade och timmarna gick lite fortare så i alla fall, och vid 15.15 berättades det i högtalarna att vårt plan var försenat en halvtimme. Inte ett dugg förvånat skakade jag på huvudet åt eländet.
16.15 kom vi iväg. Jag och norskan hade inte lyckats få platser brevid varandra, utan jag hamnade brevid två äldre franska damer som hade väldigt intensivt doftande parfymer och som pratade i ett. Jag lyckades trots det sova en hel del på resan och vaknade av att vi landade på Kastrup. Vi tog oss relativt snabbt igenom passkontrollen där och gick vidare mot bagageutlämningen. På skylten där stod det att det skulle dröja 19 minuter innan bagaget skulle komma.
Vi stod och snackade lite och skämtade om att våra väskor säkert skulle vara borttappade. De 19 minuterna gick och i högtalarna började dom nu ropa ut namn. Jaques, Laurent med flera och alldeles på slutet Siri (norskan) och Gustav, "var vänliga kontakta bagageföretagets disk". Vi tittade på varandra och sjönk nästan ihop i två högar. Mycket riktigt hade de tappat bort båda våra väskor i Paris och vi fyllde i formulären för att få dom hemskickade när de hittades. Vi gick sedan ut i ankomstterminalen. Hennes skjuts var på plats och vi sa hej då och jag hittade sedan flera bekanta ansikten ute i vimlet av folk. Efter många kramar berättade mamma att vi var tvungna att skynda oss, för tåget skulle gå vilken minut som helst. Vi kom ner på perrongen och en liten stund senare kom tåget. Efter ett byte i Malmö var vi snart hemma i Osby igen och pappa mötte upp oss på stationen.
Och väskan då? Ja jag kom fram den 22:e, den kom fram den 27:e...
Vilken härlig resa!!
Min final började klockan halv ett och fem i ett var jag klar och nöjd och ute ur klassrummet. Jag ringde Axel och vi möttes vi bilen igen. Han körde mig till Bradley, flygplatsen utanför Hartford och vi sa God Jul till varandra. Klockan var nu runt 14.00. Väl där inne gick jag fram till den självincheckning som Continental använder. När jag matat in mitt biljettnummer fick jag bara ett meddelande om att jag var tvungen att kontakta personalen för mer information. Jag frågade något oroad den äldre damen som stod och hjälpte ett pensionärspar att checka in och det blev genast fart på henne. Hon knappade in mitt nummer på sin dator och såg att jag önskades ta mig så snabbt som möjligt till gate 1 för att komma med ett tidigare plan till Newark, som hade platser kvar. Jag fick snabbt väga min väska och lämnade den sedan till bagagekillarna. Under tiden skrev damen ut boarding pass till mig och sa sedan att jag skulle ta mig så snabbt som möjligt till gate 1. Planet skulle ha gått 13.20 men var fortfarande på marken. Det var även troligt att mitt ordinarie plan skulle bli rejält försenat det med så det var viktigt att jag snabbade mig för att inte missa min anslutning i Newark. Vilken tur att jag åkte hit såpass tidigt, tänkte jag. Jag gick så snabbt jag kunde, jogga var inte att tänka på då jag inte fick det för mitt knäs skull.
Säkerhetskontrollen låg bara ett tjugotal meter från min incheckningsdisk så det var inga större avstånd att ta sig i alla fall. Det var en mindre kö och det gick ganska snabbt fram. När jag kom längst fram i kön kom en säkerhetsvakt fram till mig och frågade: "Reser du ensam?"
"Ja, det gör jag", svarade jag, varpå han sa att jag blivit utvalad till speciell undersökning och bad mig följa med till ett speciellt bord. Jag kände att det inte riktigt var läge att börja argumentera med att jag hade bråttom, då vakten såg en aning barsk ut och det kunde leda till än mer problem. Vid bordet var det redan en kö på 4-5 personer och jag började bli rejält stressad. Efter 5 minuter ropade dom upp mitt namn i högtalarna och bad mig genast komma till gate 1, planet var redo för avfärd och skulle inte vänta länge på mig. Jag tog mig fram till en annan säkerhetsvakt och sa att det var mig dom ropade efter och att jag skulle missa mitt plan om jag inte fick gå före nu. Det blev genast fart på dom och jag fick gå före de andra personerna där, ta av mig skorna, ta upp min dator och vätskor från väskan och lägga allt på bandet. Sedan var det dags för en nyhet för mig. Jag fick gå in i ett litet bås med två avtryck för fötter och sedan blåstes det vindpuffar upp genom mina kläder. Har fortfarande ingen aning vad det skulle va bra för. Sedan var det dags för den vanliga metalldetektorn. Stressad som jag var hade jag glömt att tömma fickorna på plånbok, mp3-spelare och mobil, så jag fick lägga allt i en särskild skål och sedan gå igenom en andra gång. När jag sedan kom igenom detektorn fick jag vänta på att två personer gick igenom mitt handbagage, scannade min dator och rotade igenom allt.
När dom slutligen var klara tog jag mig så snabbt jag bara kunde till gate 1. Där möttes jag av två personer som berättade att mitt plan hade varit tvungen att fara utan mig, och jag såg det taxa ut för take off genom terminalsfönstret. Otur! De sa sedan att jag fortfarande hade min plats på det flyg jag egentligen skulle ha tagit till Newark vid 16.00 och att dom också hade bokat en backup-flight därifrån till Köpenhamn via Dublin 22.00, om jag skulle missa min bokade anslutning via Amsterdam, som skulle gå 18.50 från Newark. Dom kunde inte garantera att planet från Hartford till Newark skulle vara i tid och det var därför dom gjorde såhär. Okej, sa jag och satte mig i de alltid lika dåligt utformade väntesalsfåtöljerna och skulle ta upp min mp3-spelare för att lyssna på lite musik. För ett ögonblick blev jag alldeles kall, det låg ingenting alls i mina fickor!
Efter en sekund eller två insåg jag att mina saker fortfarande låg kvar i den lilla skålen jag tömt mitt fickinnehåll i. Jag rusade tillbaka till säkerhetskontrollen och frågade om någon sett en mp3-spelare, plånbok och mobil. Den första personen visste ingenting men en man bakom pekade mot ett hörn i säkerhetskontrollen där en annan man var i full färd att kolla i min mobil efter senast slagna nummer. Jag gick fram och han förstod att det var mina saker. Lycklig gick jag tillbaka till väntefåtöljerna och slog mig ner. Tur i oturen i turen, tänkte jag. Efter en liten stund kom en av damerna och knackade mig på axeln och sa att min backup nu inte skulle gå via Dublin utan Paris istället, samma tid. Ingen större skillnad, tänkte jag och fortsatte lyssna på min jul-spellista. Klockan blev 16.00 och de berättade i högtalarna att vår flight skulle bli försenad, just nu visste dom inte riktigt hur mycket, men minst en timme. Jag gick då och tog mig lite fika, en stor Chai och en cookie. Timmen gick och vi fick inte veta så väldigt mycket mer än att det fortfarande var försenat och vi skulle hålla oss nära gaten för det kunde komma att ändras snabbt. Först vid 18.15 fick vi lov att gå ombord planet och jag insåg att jag alldeles säkert skulle missa min anslutning.
Vid 19.05, en kvart efter min anslutning gått, landade vi i Newark. Jag blev då lite osäker på om jag var tvungen att checka in mitt bagage själv eftersom det var en internationell flight nu. Därför gick jag till baggage claim och väntade. Efter en stund insåg jag att jag nog inte behövde göra det, då ingen väska kom. Jag försökte gå tillbaka till terminalen, men det gick inte det hållet. Istället fick jag återigen ta mig igenom säkerhetskontroller. Denna gång slapp jag åtminstone den speciella undersökningen!
Klockan 20.00 var jag igenom och kunde ta mig till min gate, som inte låg långt från den jag anlänt till. Jag var nu rätt hungrig och gick och köpte mig en pizzaslice och satte mig och väntade. Jag hade två timmar till mitt plan skulle gå så det fanns gott om tid att göra ingenting på. En aning förvånad blev jag att precis på utsatt tid fick vi gå ombord på planet och väl där fick vi reda på att planet fått tillstånd att lyfta bara en liten stund senare, vilket gjorde att vi skulle vara närmare en halvtimme tidiga i Paris. Perfekt, tänkte jag då jag hade mindre än en och en halv timme på mig i Paris innan min anslutning till Köpenhamn skulle gå.
Vi varvade upp motorerna och började backa ut. Vi kom dock inte längre än 20 meter innan planet stannade och blev helt mörkt. Efter en liten stund tändes lamporna och kaptenen sa att vi hade fått ett mindre elektriskt problem med en switch. Dom skulle försöka lösa det ombord innan vi lyfte.
Ytterligare några minuter gick och sedan blev planet mörkt. Efter någon minut tändes lamporna igen och kaptenen sa nu att elektriker var på väg till planet och skulle fixa problemet. Efter en dryg timme var problemet fixat och vi fick vänta på ny tid att lyfta. Newark är tyvärr inte den lättaste flygplatsen att få "take-off"-tillstånd på då det är enorma mängder plan som kommer och går här.
Klockan var 23.45 när vi äntligen lyfte, 1 timme och 45 minuter försenat. Jag satt i första raden i ekonomiklass, precis bakom första klass. Tyvärr är det i den här raden man sätter familjer med små barn också. Brevid mig satt alltså två familjer med varsit barn i åldern 6-12 månader. Alltså automatiska skrikmaskiner. De turades om under hela natten att skrika en gång i halvtimmen och dum som jag var hade jag inga öronproppar med mig. Jag lyckades alltså sova ungefär en halvtimme i stöten och framåt sju på morgonen tröttnade jag och hittade till min glädje att de visade House-episoder på tv:n! Resten av resan spenderade jag så istället, med volymen uppdragen på max..
Lokal tid var det tänkt att vi skulle landa 11.20 i Paris och min anslutning skulle gå 12.45, fullt tillräckligt med tid för att hinna igenom passkontroller. När vi landat var klockan 12.15. Jag frågade ombordpersonalen om de möjligtvis visste vilken gate jag skulle till. De sa att de inte visste någonting som inte rörde det ombord på planet, men att det skulle stå flera personer från flygbolagen när vi kom fram till terminalen och att de där var medvetna om att det fanns personer ombord som hade bråttom till anslutningar.
I tusan heller, skulle det visa sig.
Vårt plan, som var en av de större Boeing som finns, kunde inte köra intill terminalbyggnaden utan vi var tvungna att köras med bussar in till terminalen. Först dröjde det evigheter, i mitt huvud, innan trappan kom på plats. Sedan dröjde det innan bussarna kom och sedan var det kö för bussen att ta sig fram till terminalsingången, så det gick ytterligare några minuter där. Klockan 12.40 var jag inne i terminalen och såg en enorm kö till passkontrollen. Jag slängde mig fram till närmaste terminalsarbetare och berättade att mitt plan skulle gå om fem minuter och att det var bäst att jag fick gå före i kön. Han ledde mig vid sidan om och jag fick snabbt mitt pass kollat. Väl där igenom började återigen problemen.
Samma öde som mig hade en norsk tjej drabbats av. Vi stod utanför passkontrollen som två stora frågetecken. Där fanns tre tv-skärmar som var trasiga, vi kollade våra boarding pass och där stod det inte vilken gate vi skulle åka ifrån. Vi sprang fram till en arbetare, som knappt förstod engelska och som pekade mot en annan. Vi sprang fram till honom och förklarade vår situation. Han pekade nerför en trappa och vi tog oss ner där. Väl nere på den våningen fick vi veta att planet skulle gå från en annan terminal och att vi hade bussar som tog oss dit. Tyvärr var det en säkerhetskontroll där, men den struntade vi och sprang igenom utan att bry oss om att det började pipa rejält. När vi kom fram till dörren ut till bussarna såg vi tre fungerande skärmar som visade avgångarna vid den andra terminalen. Inte fanns det något plan till Köpenhamn där. Jag blev tveksam och lyckades hitta en Continental-disk. Vid denna satt en fransyska som inte heller hon kunde särskilt mycket engelska. Hon pekade på en AirFrance-disk och förklarade att det är dom som vet vilken gate vi skulle åka från. Mycket riktigt visste hon det och hon berättade att det var i den terminal vi nu var i, bara upp en våning.
Vi tog oss upp samma väg vi kommit och hittade ytterligare en säkerhetskontroll som vi skulle igenom. Vi sprang fram till personalen som tog oss igenom den snabbt, dock fick vi gå igenom metalldetektorn på riktigt sätt den här gången. Väl på andra sidan frågade vi personalen var vår gate var. Den första personen där kunde inte heller engelska, så vi gick tillbaka till säkerhetskontrollen och en kille där berättade att det inte var här, utan vi skulle till en annan del av terminalen och att vi var tvungna att ta oss ut igenom säkerhetskontrollen igen. Så vi sprang vid sidan av kontrollen och ut igen. Väl på väg till den andra delen av terminalen hittade vi en informationsskärm som visade att gaten visst var i den delen av terminalen som vi nyss varit i. Något irriterade sprang vi tillbaka till säkerhetskontrollen, personalen kände igen oss, och nu struntade vi således även här att det började tjuta. Vi fortsatte sedan så snabbt vi kunde, genom den smala och väldigt överbefolkade terminalen mot vår gate och kom fram till kvinnan där. Hon berättade att vårt plan hade varit tvunget att lyfta för femton minuter sen och att vi nu var tvungna att gå till AirFrance:s informationsdisk för att bli ombokade till nästa flight.
Vi tog oss tillbaka samma väg vi kom till info-disken som låg precis brevid säkerhetskontrollen. Efter en halvtimma i kö där lyckades vi få plats på nästa Köpenhamnsplan, som skulle gå 15.40. Då vi hade runt två och en halv timme nu, gick vi och köpte ett par mackor och satte oss och väntade. Hon skulle på ett jobb i Köpenhamn samma kväll, och var nu tvungen att jobba långt in på natten istället innan hon skulle vidare hem till Norge och Kristiansand nästa förmiddag. Vi snackade och timmarna gick lite fortare så i alla fall, och vid 15.15 berättades det i högtalarna att vårt plan var försenat en halvtimme. Inte ett dugg förvånat skakade jag på huvudet åt eländet.
16.15 kom vi iväg. Jag och norskan hade inte lyckats få platser brevid varandra, utan jag hamnade brevid två äldre franska damer som hade väldigt intensivt doftande parfymer och som pratade i ett. Jag lyckades trots det sova en hel del på resan och vaknade av att vi landade på Kastrup. Vi tog oss relativt snabbt igenom passkontrollen där och gick vidare mot bagageutlämningen. På skylten där stod det att det skulle dröja 19 minuter innan bagaget skulle komma.
Vi stod och snackade lite och skämtade om att våra väskor säkert skulle vara borttappade. De 19 minuterna gick och i högtalarna började dom nu ropa ut namn. Jaques, Laurent med flera och alldeles på slutet Siri (norskan) och Gustav, "var vänliga kontakta bagageföretagets disk". Vi tittade på varandra och sjönk nästan ihop i två högar. Mycket riktigt hade de tappat bort båda våra väskor i Paris och vi fyllde i formulären för att få dom hemskickade när de hittades. Vi gick sedan ut i ankomstterminalen. Hennes skjuts var på plats och vi sa hej då och jag hittade sedan flera bekanta ansikten ute i vimlet av folk. Efter många kramar berättade mamma att vi var tvungna att skynda oss, för tåget skulle gå vilken minut som helst. Vi kom ner på perrongen och en liten stund senare kom tåget. Efter ett byte i Malmö var vi snart hemma i Osby igen och pappa mötte upp oss på stationen.
Och väskan då? Ja jag kom fram den 22:e, den kom fram den 27:e...
Vilken härlig resa!!
januari 03, 2008
Dagens låt 1/3
Uppsummering av 2007
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag åkte utomlands på egen hand.
Höll du några av dina nyårslöften?
Hade inga nyårslöften.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej
Dog någon som stod dig nära?
Nej
Vilka länder besökte du?
Danmark, USA och Kanada och en ofrivillig fyra timmars vistelse i Paris
Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
24 augusti
Största misstaget?
Var att glömma plånboken på ett flygplan
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Det kan man väl säga…
Bästa köpet?
Min iPod Nano
Vad spenderade du mest pengar på?
Universitetsavgifter
Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2007?
Hey There Delilah med Plain White Ts
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare, skulle jag tro.
Hur tillbringade du julen?
Hemma med familj och släkt.
Blev du kär i år?
Nej..
Favoritprogram på TV?
House!
Bästa boken du läste i år?
FARs Samlingsvolymen för redovisning, definitivt
Största musikaliska upptäckten?
Tegan and Sara
Årets bästa film?
Sicko
Åt en god middag med vännerna i Lund och blev sen överraskad med en resa över till
Köpenhamn och konsert på Vega med The Sounds!
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Givetvis
De bästa nya människorna du träffade?
Alla internationella studenter på Eastern och Doc Yeo såklart
Årets häftigaste:
Årets värsta:
24 augusti
Årets utbildning:
Music Cultures of the World med den svensktalande professorn från Kalifornien
Årets skada:
Årets politik:
Årets resa:
Toronto och Niagara Falls
Årets mat:
Ehh.. pizza, pizza, pizza och hamburgare
Årets hemsida:
Facebook
Årets debattör:
se årets politik.
Årets svenska skiva:
Christer Sjögrens senaste, han håller alltid samma kvalitet. Det är så att man vill skära av sig öronen.
Årets web community:
Facebook
Årets melodifestivalminne:
Vem vann i år?
Årets te-sort:
Chai, av alla de sorter, som alltid!
januari 02, 2008
Julstämning i New York
Mitt under final week för ett par veckor sedan bestämde sig jag och några av de andra internationella studenterna för att ta en dag i New York för att känna på julstämningen. Så sagt och gjort satte vi oss i bilen vid två-tiden på eftermiddagen när vi skrivit våra finals för dagen och började ta oss ner mot det stora äpplet. Som vanligt tog det runt en halvtimme ner till New London och allt gick som det skulle, tills vi kom ner mot The Bronx. Då stannade trafiken upp totalt och vi blev i stort sätt stillastående. Resan till New York tar i vanliga fall en bra bit mindre än tre timmar, denna dag tog det över fem timmar. Det kändes som att varenda människa i hela New York satt i varsin bil på I-95 i södergående riktning. Vid sju-tiden rullade vi in i ett parkeringsgarage där 7th Ave möter Central Park. Redan när vi gick ur bilen och kom ur garaget fick vi en spektakulär syn, man kan se hela vägen ner till Times Square därifrån och reklamskärmarna lyste upp den rätt grådaskiga New York-himmelen.
På andra sidan gatan såg vi de berömda (och kritiserade) hästdroskorna som skjutsar turister runt i parken. Vi valde att inte ta en tur utan gick istället mot 5th Ave. Den berömda shoppinggatan var full av folk och vi började strosa söderut. Alla de stora designers har stora lyxiga butiker här. Jag och Axel, en fransk student valde att gå in i Abercrombie & Fitch's butik, som är i en för oss lite mer bekväm prisklass. Det man direkt märkte var att ljudvolymen var extremt hög. Ur högtalarna spelades något som liknade urvattnad eurodisco från sent 90-tal och affären var fullproppad med butiksbiträden som alla troligen var modeller, specialutvalda för att bara se snygga ut därinne. Butiken hade hela fyra plan fullproppat med kläder och som tur var hade kläderna bättre stil än musiken. Mycket var väldigt fint men jag valde att låta plånboken ligga kvar i fickan denna gång.
Vi gick sedan vidare till Trump Tower och det Starbucks som är beläget på andra våningen där. Byggnaden har en överdådig entré med väldigt amerikanska utsmyckningar, samt ett stort vattenfall som rinner längs med en vägg. Vi satte oss ner, jag beställde en Eggnog Latte och vi tittade ut över foajén. Efter denna välbehövliga paus gick vi ut igen och passerade en souvenirbutik. Man kunde bland annat köpa t-shirts och kaffemuggar som det stod "You're fired!" på (Mr. Donald Trumps välkända ord från sin dokusåpa).
Vår lilla grupp fortsatte sedan vidare ner längs med gatan och hann med ett snabbt besök i St. Patrick's Cathedral, där en kör höll på att öva inför sin julkonsert. Väldigt mäktigt var det när en stor orgel ackompanjerade kören och fyllde kyrkan med julmusik.
Vi var nu inte långt ifrån resans absoluta huvudmål, Rockefeller Plaza! Vi gick de få kvarteren dit och fick så se den stora granen, som det här året faktiskt hade kommit från Connecticut! Efter sex månader av letande över hela landet hade granletarkommitén kommit överens om att detta var den perfekta granen för i år. Detta hade givetvis varit en stor nyhet där hemma sedan det blev känt nån gång i november. Granen var fullkomligt överbelamrad med lampor i alla dess färger och man kunde knapp se själva granen. Nere på isbanan åkte flera stycken skridskor, ett par barn och flera kostymklädda gentlemen som tydligen tagit en sväng på väg hem från jobbet, fanns i skaran. Detta var verkligen jul i New York!
Efter att ha stått och beundrat granen ett tag fortsatte vi vår promenad i riktning mot Times Square. På vägen gick vi in i en Godiva-butik. I skyltfönstret stod en medarbetare och doppade jordgubbar i choklad för att locka kunderna in i butiken. Maria, den andra svenskan i gruppen, passade på att inhandla lite fin choklad och jag underhöll mig under tiden med att stänga dörren, som aldrig ville gå igen ordentligt när kunderna kom in. När vi var klara därinne gick vi ut igen, men hann inte långt förrän vi blev stoppade av medarbetaren i skyltfönstret. "Denna ska du ha, tack så mycket för hjälpen", sa hon och räckte över en nydoppad jordgubbe storlek gigantisk till mig. Väldigt tacksamt tog jag emot den och njöt rejält av det goda bäret. Kanske ska nämna att bilder från detta och dagen i övrigt kommer senare, då jag inte har möjlighet att lägga in bilderna på datorn än på ett tag.
Efter denna aptitretare var det dags att hitta någonstans att äta. Valet föll på Friday's, eller T.G.I Friday's, som kedjan egentligen heter. Jag valde den för restaurangen typiska Jack Daniel's-burger med pommes frites med Jack Daniel's-sås. Som vanligt var portionerna enorma och det var knappt vi orkade med allt, men gott var det mesta! Givetvis var man tvungen att unna sig en öl till maten också, valet föll på Sam Adams. Jösses vad amerikansk man blivit!
Vi gick sedan vidare de få stegen mot Time's Square. Trots att det var relativt sent en onsdag kväll var det såklart fullt liv där och massor med folk. Vi gick in en vända på den stora M&M-butiken och kollade på chokladlinser i all världens färger.
Vår promenad fortsatte sedan ned längs Broadway innan vi vände upp på Avenue of the Americas. Vi kollade in Chrysler Building lite snabbt innan vi fortsatte upp mot bilen.
Klockan var närmare halv ett när vi började ta oss upp genom Harlem upp till good ole 95. Nu gick resan betydligt snabbare. Vid kvart i tre var vi hemma igen efter en betydligt längre dag än vi först trott.
På andra sidan gatan såg vi de berömda (och kritiserade) hästdroskorna som skjutsar turister runt i parken. Vi valde att inte ta en tur utan gick istället mot 5th Ave. Den berömda shoppinggatan var full av folk och vi började strosa söderut. Alla de stora designers har stora lyxiga butiker här. Jag och Axel, en fransk student valde att gå in i Abercrombie & Fitch's butik, som är i en för oss lite mer bekväm prisklass. Det man direkt märkte var att ljudvolymen var extremt hög. Ur högtalarna spelades något som liknade urvattnad eurodisco från sent 90-tal och affären var fullproppad med butiksbiträden som alla troligen var modeller, specialutvalda för att bara se snygga ut därinne. Butiken hade hela fyra plan fullproppat med kläder och som tur var hade kläderna bättre stil än musiken. Mycket var väldigt fint men jag valde att låta plånboken ligga kvar i fickan denna gång.
Vi gick sedan vidare till Trump Tower och det Starbucks som är beläget på andra våningen där. Byggnaden har en överdådig entré med väldigt amerikanska utsmyckningar, samt ett stort vattenfall som rinner längs med en vägg. Vi satte oss ner, jag beställde en Eggnog Latte och vi tittade ut över foajén. Efter denna välbehövliga paus gick vi ut igen och passerade en souvenirbutik. Man kunde bland annat köpa t-shirts och kaffemuggar som det stod "You're fired!" på (Mr. Donald Trumps välkända ord från sin dokusåpa).
Vår lilla grupp fortsatte sedan vidare ner längs med gatan och hann med ett snabbt besök i St. Patrick's Cathedral, där en kör höll på att öva inför sin julkonsert. Väldigt mäktigt var det när en stor orgel ackompanjerade kören och fyllde kyrkan med julmusik.
Vi var nu inte långt ifrån resans absoluta huvudmål, Rockefeller Plaza! Vi gick de få kvarteren dit och fick så se den stora granen, som det här året faktiskt hade kommit från Connecticut! Efter sex månader av letande över hela landet hade granletarkommitén kommit överens om att detta var den perfekta granen för i år. Detta hade givetvis varit en stor nyhet där hemma sedan det blev känt nån gång i november. Granen var fullkomligt överbelamrad med lampor i alla dess färger och man kunde knapp se själva granen. Nere på isbanan åkte flera stycken skridskor, ett par barn och flera kostymklädda gentlemen som tydligen tagit en sväng på väg hem från jobbet, fanns i skaran. Detta var verkligen jul i New York!
Efter att ha stått och beundrat granen ett tag fortsatte vi vår promenad i riktning mot Times Square. På vägen gick vi in i en Godiva-butik. I skyltfönstret stod en medarbetare och doppade jordgubbar i choklad för att locka kunderna in i butiken. Maria, den andra svenskan i gruppen, passade på att inhandla lite fin choklad och jag underhöll mig under tiden med att stänga dörren, som aldrig ville gå igen ordentligt när kunderna kom in. När vi var klara därinne gick vi ut igen, men hann inte långt förrän vi blev stoppade av medarbetaren i skyltfönstret. "Denna ska du ha, tack så mycket för hjälpen", sa hon och räckte över en nydoppad jordgubbe storlek gigantisk till mig. Väldigt tacksamt tog jag emot den och njöt rejält av det goda bäret. Kanske ska nämna att bilder från detta och dagen i övrigt kommer senare, då jag inte har möjlighet att lägga in bilderna på datorn än på ett tag.
Efter denna aptitretare var det dags att hitta någonstans att äta. Valet föll på Friday's, eller T.G.I Friday's, som kedjan egentligen heter. Jag valde den för restaurangen typiska Jack Daniel's-burger med pommes frites med Jack Daniel's-sås. Som vanligt var portionerna enorma och det var knappt vi orkade med allt, men gott var det mesta! Givetvis var man tvungen att unna sig en öl till maten också, valet föll på Sam Adams. Jösses vad amerikansk man blivit!
Vi gick sedan vidare de få stegen mot Time's Square. Trots att det var relativt sent en onsdag kväll var det såklart fullt liv där och massor med folk. Vi gick in en vända på den stora M&M-butiken och kollade på chokladlinser i all världens färger.
Vår promenad fortsatte sedan ned längs Broadway innan vi vände upp på Avenue of the Americas. Vi kollade in Chrysler Building lite snabbt innan vi fortsatte upp mot bilen.
Klockan var närmare halv ett när vi började ta oss upp genom Harlem upp till good ole 95. Nu gick resan betydligt snabbare. Vid kvart i tre var vi hemma igen efter en betydligt längre dag än vi först trott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
