Dags för kryckor igen

Ja det var ett bra tag sedan jag senast uppdaterade min lilla blogg. Det har hänt en hel del sedan senast. För dryga två veckor sedan var det dags för det sista besöket hos Dr MacAndrew innan operationen. Vi kollade på knäet och konstaterade att allt var som det skulle. Jag kunde nu gå utan hjälp av kryckor eller käpp och vi vred upp mitt brace på att tillåta hela 120 graders böjning. Efter besöket gick jag och Doc Yeo och käkade Philly Cheesesteak Grinders på Blimpies. Mätta och belåtna åkte vi tillbaka till skolan och kom precis lagom i tid för lagets match mot US Coast Guard Academy. Killarna i det laget var stora och buffliga och hade inte särskilt bra teknik, men på något sätt lyckades dom göra ett mål och vi nådde inte samma framgång..

På fredagen var det sedan dags för mamma att komma på besök! Jag och Axel, en trevlig fransk utbytesstudent med bil, åkte ut till flygplatsen och hämtade en trött och försenad mor och när vi kom tillbaka till Willimantic var klockan närmare ett på natten. Regnigt och blåsigt var det också som aldrig förr och när vi kom hem från parkeringsgaraget var vi genomsura.
Dagen efter gick vi en vända runt campus och käkade sedan i Student Center. Det var sedan lagom för oss att gå upp och se lagets ligamatch mot Rhode Island College. Matchen slutade 1-0 till oss, men vi hade chanser så det räckte och blev över för många fler mål än så. Efter matchen var det uppdukat långbord med enormt långa grinders så det gick ingen nöd på oss.

Mamma och jag försökte sedan på söndagen ta oss till Providence för att i alla fall ha hittat på något medan hon var här. Hon hade rest hit mestadels för att hjälpa till efter operationen. Vägen dit verkade rätt enkel på förhand, vi skulle följa väg 6 hela vägen från Willimantic till vi var i centrum av Providence, men skyltningen var något bristfällig så vi kom på villovägar vid statsgränsen till Rhode Island. Efter nästan dubbelt så lång tid som beräknat kom vi fram till Providence och vi hittade snabbt en parkering. Vi gick sedan runt i staden nån timme innan det mörknade. Vi var båda rätt trötta, dels från jetlag och dels från en rejäl förkylning jag skaffat mig nån dag tidigare, så vi åkte ganska snart hemåt igen.

På måndagen var det då dags! Vid kvart i tio på morgonen stod Doc Yeos bil utanför min residence hall och mamma var redo med sin bil också. Prick klockan tio var vi incheckade på Windham Hospital, två kvarter bort. Jag fick en likadan säng som vid förra operationen och fick en lika snygg patientskjorta. Efter diverse prover var det dags att rulla in i operationssalen och, precis som förra gången, var jag snart helt borta och vaknade upp i ett helt annat rum några timmar senare. Så, vad var det nu för operation jag gick igenom? Här kommer en liten bild för att förklara det lite närmare:

Man tar alltså en bit av den sena som kopplar ihop knäskålen med underbenet. Samtidigt tar man en bit av benet i knäskålen och underbenet och sedan skruvar man allt på plats där korsbandet skulle ha suttit. Skruvarna i mitt fall är inte av metall utan upplöser sig själva efter en viss tid.

Efter operation var jag rätt snurrig och trött. Jag fick lite att äta och somnade sen ganska snabbt. Jag sov korta perioder, sedan vaknade jag till, ringde efter sköterska, fick medicin, och somnade igen. Hela natten såg ut ungefär på det sättet. Vid sju på morgonen var frukosten serverad, väldigt god och betydligt mer än jag förväntat. Fick en macka med scrambled eggs, flingor, bagel, varm choklad och juice.
Vid lunchtid kom sedan Dr MacAndrew och kollade till mig innan jag fick åka hem till rummet igen.

De kommande dagarna finns det inte mycket att skriva om. Jag sov väldigt mycket och mamma gjorde ett jättejobb och serverade mig mat och skötte om mig under hela veckan. Vi såg också mer avsnitt av House Hunters och andra inredningsprogram än jag någonsin sätt förut; HGTV är en riktigt bra kanal! Benet var rejält avdomnat i början för att sedan vakna till liv och göra mer ont. På lördagen var jag och mamma utbjudna till Main Street Café av Doc Yeo och hans fru. Restaurangen var rätt trevlig, en omgjord gammal postlokal och maten var verkligen god. Mamma och Doc åt lax, jag åt vit fisk och Mrs. Yeo åt en kycklingsallad. Till efterrätt fanns det diverse pajer att välja mellan. Jag och Doc valde en choklad cheesecake och mamma åt pecan pie.
Dagen efter hämtade Doc Yeo åter igen upp oss för att ta oss med hem till sig i Lebanon, några minuter utanför Willimantic. Där blev vi serverade grillad kyckling och en god äppelpaj till efterrätt innan det var dags för oss att ta mamma till flygplatsen igen.

Någon riktig behandling och fysioterapi har jag inte börjat med ännu. Vi har mest hållit benet rent och försökt göra lite "quad sets" och "ankle pumps". Lite längre ner kommer ett par bilder, som jag varnar känsliga läsare för redan nu. Benet har börjat anta ett flertal fantastiska färger. Färgerna är dock en total missmatch till höstlöven utanför mitt fönster, så inredningsgurusarna (kan man säga så?!) på tv skulle nog försökt hålla mig ur vägen vid en eventuell försäljning. Ni vet väl att "setting" av huset gör att det säljs 15% snabbare! Så de' så!
Slutligen så kommer då bilderna, alldeles nytagna från i eftermiddags, på mitt fina ben. Färgerna återges tyvärr inte i sin fulla prakt. Såret till höger om ärret är från mitt brace. Sköterskorna på sjukhuset lyckades sätta på skyddet fel så jag fick en blodblåsa, som sedan sprack. Ingen fara dock för min återhämtning.



Till slut kommer en bild på när jag använder en ny pryl. Skolan fick låna den från UConn (den större skolan i staden brevid) särskilt för mitt fall! Det är en skapelse som man sätter på knäet, sedan pumpas iskallt vatten (4-5 grader Celcius) igenom grejen och samtidigt skapas ett tryck, ungefär som i en blodtrycksmanschett. På detta sätt kan man göra alla fyra bokstäver i den berömda RICE-akronymen på en gång: Rest, Ice, Compression, Elevation.