Morgonen efter blev det visning av Marshalls campus. Detta campus är något större än Easterns, men var i ungefär samma stil med samma färger på byggnaderna. Vi gick ner till football-stadion där vi såg minnesmärken för de som dog i kraschen vi såg dramatiserad kvällen före. Vi fortsatte sedan ner i själva stan, vilken jag gillade skarpt. Det mesta man behövde fanns här på gångavstånd och utbudet av barer och restauranger var betydligt bättre än i Willimantic. En riktigt lagom stad, som dock ligger lite avskilt till. Det är svårt att ta sig därifrån och gör man det är det långt till någon större stad. Dock finns massor med natur att utforska i West Virginia, till exempel finns det utmärkta floder för rafting och bra berg för skidåkning. Detta hade jag dock inte tid att hinna med denna resa. Vid lunch sa vi hej då och jag började ta mig österut. Jag hade en väldigt lång dag i bilen.
Landskapet var väldigt trevligt att köra igenom, det böljade rejält och dalarna var djupare och bergen högre än någon gång tidigare under resan. Efter ett antal timmar i bilen passerade jag in i Maryland och sedan Pennsylvania. Jag hade nu bestämt mig för att jag skulle ta mig hela vägen hem till Willimantic denna kväll, även om det skulle innebära att jag hade många fler timmar i bilen kvar. Jag lyckades följa min vägbeskrivning ganska bra, trots att jag hade skrivit ner den på en pappersnäsduk. Hade ju inte tänkt åka det här hållet från början, så det blev lite provisoriskt. Jag kom igenom New Jersey och vägtullen för att komma in i New York-området och sedan kom jag på gamla bekanta 95:an. Resten av vägen hittar jag ganska bra vid det här laget då vi åkt här många gånger nu. Efter New London var jag rejält trött och tog en extra paus och sträckte på benen. Klockan var runt två på natten när jag rullade in i ett öde Willimantic och parkerade i skolans parkeringsgarage. Jag tog mina väskor till rummet och somnade på stört.
Morgonen därpå, ja det var igår det, ringde klockan tidigt och jag slängde på mig kläderna och gick ut till bilen igen. Jag körde den dryga halvtimmen till Bradley-flygplatsen och satte mig att vänta. Sina och Axels plan skulle ha landat vid nio-tiden och jag var där tio över nio. Tyvärr visade det sig att deras plan fått tekniska bekymmer innan start och var nästan två timmar försenade så det blev en del väntan innan vi fick ett kärt återseende! De bägge Kalifornia-resenärerna var rejält trötta efter en lång natt-flight och Axel hade dessutom dragit på sig feber de sista dagarna så han var ännu mer sliten. Jag körde tillbaka dom till campus och jag tror vi alla tog en tupplur efter det.
mars 25, 2008
Road Trip Etapp 7, Nashville, TN - Huntington, WV
Morgonen därpå gick jag ut vid nio. Det var kallare än det varit tidigare dagar, men var fortfarande runt 13-14 grader, så det var inte obehagligt. Solen lyste och det var en fin morgon. Jag tog mig ner till femte avenyn igen och traskade runt ett tag. Jag beslutade mig sedan för att gå in på Country Music Hall of Fame. Denna utställning går igenom hela countrymusikens historia och alla de viktiga musikerna. Från Bill Monroe, grundaren av Bluegrassmusiken, till Elvis(!) och Willie Nelson och givetvis också Dolly Parton. Efter att ha spenderat halva förmiddagen här gick jag ut på gatan och försökte kontakta tjejerna från vandrarhemmet då vi bestämt att vi skulle käka lunch nere på stan, men det visade sig i efterhand att dom precis gått in på samma utställning som jag kommit ut från och missat mitt samtal.
Därför blev det en snabb lunch längs med vägen för mig, för jag hade en bra bit att åka denna dag. Jag stannade i Elizabethtown för att tanka och se lite av staden. Detta visade sig bli en besvikelse då det inte var något alls särskilt med staden, såg ut som vilken annan stad som helst, men nu har jag i alla fall varit i staden som filmen handlar om! Färden fortsatte sedan österut. Jag hade som jag tidigare skrivit planerat att ta mig upp till Indianapolis i Indiana denna dag, men tidigare under resan hade jag ändrat mig här, dels för att det skulle bli väldigt mycket bilkörande det hållet och dels hade jag fått en inbjudan att komma och besöka en vän i Huntington i West Virginia istället. Så framåt skymningen körde jag in i denna stad istället och checkade in på ytterligare ett motell, med ännu en King size-säng väntandes på mig. Jag körde sedan ner till den lägenhet som jag fick beskriven för mig och efter vissa bekymmer hittade jag rätt. Jenny, min vän, hade även besök hemifrån av två andra kompisar, så vi fyra beslöt oss för att kolla på en film. I Huntington ligger Marshall University där Jenny pluggar, så valet föll på filmen "We are... Marshall" som handlar om den flygolycka som drabbade skolans football-lag på 70-talet. Efter filmen satt vi och pratade en bra bit in på natten och jag var nog inte tillbaka på motellet och i säng förrän vid tre.
Därför blev det en snabb lunch längs med vägen för mig, för jag hade en bra bit att åka denna dag. Jag stannade i Elizabethtown för att tanka och se lite av staden. Detta visade sig bli en besvikelse då det inte var något alls särskilt med staden, såg ut som vilken annan stad som helst, men nu har jag i alla fall varit i staden som filmen handlar om! Färden fortsatte sedan österut. Jag hade som jag tidigare skrivit planerat att ta mig upp till Indianapolis i Indiana denna dag, men tidigare under resan hade jag ändrat mig här, dels för att det skulle bli väldigt mycket bilkörande det hållet och dels hade jag fått en inbjudan att komma och besöka en vän i Huntington i West Virginia istället. Så framåt skymningen körde jag in i denna stad istället och checkade in på ytterligare ett motell, med ännu en King size-säng väntandes på mig. Jag körde sedan ner till den lägenhet som jag fick beskriven för mig och efter vissa bekymmer hittade jag rätt. Jenny, min vän, hade även besök hemifrån av två andra kompisar, så vi fyra beslöt oss för att kolla på en film. I Huntington ligger Marshall University där Jenny pluggar, så valet föll på filmen "We are... Marshall" som handlar om den flygolycka som drabbade skolans football-lag på 70-talet. Efter filmen satt vi och pratade en bra bit in på natten och jag var nog inte tillbaka på motellet och i säng förrän vid tre.
Road Trip Etapp 6, Little Rock, AR - Nashville, TN
Vid niotiden på morgonen gav jag mig iväg från motellet i Little Rock med riktning Memphis i Tennessee. Vägen genom Arkansas var kantad av massiva översvämningar som blev allt värre när jag närmade mig Mississippi-floden. Efter att ha missat min avfart i Memphis en gång fick jag vända och försöka på nytt, och denna gång gick det bättre och jag hamnade på Elvis Presley Boulevard. Efter att ha parkerat bilen brevid Heartbreak Hotel gick jag in på biljettkontoret och ställde mig i kö. Trots att det var relativt tidigt på dagen var kön redan rejält lång och det dröjde ett bra tag innan jag fick lösa biljett. När jag slutligen fick lösa biljett gick det snabbare. Jag blev placerad i tour-grupp 6 och de höll på att ropa fram grupp 3 när jag var klar. Dock gjorde jag ett försök att hamna i grupp 3 och det lyckades, damen kollade inte ens vilken grupp jag tillhörde och på så sätt slapp jag en dryg halvtimmes ytterligare väntan. Vi fick alla varsit hörlursset och hamnade sen på en mindre buss som tog oss den korta biten upp till dagens attraktion, Graceland! Graceland, som var Elvis hem under hela hans vuxna liv, och är USA:s näst mest besökta hem, etta är Vita Huset såklart.
Genom hörlurarna fick man en hel del av Elvis liv berättat för sig medan man vallades genom de olika rummen. Man fick också en del intressanta berättelser om vad han gjorde i de olika rummen. I ett av rummen stod ett piano som Elvis tydligen spelade "Unchained melody" på, på morgonen den dag han avled. Det fanns även en massiv utställning med alla guldplattor, en utställning med alla "jumpsuits", alla bilar, samt kunde man gå in i hans två flygplan. De sista tre turerna kostade dock extra och jag hade inte mer tid att spendera här. Efter att gått runt hela grundturen, som avslutades vid Presley-familjens gravar vid sidan av själva huset, gick jag tillbaka till bilen och började ta mig ut ur Memphis.
Efter en dryg kvart i bilen stannade jag för att käka lunch. Det blev ett Bar-B-Que ställe längs med motorvägen. Maten var okej, men inte mycket mer. Barbeque-fläsk, bönor, potatismos och coleslaw fyllde tallriken som inte kostade mer än 27 kronor, gillar som sagt den låga dollarn!
När lunchen var avklarad hade jag tänkt att åka norrut längs med Mississippi-floden för att få en lite trevligare eftermiddag än bara massa motorväg. Men ack så fel jag fick!
Vägen norrut längs med floden var också den en motorväg, och en spikrak sådan. Det var inte en sväng på 60 miles, ca. 100 km! Och vägen kantades av ändlösa åkerlandskap och någon flod var inte i sikte överhuvudtaget. Jag kom till sist in i Missouri där jag råkade åka åt fel håll på den väg jag skulle ta. Detta gjorde att jag kom in på en grusväg till slut som slutade mitt ute i ingenting. Några förbryllade personer ur lokalbefolkning skakade på huvudet när jag vände bilen och körde tillbaka. Efter att ha klarat av denna väg, som roligt nog heter MO-O, lyckades jag ta mig över floden och in i Tennessee igen. Jag hade vid det här laget tröttnat lite på den musik jag hade med mig och gjorde ett försök med radion, vilket var ganska lönlöst. De enda radiostationerna som gick och få in här ute i vildmarken var stationer med hitlåtar som "Jesus saved me" och "Praise the Lord". Bibelbältet är verkligen på riktigt, vägarna kantas här inte av reklambudskap utan med stora plakat i stil med "Jesus loves you".
Efter en lång eftermiddag kom jag fram till Nashville. Här checkade jag in på det väldigt trevliga Music City Hostel. Jag hamnade i ett eget rum, men delade badrum med tre andra rum. I ett av de andra rummen bodde två tjejer från Michigan State University som också var utbytesstudenter, den ena från Sydney och den andra från Stuttgart. Vi snackade en bra stund innan de skulle iväg med en kompis som skulle ta dom en bit utanför staden. Jag själv bestämde mig för att se vad Nashville hade att erbjuda. Jag gick ner längs med Church Street ner till femte avenyn, som skulle vara en av huvudgatorna i staden. Och mycket riktigt när jag kom ner mot den fylldes öronen av musik. Jag hamnade på Broadway, som var den stora bargatan. I varje kvarter var det ett antal barer och nattklubbar, och samtliga hade livemusiker som spelade country på hög volym och mellan barerna satt det gatumusikanter som med akustiska gitarrer försökte göra sig hörda genom all annan musik. Jag gick och lyssnade en bra stund och det var en hel del annat folk som också var ute och rörde på sig denna fredagkväll. Framåt midnatt började jag traska hemåt igen och gick och la mig ganska direkt.
Genom hörlurarna fick man en hel del av Elvis liv berättat för sig medan man vallades genom de olika rummen. Man fick också en del intressanta berättelser om vad han gjorde i de olika rummen. I ett av rummen stod ett piano som Elvis tydligen spelade "Unchained melody" på, på morgonen den dag han avled. Det fanns även en massiv utställning med alla guldplattor, en utställning med alla "jumpsuits", alla bilar, samt kunde man gå in i hans två flygplan. De sista tre turerna kostade dock extra och jag hade inte mer tid att spendera här. Efter att gått runt hela grundturen, som avslutades vid Presley-familjens gravar vid sidan av själva huset, gick jag tillbaka till bilen och började ta mig ut ur Memphis.
Efter en dryg kvart i bilen stannade jag för att käka lunch. Det blev ett Bar-B-Que ställe längs med motorvägen. Maten var okej, men inte mycket mer. Barbeque-fläsk, bönor, potatismos och coleslaw fyllde tallriken som inte kostade mer än 27 kronor, gillar som sagt den låga dollarn!
När lunchen var avklarad hade jag tänkt att åka norrut längs med Mississippi-floden för att få en lite trevligare eftermiddag än bara massa motorväg. Men ack så fel jag fick!
Vägen norrut längs med floden var också den en motorväg, och en spikrak sådan. Det var inte en sväng på 60 miles, ca. 100 km! Och vägen kantades av ändlösa åkerlandskap och någon flod var inte i sikte överhuvudtaget. Jag kom till sist in i Missouri där jag råkade åka åt fel håll på den väg jag skulle ta. Detta gjorde att jag kom in på en grusväg till slut som slutade mitt ute i ingenting. Några förbryllade personer ur lokalbefolkning skakade på huvudet när jag vände bilen och körde tillbaka. Efter att ha klarat av denna väg, som roligt nog heter MO-O, lyckades jag ta mig över floden och in i Tennessee igen. Jag hade vid det här laget tröttnat lite på den musik jag hade med mig och gjorde ett försök med radion, vilket var ganska lönlöst. De enda radiostationerna som gick och få in här ute i vildmarken var stationer med hitlåtar som "Jesus saved me" och "Praise the Lord". Bibelbältet är verkligen på riktigt, vägarna kantas här inte av reklambudskap utan med stora plakat i stil med "Jesus loves you".
Efter en lång eftermiddag kom jag fram till Nashville. Här checkade jag in på det väldigt trevliga Music City Hostel. Jag hamnade i ett eget rum, men delade badrum med tre andra rum. I ett av de andra rummen bodde två tjejer från Michigan State University som också var utbytesstudenter, den ena från Sydney och den andra från Stuttgart. Vi snackade en bra stund innan de skulle iväg med en kompis som skulle ta dom en bit utanför staden. Jag själv bestämde mig för att se vad Nashville hade att erbjuda. Jag gick ner längs med Church Street ner till femte avenyn, som skulle vara en av huvudgatorna i staden. Och mycket riktigt när jag kom ner mot den fylldes öronen av musik. Jag hamnade på Broadway, som var den stora bargatan. I varje kvarter var det ett antal barer och nattklubbar, och samtliga hade livemusiker som spelade country på hög volym och mellan barerna satt det gatumusikanter som med akustiska gitarrer försökte göra sig hörda genom all annan musik. Jag gick och lyssnade en bra stund och det var en hel del annat folk som också var ute och rörde på sig denna fredagkväll. Framåt midnatt började jag traska hemåt igen och gick och la mig ganska direkt.
mars 21, 2008
Road Trip Etapp 5, Houston, TX - Little Rock, AR
Morgonen efter rodeon vaknade jag runt åtta och begav mig norrut vid kvart i nio. Efter att ha kommit ifrån Houstons morgontrafik valde jag en mindre motorväg som gick igenom städerna istället för runt dom. Tyvärr ledde just detta val att min lunchpaus blev något längre än förväntat. Runt ett behövde jag tanka och tänkte passa på att käka samtidigt. Min utskrivna vägbeskrivning var inte särskilt bra denna dag och fattades många viktiga vägkorsningar. Därför gick jag på känsla och kom in i en stad, som jag inte riktigt visste namnet på. Jag chansade på att det var den jag trodde det var och letade upp en mack och tankade. Sedan fortsatte jag längs med vägen, men hittade inte den avfarten jag skulle ta för att komma ut ur staden. Jag gjorde en u-sväng och letade åt andra hållet också, men hittade den inte där heller. Jag körde säkert runt en timme i staden innan jag kom fram till att jag tidigare måste tagit en avfart för tidigt och på så sätt kommit in i grannstaden. Därför fortsatte jag på samma väg som jag först börjat på, och mycket riktigt hittade jag avfarten i nästa stad.
Efter en denna mindre stunds panik var det inga problem med vägarna för dagen. Jag tog en sväng in i Oklahoma när jag ändå var så nära och hittade till världens ände. Staden heter Tom, OK och består av en vägkrog och två hus vid ett vägskäl, mil från något annat ställe. Stackare som bor där, tänkte jag och fortsatte min resa mot Little Rock.
Framåt skymningen var jag framme vid mitt andra och sista motell för resan, Americas Best Value Inn, som låg precis vid motorvägen. Jag checkade in och fick ett rum på andra våningen, ett stort rum med två sängar! Inte för att jag bokat det utan för att killen vid disken tyckte jag skulle vara nära routern så mitt trådlösa internet skulle funka bra. Jag låg och tittade på collegebasketen på tv ett tag, dom är nu inne i de berömda playoffs som kallas March Madness. En av storfavoriterna Duke var på vippen att förlora i första omgången, vilket orsakade stora rubriker. Framåt niotiden insåg jag att jag inte ätit, så jag kollade upp vad det fanns av restauranger i närheten. Den enda som låg på vettigt avstånd var Waffle House, så jag tog mig ner dit. På vägen stannades jag av en mörk kille som frågade efter lite pengar för mat till sig och sin 13-åriga dotter. Han verkade inte särskilt skum och vi stod och pratade en stund. Sedan gav jag han de kontanter jag hade på mig, sa hejdå, och gick in och beställde. Efter maten gick jag tillbaka till mitt rum och somnade ganska snart.
Efter en denna mindre stunds panik var det inga problem med vägarna för dagen. Jag tog en sväng in i Oklahoma när jag ändå var så nära och hittade till världens ände. Staden heter Tom, OK och består av en vägkrog och två hus vid ett vägskäl, mil från något annat ställe. Stackare som bor där, tänkte jag och fortsatte min resa mot Little Rock.
Framåt skymningen var jag framme vid mitt andra och sista motell för resan, Americas Best Value Inn, som låg precis vid motorvägen. Jag checkade in och fick ett rum på andra våningen, ett stort rum med två sängar! Inte för att jag bokat det utan för att killen vid disken tyckte jag skulle vara nära routern så mitt trådlösa internet skulle funka bra. Jag låg och tittade på collegebasketen på tv ett tag, dom är nu inne i de berömda playoffs som kallas March Madness. En av storfavoriterna Duke var på vippen att förlora i första omgången, vilket orsakade stora rubriker. Framåt niotiden insåg jag att jag inte ätit, så jag kollade upp vad det fanns av restauranger i närheten. Den enda som låg på vettigt avstånd var Waffle House, så jag tog mig ner dit. På vägen stannades jag av en mörk kille som frågade efter lite pengar för mat till sig och sin 13-åriga dotter. Han verkade inte särskilt skum och vi stod och pratade en stund. Sedan gav jag han de kontanter jag hade på mig, sa hejdå, och gick in och beställde. Efter maten gick jag tillbaka till mitt rum och somnade ganska snart.
Lite extra
För den som är intresserad av videor från rodeos, sök med hjälp av dessa termer på YouTube:
- Saddle Bronc Riding
- Bareback Bronc Riding
- Bull Riding
- Steer Wrestling
- Team Roping
- Tie-down Roping
- Saddle Bronc Riding
- Bareback Bronc Riding
- Bull Riding
- Steer Wrestling
- Team Roping
- Tie-down Roping
mars 20, 2008
Road Trip Etapp 4, New Orleans, LA - Houston, TX
Innan jag sätter igång med etappens händelser måste jag bara säga att jag såg en galen svensk med namn Fredrik Hiller i en amerikansk reklamfilm för AT&T precis, fruktansvärt roligt! Han agerade hemmakarl och delade ut stickade ylletröjor till hela familjen och snackade engelska med bred svensk brytning och reklamen avslutades med "Because not everyone can have a Sven at home" eller nåt i den stilen!
Såå, efter att jag lagt ifrån mig datorn i måndags på vandrarhemmet i New Orleans bestämde jag mig för att ändå gå ut. Jag behövde något att äta och klockan var redan nio på kvällen. Vandrarhemmet ligger en bit upp längs med Canal Street som är den stora huvudgatan i New Orleans. Jag bestämde mig för att gå in trots att det gick trolleys in till centrum. Ganska snart kom jag till McDonalds och Burger King, men kände inte för det, så jag fortsatte in mot centrum. Rätt var det var hade jag gått hela vägen, måste ha varit ett par kilometer och jag var mitt inne bland hotellkomplexen. Jag vände tillbaka när jag nått fram till Hilton då jag fortfarande inte hittat något som verkade vettigt. När jag gått ett par kvarter tillbaka hör jag tåget vissla en hög gäll ton i vad som verkade nästan en hel minut. Fler än jag vände på huvudet och undrade vad som stod på. Jag gick i den riktningen, nyfiken som jag var, och kom in i vad jag förstod var de franska kvarteren, då det var betydligt finare hus i två eller tre våningar med vackra balkonger mot gatan. Det var ett väldigt liv här så jag gick närmare och fick syn på massor av människor klädda i grönt. Då gick det upp för mig vad som stod på! St. Patrick's Day! Rätt var det var var jag inne i New Orleans St. Pattys Parade och jag kunde inte ta mig ut därifrån, så packat med folk var det. Grönklädda vagnar följdes av män i kilt kringdansades till en hårdrockig säckpipeversion av Amazing Grace, ja det stämmer, hur konstigt det än låter. Ska lägga upp ett litet klipp från detta när jag kommer tillbaka till Connecticut.
Jag spenderade flera timmar gåendes på gatorna här och bara kollade på galna irländare, amerikanare med irländsk härkomst och amerikanare som inte hade något med Irland alls att göra, men som ändå klädde sig i grönt och hade kul i alla fall. En bit efter midnatt insåg jag att jag fortfarande inte ätit något, så jag hittade en vagn som sålde pizzaslicar och jag tog en och började gå hemåt.
Dagen efter tog jag det rätt lugnt och stannade på vandrarhemmet hela morgonen. Efter lunch gick jag ner på stan igen i det som för dagen var soligt men väldigt fuktigt väder. Jag gick direkt till de franska kvarteren då jag nu visste var de låg. Jag gick runt här ett bra tag och kollade på alla vackra byggnader och fortsatte sedan ner till vattnet. När jag kom närmare hörde jag vad som på håll lät som ett blockflöjtsband uppförstärkta på massiva högtalare. Jag blev nyfiken på det hela och gick närmare ljudet. Det visade sig komma från en ångbåt som låg vid kajen och var inte alls några blockflöjter utan en dam som spelade en slags piporgel uppe på båttaket. Detta för att attrahera turister till den rundtur som båten tog i träsket och runt i hamnen. Jag lyssnade en stund på henne då hon spelade ett rejält medley med massa välkända låtar, bland annat The Entertainer.
Jag fortsatte längs med gatan som gick närmast vattnet och där fanns flera gatumusikanter och de allra flesta spelade jazz, väldigt mysigt att bara stå och lyssna en stund och sedan gå vidare. Det var fullt med restauranger här och doftsensationerna avlöste varandra; för första gången sedan jag kom till USA kände jag doften av vitlök från en restaurang, kändes precis som i Provence! Efter några timmar hade jag lyckats skaffa mig skavsår på hälarna och var lite trött på att gå, så jag gick in på en bio och såg "The Other Boleyn Girl" med Scarlett Johansson och Natalie Portman. Filmen var sådär, vackra kostymer, men rätt långsam på sina ställen och detta kombinerat med snabba hopp på flera år i handlingen på andra ställen. Efter filmen gick jag tillbaka till Canal Street och hittade en Arby's restaurang där jag åt en burgare och fortsatte sedan längs med gatan. När jag kom fram till den berömda Bourbon Street, där jag spenderat den mesta tiden kvällen före, packade ett större streetjazz-band upp sina grejer och började spela. Jag stod och njöt en bra stund innan jag gick på en av alla... spårvagnar heter det ja, och åkte tillbaka till vandrarhemmet.
Jag tog det lugnt ett par timmar innan jag gick ner till McDonalds och tog mig en milkshake. Sedan funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade skoskav, men valde ändå att gå tillbaka till centrum igen. Man är ju inte så ofta i New Orleans tänkte jag och gick den långa vägen igen. Åtminstone jag kunde inte se så mycket av den förödelse som drabbade staden för dryga två år sedan, men jag var troligen inte heller i de mest drabbade kvarteren. Det jag dock såg gjorde att man mådde mindre bra. Under en bro för den mest trafikerade motorvägen i staden, I-10, som går rakt igenom centrum, var det uppställt 30 om inte 40 små trädgårdstält och vad som måste vara ett hundratal människor, om inte mer, bodde här mer eller mindre permanent! Detta ser man inte om så ofta på nyheterna...
Parkerad under bron stod också en polis-RV (vilken också verkade vara där mer eller mindre permanent), med texten "Weed & Seed" på sidorna för att skylta med vilket verksamhetsområde den verkade inom. Hela denna syn var bland det värsta jag sätt.
När jag återigen var inne i centrum och på Bourbon Street var streetjazz-bandet på gång att börja spela igen, bra tajming! Jag stod och lyssnade en stund och gick sedan och strosade på gatan. Det var inte lika mycket folk denna dag och jag vände relativt snart hemåt igen för att vara pigg för nästa morgons resa.
Jag vaknade vid åttatiden och åt en snabb frukost och checkade ut. Det var en hel del köer ut från New Orleans så det tog ett tag innan jag var framme i Houston som var nästa mål på resan. Precis som på alla andra ställen hittills, knock on wood.., lyckades jag på något sätt direkt krångla mig fram till precis rätt adress. Dagen till ära skulle jag bo på ett motell istället för vandrarhem. Detta då det inte finns något vandrarhem i Houston och motellet var relativt billigt, tror jag kom undan med under 300 kronor för en natt. Och vilket rum jag fick! På andra våningen väntade en king size säng på mig och jag hade egen tv, kyl, micro och framför allt dusch och badrum för första gången på resan! Jag tog det lugnt en stund här innan jag började gå söderut på Antoine Street. Jag hade i New Orleans kollat upp att det skulle gå shuttles från en plats inte långt från mitt motell, ner till Reliant Park, dit jag skulle ta mig för kvällens händelser. Jag hade dock inte helt klart för mig hur gatorna gick för att ta mig till shutteln som skulle gå från en arena, mer än aning om vilken riktning jag skulle gå. Så jag gick och gick och gick och gick. Efter att ha frågat två personer, som visade att jag skulle gå åt två helt olika håll och som dessutom sa att en arena med det namnet som jag hade inte fanns här, däremot fanns det en annan arena som det möjligen kunde vara. Nu började jag bli lite smått orolig. Det var en timme och 45 minuter till evenemanget skulle börja och resan dit skulle ta en halvtimme åtminstone, och jag visste ärligt talat inte var jag var. Jag gick på den sista mannens tips och jag tillbaka över samma järnväg jag passerat närmare en timme tidigare, fast på ett annat ställe. På andra sidan järnvägen såg jag en stor mall och på andra sidan av den, en bit ifrån, en stor arena. Yes! tänkte jag tyst för mig själv och gick allt hastigare i den riktningen. När jag kom närmare såg jag massor av ballonger upphängda runt en parkering där det stod hundratals bilar. Jag måste kommit rätt, tänkte jag. Jag kom fram och såg mängder av bussar stå redo där. Jag frågade om det var bussar till Reliant Park, fick ett jakande svar samt att jag var tvungen att skynda mig om jag skulle med den buss som nu stod redo. Efter att ha löst biljett kom jag på bussen och andades ut. I efterhand visade sig att jag inte alls var vid den arena dit jag hade tänkt gå, men jag hade sådan tur att på vägen till Reliant Park stannade bussarna på ytterligare ett ställe en 500 meter från arenan och dit hade jag lyckats hamna av en ren slump!
Jag kollade nu på en onlinekarta, och den väg jag tog till parkeringsplatsen är över 6 kilometer lång, inte konstigt det tog så lång tid! Om jag gått rätt väg, till rätt parkeringsplats skulle promenaden varit mindre än 3 kilometer...
Efter en bra stund i rusningstrafik ombord på bussen blev vi avsläppta utanför Reliant Park, där kvällens evenemang Houston Livestock Show & Rodeo skulle äga rum. Ja, evenemanget varar i hela tre veckor, men detta var en av de sista dagarna. HLSR är världens största livestock show, på svenska boskapsshow, och också världens största rodeo-event. Jag hann då tiden var knapp inte se något av de tävlingar och utställningar som utgör livestock-delen av evenemanget. Istället satte jag mig och åt en BBQ-plate bestående av korv, Sloppy Joe's, potatissallad samt coleslaw. Sedan var det dags att gå in i arenan för rodeon.
Först ut för kvällen var en tävling som går ut på att en man på häst börjar instängd i en box. I en annan box står en tjurkalv redo och på given signal släpps båda ut. Sedan ska den tävlande cowboyen så snabbt som möjligt med ett lasso fånga in tjurkalven, hoppa av hästen, springa fram till kalven, slänga den på sidan och sedan snöra ihop tre av kalvens ben. Detta görs på tid och den snabbaste för kvällen var under 8 sekunder!
Nästa tävling var en väldigt våldsam en: Bareback Bronc riding. På en vildhäst ska här cowboyen barbacka klamra sig fast medan hästen vilt slår backut gång på gång. För att inte bli diskad ska man vara kvar i 8 sekunder, och vinnaren utses med stilpoäng, hur elegant det såg ut när man kämpade för livet.
Efter det var det par-lasso-tävling. Detta var verkligen imponerande! Två ryttare släpptes nu ut samtidigt som en kalv. Sedan skulle de så snabbt som möjligt med varsit lasso fånga in den igen. Men bara en fick fånga runt halsen, den andra var tvungen att gå för bakbenen. Detta såg rätt våldsamt ut då kalven fortfarande sprang med ett lasso runt halsen. Ibland fångade den andra cowboyen bara in ett bakben istället för två (vilket gav minuspoäng) varpå kalvens språng abrupt avbröts. Många kalvar haltade därifrån efteråt. Men sättet som cowboy nummer två, när han lyckades, lyckades snärta dit lassot runt båda bakbenen var verkligen snyggt. En snabb snärt med en liten studs i marken och vips var det var låg kalven där.
Andra tävlingar för kvällen var oxbrottning, vildhästritt i sadel och den berömda bull ride. Oxbrottningen var rätt kul den med. Cowboyen skulle här slänga sig av en häst, landa i släpande position med händerna på hornen på en (mindre) oxe, få stopp på ekipaget och sedan brotta ner den på rygg. Snabbaste man här gjorde det hela på under 5 sekunder!
Bull riden var lite otäck, en av de tävlande landade på huvudet och fick åka i ambulans därifrån, men det rapporterades att han var okej och skulle tävla i finalen på lördag kväll. Förutom det bröts tre revben av på en kille, en annan fick skrapsår av horn i magen så det började blöda, en bröt ett knä och en blev sparkad i magen och flög tre meter iväg. En helt vanlig kväll på jobbet för dessa herrar vill säga..
Efter tävlingarna blev det full fart på de arbetande nere på arenagolvet, för nu skulle det förberedas för nästa punkt på programmet, kvällens konsert. Kvällens artist var Fergie, från Black Eyed Peas och hon gjorde storstilad entré i en cabriolet och genomförde sedan ett riktigt bra program. Hon blandade sina egna hits, med medley av Black Eyed Peas och med covers av gamla klassiker som Rolling Stones "Start me up". Hon spelade också sin nya singel, men jag kommer inte ihåg vad den hette, en lugn ballad var det i alla fall, som var rätt bra.
När kvällen var slut tog jag bussen tillbaka till vad jag nu visste hette Delmar Stadium, och ingenting annat. Jag gick av och nu visste jag, precis som innan, inte exakt var jag skulle ta vägen, bara åt vilket håll. Efter en liten omväg lyckades jag hitta rätt och promenaden hem tog inte ens en halvtimme. Jag sov sedan väldigt gott i min mäkta överdimensionerade säng.
Såå, efter att jag lagt ifrån mig datorn i måndags på vandrarhemmet i New Orleans bestämde jag mig för att ändå gå ut. Jag behövde något att äta och klockan var redan nio på kvällen. Vandrarhemmet ligger en bit upp längs med Canal Street som är den stora huvudgatan i New Orleans. Jag bestämde mig för att gå in trots att det gick trolleys in till centrum. Ganska snart kom jag till McDonalds och Burger King, men kände inte för det, så jag fortsatte in mot centrum. Rätt var det var hade jag gått hela vägen, måste ha varit ett par kilometer och jag var mitt inne bland hotellkomplexen. Jag vände tillbaka när jag nått fram till Hilton då jag fortfarande inte hittat något som verkade vettigt. När jag gått ett par kvarter tillbaka hör jag tåget vissla en hög gäll ton i vad som verkade nästan en hel minut. Fler än jag vände på huvudet och undrade vad som stod på. Jag gick i den riktningen, nyfiken som jag var, och kom in i vad jag förstod var de franska kvarteren, då det var betydligt finare hus i två eller tre våningar med vackra balkonger mot gatan. Det var ett väldigt liv här så jag gick närmare och fick syn på massor av människor klädda i grönt. Då gick det upp för mig vad som stod på! St. Patrick's Day! Rätt var det var var jag inne i New Orleans St. Pattys Parade och jag kunde inte ta mig ut därifrån, så packat med folk var det. Grönklädda vagnar följdes av män i kilt kringdansades till en hårdrockig säckpipeversion av Amazing Grace, ja det stämmer, hur konstigt det än låter. Ska lägga upp ett litet klipp från detta när jag kommer tillbaka till Connecticut.
Jag spenderade flera timmar gåendes på gatorna här och bara kollade på galna irländare, amerikanare med irländsk härkomst och amerikanare som inte hade något med Irland alls att göra, men som ändå klädde sig i grönt och hade kul i alla fall. En bit efter midnatt insåg jag att jag fortfarande inte ätit något, så jag hittade en vagn som sålde pizzaslicar och jag tog en och började gå hemåt.
Dagen efter tog jag det rätt lugnt och stannade på vandrarhemmet hela morgonen. Efter lunch gick jag ner på stan igen i det som för dagen var soligt men väldigt fuktigt väder. Jag gick direkt till de franska kvarteren då jag nu visste var de låg. Jag gick runt här ett bra tag och kollade på alla vackra byggnader och fortsatte sedan ner till vattnet. När jag kom närmare hörde jag vad som på håll lät som ett blockflöjtsband uppförstärkta på massiva högtalare. Jag blev nyfiken på det hela och gick närmare ljudet. Det visade sig komma från en ångbåt som låg vid kajen och var inte alls några blockflöjter utan en dam som spelade en slags piporgel uppe på båttaket. Detta för att attrahera turister till den rundtur som båten tog i träsket och runt i hamnen. Jag lyssnade en stund på henne då hon spelade ett rejält medley med massa välkända låtar, bland annat The Entertainer.
Jag fortsatte längs med gatan som gick närmast vattnet och där fanns flera gatumusikanter och de allra flesta spelade jazz, väldigt mysigt att bara stå och lyssna en stund och sedan gå vidare. Det var fullt med restauranger här och doftsensationerna avlöste varandra; för första gången sedan jag kom till USA kände jag doften av vitlök från en restaurang, kändes precis som i Provence! Efter några timmar hade jag lyckats skaffa mig skavsår på hälarna och var lite trött på att gå, så jag gick in på en bio och såg "The Other Boleyn Girl" med Scarlett Johansson och Natalie Portman. Filmen var sådär, vackra kostymer, men rätt långsam på sina ställen och detta kombinerat med snabba hopp på flera år i handlingen på andra ställen. Efter filmen gick jag tillbaka till Canal Street och hittade en Arby's restaurang där jag åt en burgare och fortsatte sedan längs med gatan. När jag kom fram till den berömda Bourbon Street, där jag spenderat den mesta tiden kvällen före, packade ett större streetjazz-band upp sina grejer och började spela. Jag stod och njöt en bra stund innan jag gick på en av alla... spårvagnar heter det ja, och åkte tillbaka till vandrarhemmet.
Jag tog det lugnt ett par timmar innan jag gick ner till McDonalds och tog mig en milkshake. Sedan funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade skoskav, men valde ändå att gå tillbaka till centrum igen. Man är ju inte så ofta i New Orleans tänkte jag och gick den långa vägen igen. Åtminstone jag kunde inte se så mycket av den förödelse som drabbade staden för dryga två år sedan, men jag var troligen inte heller i de mest drabbade kvarteren. Det jag dock såg gjorde att man mådde mindre bra. Under en bro för den mest trafikerade motorvägen i staden, I-10, som går rakt igenom centrum, var det uppställt 30 om inte 40 små trädgårdstält och vad som måste vara ett hundratal människor, om inte mer, bodde här mer eller mindre permanent! Detta ser man inte om så ofta på nyheterna...
Parkerad under bron stod också en polis-RV (vilken också verkade vara där mer eller mindre permanent), med texten "Weed & Seed" på sidorna för att skylta med vilket verksamhetsområde den verkade inom. Hela denna syn var bland det värsta jag sätt.
När jag återigen var inne i centrum och på Bourbon Street var streetjazz-bandet på gång att börja spela igen, bra tajming! Jag stod och lyssnade en stund och gick sedan och strosade på gatan. Det var inte lika mycket folk denna dag och jag vände relativt snart hemåt igen för att vara pigg för nästa morgons resa.
Jag vaknade vid åttatiden och åt en snabb frukost och checkade ut. Det var en hel del köer ut från New Orleans så det tog ett tag innan jag var framme i Houston som var nästa mål på resan. Precis som på alla andra ställen hittills, knock on wood.., lyckades jag på något sätt direkt krångla mig fram till precis rätt adress. Dagen till ära skulle jag bo på ett motell istället för vandrarhem. Detta då det inte finns något vandrarhem i Houston och motellet var relativt billigt, tror jag kom undan med under 300 kronor för en natt. Och vilket rum jag fick! På andra våningen väntade en king size säng på mig och jag hade egen tv, kyl, micro och framför allt dusch och badrum för första gången på resan! Jag tog det lugnt en stund här innan jag började gå söderut på Antoine Street. Jag hade i New Orleans kollat upp att det skulle gå shuttles från en plats inte långt från mitt motell, ner till Reliant Park, dit jag skulle ta mig för kvällens händelser. Jag hade dock inte helt klart för mig hur gatorna gick för att ta mig till shutteln som skulle gå från en arena, mer än aning om vilken riktning jag skulle gå. Så jag gick och gick och gick och gick. Efter att ha frågat två personer, som visade att jag skulle gå åt två helt olika håll och som dessutom sa att en arena med det namnet som jag hade inte fanns här, däremot fanns det en annan arena som det möjligen kunde vara. Nu började jag bli lite smått orolig. Det var en timme och 45 minuter till evenemanget skulle börja och resan dit skulle ta en halvtimme åtminstone, och jag visste ärligt talat inte var jag var. Jag gick på den sista mannens tips och jag tillbaka över samma järnväg jag passerat närmare en timme tidigare, fast på ett annat ställe. På andra sidan järnvägen såg jag en stor mall och på andra sidan av den, en bit ifrån, en stor arena. Yes! tänkte jag tyst för mig själv och gick allt hastigare i den riktningen. När jag kom närmare såg jag massor av ballonger upphängda runt en parkering där det stod hundratals bilar. Jag måste kommit rätt, tänkte jag. Jag kom fram och såg mängder av bussar stå redo där. Jag frågade om det var bussar till Reliant Park, fick ett jakande svar samt att jag var tvungen att skynda mig om jag skulle med den buss som nu stod redo. Efter att ha löst biljett kom jag på bussen och andades ut. I efterhand visade sig att jag inte alls var vid den arena dit jag hade tänkt gå, men jag hade sådan tur att på vägen till Reliant Park stannade bussarna på ytterligare ett ställe en 500 meter från arenan och dit hade jag lyckats hamna av en ren slump!
Jag kollade nu på en onlinekarta, och den väg jag tog till parkeringsplatsen är över 6 kilometer lång, inte konstigt det tog så lång tid! Om jag gått rätt väg, till rätt parkeringsplats skulle promenaden varit mindre än 3 kilometer...
Efter en bra stund i rusningstrafik ombord på bussen blev vi avsläppta utanför Reliant Park, där kvällens evenemang Houston Livestock Show & Rodeo skulle äga rum. Ja, evenemanget varar i hela tre veckor, men detta var en av de sista dagarna. HLSR är världens största livestock show, på svenska boskapsshow, och också världens största rodeo-event. Jag hann då tiden var knapp inte se något av de tävlingar och utställningar som utgör livestock-delen av evenemanget. Istället satte jag mig och åt en BBQ-plate bestående av korv, Sloppy Joe's, potatissallad samt coleslaw. Sedan var det dags att gå in i arenan för rodeon.
Först ut för kvällen var en tävling som går ut på att en man på häst börjar instängd i en box. I en annan box står en tjurkalv redo och på given signal släpps båda ut. Sedan ska den tävlande cowboyen så snabbt som möjligt med ett lasso fånga in tjurkalven, hoppa av hästen, springa fram till kalven, slänga den på sidan och sedan snöra ihop tre av kalvens ben. Detta görs på tid och den snabbaste för kvällen var under 8 sekunder!
Nästa tävling var en väldigt våldsam en: Bareback Bronc riding. På en vildhäst ska här cowboyen barbacka klamra sig fast medan hästen vilt slår backut gång på gång. För att inte bli diskad ska man vara kvar i 8 sekunder, och vinnaren utses med stilpoäng, hur elegant det såg ut när man kämpade för livet.
Efter det var det par-lasso-tävling. Detta var verkligen imponerande! Två ryttare släpptes nu ut samtidigt som en kalv. Sedan skulle de så snabbt som möjligt med varsit lasso fånga in den igen. Men bara en fick fånga runt halsen, den andra var tvungen att gå för bakbenen. Detta såg rätt våldsamt ut då kalven fortfarande sprang med ett lasso runt halsen. Ibland fångade den andra cowboyen bara in ett bakben istället för två (vilket gav minuspoäng) varpå kalvens språng abrupt avbröts. Många kalvar haltade därifrån efteråt. Men sättet som cowboy nummer två, när han lyckades, lyckades snärta dit lassot runt båda bakbenen var verkligen snyggt. En snabb snärt med en liten studs i marken och vips var det var låg kalven där.
Andra tävlingar för kvällen var oxbrottning, vildhästritt i sadel och den berömda bull ride. Oxbrottningen var rätt kul den med. Cowboyen skulle här slänga sig av en häst, landa i släpande position med händerna på hornen på en (mindre) oxe, få stopp på ekipaget och sedan brotta ner den på rygg. Snabbaste man här gjorde det hela på under 5 sekunder!
Bull riden var lite otäck, en av de tävlande landade på huvudet och fick åka i ambulans därifrån, men det rapporterades att han var okej och skulle tävla i finalen på lördag kväll. Förutom det bröts tre revben av på en kille, en annan fick skrapsår av horn i magen så det började blöda, en bröt ett knä och en blev sparkad i magen och flög tre meter iväg. En helt vanlig kväll på jobbet för dessa herrar vill säga..
Efter tävlingarna blev det full fart på de arbetande nere på arenagolvet, för nu skulle det förberedas för nästa punkt på programmet, kvällens konsert. Kvällens artist var Fergie, från Black Eyed Peas och hon gjorde storstilad entré i en cabriolet och genomförde sedan ett riktigt bra program. Hon blandade sina egna hits, med medley av Black Eyed Peas och med covers av gamla klassiker som Rolling Stones "Start me up". Hon spelade också sin nya singel, men jag kommer inte ihåg vad den hette, en lugn ballad var det i alla fall, som var rätt bra.
När kvällen var slut tog jag bussen tillbaka till vad jag nu visste hette Delmar Stadium, och ingenting annat. Jag gick av och nu visste jag, precis som innan, inte exakt var jag skulle ta vägen, bara åt vilket håll. Efter en liten omväg lyckades jag hitta rätt och promenaden hem tog inte ens en halvtimme. Jag sov sedan väldigt gott i min mäkta överdimensionerade säng.
mars 17, 2008
Road Trip Etapp 3, Atlanta, GA - New Orleans, LA
Mycket riktigt tog jag mig ner till downtown Atlanta igår kväll. Man fick en ödslig känsla där, nästan ingen var ute. Den största andel människor jag mötte var uteliggare som frågade efter växel till bussen. Vid en vägkorsning kom en stor mörk man gående mot mig. Han var nästan lika lång som jag och min dubbla vikt. Han gjorde ett väldigt vänligt intryck och frågade om jag visste var jag skulle. Jag svarade att jag ville till olympiska parken och CNN, varpå han sa att han kunde visa vägen. En aning oroad följde jag honom, med förhoppningen att han verkligen var vänlig och skulle visa mig vägen. Efter att vi pratat ett tag var jag lugnare. Han bodde på en stadsmission inte långt ifrån och vi pratade om tornadon och en hel del annat. Efter ett tag stod vi vid CNN och han tackade för sig. Jag gav honom några dollar till kvällsmat som han tacksamt tog emot och sedan skildes vi åt. I parken såg man att det var en hel del som hade farit illa åt i stormen och mycket av parken var avstängd. Jag gick längs med parken, förbi Coca-Cola och sedan vidare hem igen. Jag gick och la mig relativt tidigt även denna kväll. I Charlottesville hade jag ett rum för fyra helt för mig själv, men här var alla sex bäddar upptagna. Det var folk från England, Schweiz, Tyskland och USA där.
Nästa morgon vaknade jag vid halv åtta och gick ner till frukosten som bestod av muffins och kaffe. Rummet var fullproppat från studenter från U of Illinois och några andra som var på "alternativt" spring break. Efter frukost gick jag upp och packade i ordning och gick sedan ner på stan. Klockan 8.57 kom jag fram till World of Coca-Cola, som öppnade klockan 9.00. Tillsammans med ett par från Texas, några från en annan stad i Georgia och ett par stycken till fick jag den första rundturen runt stället. Det började med en längre reklamfilm om vad som händer när du stoppar myntet i "vending machine". Riktigt rolig, även om den var riktad mer mot barn. Sedan kom vi ut i vad som var själva "världen". Man kunde gå runt och se om företagets historia, om hur flaskorna fylls, om konst som gjorts på temat Coca-Cola och man kunde se ytterligare en film, denna i 4-D! Jakten på den hemliga formulan var titeln och var ett fullpackat äventyr, med "moving chairs", vatten som sprutades i ansiktet på en och saker som petade en i ryggen. Efter filmen var jag rätt nöjd och började leta efter utgången. På vägen ut hittade jag ett rum där man fick provsmaka olika drycker från företagets sortiment från olika delar av världen. Sedan fick man en egen gratis butelj, som precis blivit upptappad i husets egna tillverkning. I souvenirshoppen köpte jag ett par större (16 oz) glas och en affisch.
När jag kom ut var klockan runt halv elva. Jag hade hört från andra gäster att CNN var stängt för visning på grund av skadorna från tornadon, men jag gjorde ändå ett försök att ta mig dit. När jag på vägen gick förbi olympiska parken såg jag betydligt bättre vidden av skadorna på staden. Mängder av fönster var utblåsta och ett hus var betydligt mer skadat än så. Utanför CNN stod samtliga nyhetsteam och rapporterade, för idag var den första dagen av uppstädning. Över parken cirklade också ett halvt dussin helikoptrar runt. På andra sidan CNN-huset låg Philips Arena, som också den fått sig en rejäl törn. Överallt var det poliser som guidade trafiken runt, för mängder av gator var avstängda. Inne i själva parken hade ett par 20-meters pelare brutis av vid grunden och låg mer eller mindre som plockepinn på marken. Massor av människor med neongröna västar var där inne och städade upp, och nu kunde allmänheten inte alls ta sig in på själva parkområdet.
Att ta sig in på CNN var uteslutet, det var det hus som hade mest fönster utblåsta, så istället gick jag tillbaka till vandrarhemmet, som låg en knapp halvtimmes promenad därifrån och checkade ut och packade in mina saker i bilen. Efter att ha krånglat mig ut ur Atlantas motorvägsystem käkade jag lunch på en parkeringsplats, medhavd som alltid. Visst är jag ekonomisk! Jag köpte dock ett par solglasögon här, för nu var solen mitt i ansiktet och såklart hade jag glömt mina egna hemma.
Vägen ner genom Atlanta och Alabama är inte mycket att prata om. Det enda som fick en att rynka lite på pannan var mängden sönderslitna däck som låg längs med vägen, det var inte ett eller två utan nästan upp mot 50 stycken på bara några timmars färd. Givetvis lyssnade jag på "Sweet Home Alabama" på hög volym, flera gånger på min resa genom denna intetsägande stat. Långa raka motorvägar, inte mycket trafik och inte mycket att titta på.
Jag tog en paus för fika på en Shell-mack en bit norr om Mobile , 28 grader varmt och stekande sol, och fortsatte sedan söderut. Mississippi passerades snabbt, lite roligare här dock; stora träskmarker inbäddade i en mystisk dimma, nästan som en skräckfilm faktiskt. Naturen var ungefär likadan när jag fortsatte in i Louisiana, på vissa ställen hade man helt enkelt grävt ner pyloner i träsket/vattnet och dragit motorvägen rakt igenom. Efter bra mycket broar kom jag fram till New Orleans och lyckades direkt hitta fram till vandrarhemmet, där jag nu ska bo två nätter. Detta vandrarhem är det största hittills jag bott på, runt 140 bäddar och ligger precis vid franska kvarteren. Det första intrycket var att det verkar väldigt fattigt i närheten, men ska inte säga för mycket än, då jag inte hunnit se särskilt mycket än. Här är varmt och fuktigt, runt 23 grader när jag parkerade bilen. Det är dock inte sol ikväll, men prognosen för imorgon är 28 grader och sol, låter bra i mina öron!
Nu ska jag försöka hitta någonstans att äta och sedan se mig omkring lite grann.
Nästa morgon vaknade jag vid halv åtta och gick ner till frukosten som bestod av muffins och kaffe. Rummet var fullproppat från studenter från U of Illinois och några andra som var på "alternativt" spring break. Efter frukost gick jag upp och packade i ordning och gick sedan ner på stan. Klockan 8.57 kom jag fram till World of Coca-Cola, som öppnade klockan 9.00. Tillsammans med ett par från Texas, några från en annan stad i Georgia och ett par stycken till fick jag den första rundturen runt stället. Det började med en längre reklamfilm om vad som händer när du stoppar myntet i "vending machine". Riktigt rolig, även om den var riktad mer mot barn. Sedan kom vi ut i vad som var själva "världen". Man kunde gå runt och se om företagets historia, om hur flaskorna fylls, om konst som gjorts på temat Coca-Cola och man kunde se ytterligare en film, denna i 4-D! Jakten på den hemliga formulan var titeln och var ett fullpackat äventyr, med "moving chairs", vatten som sprutades i ansiktet på en och saker som petade en i ryggen. Efter filmen var jag rätt nöjd och började leta efter utgången. På vägen ut hittade jag ett rum där man fick provsmaka olika drycker från företagets sortiment från olika delar av världen. Sedan fick man en egen gratis butelj, som precis blivit upptappad i husets egna tillverkning. I souvenirshoppen köpte jag ett par större (16 oz) glas och en affisch.
När jag kom ut var klockan runt halv elva. Jag hade hört från andra gäster att CNN var stängt för visning på grund av skadorna från tornadon, men jag gjorde ändå ett försök att ta mig dit. När jag på vägen gick förbi olympiska parken såg jag betydligt bättre vidden av skadorna på staden. Mängder av fönster var utblåsta och ett hus var betydligt mer skadat än så. Utanför CNN stod samtliga nyhetsteam och rapporterade, för idag var den första dagen av uppstädning. Över parken cirklade också ett halvt dussin helikoptrar runt. På andra sidan CNN-huset låg Philips Arena, som också den fått sig en rejäl törn. Överallt var det poliser som guidade trafiken runt, för mängder av gator var avstängda. Inne i själva parken hade ett par 20-meters pelare brutis av vid grunden och låg mer eller mindre som plockepinn på marken. Massor av människor med neongröna västar var där inne och städade upp, och nu kunde allmänheten inte alls ta sig in på själva parkområdet.
Att ta sig in på CNN var uteslutet, det var det hus som hade mest fönster utblåsta, så istället gick jag tillbaka till vandrarhemmet, som låg en knapp halvtimmes promenad därifrån och checkade ut och packade in mina saker i bilen. Efter att ha krånglat mig ut ur Atlantas motorvägsystem käkade jag lunch på en parkeringsplats, medhavd som alltid. Visst är jag ekonomisk! Jag köpte dock ett par solglasögon här, för nu var solen mitt i ansiktet och såklart hade jag glömt mina egna hemma.
Vägen ner genom Atlanta och Alabama är inte mycket att prata om. Det enda som fick en att rynka lite på pannan var mängden sönderslitna däck som låg längs med vägen, det var inte ett eller två utan nästan upp mot 50 stycken på bara några timmars färd. Givetvis lyssnade jag på "Sweet Home Alabama" på hög volym, flera gånger på min resa genom denna intetsägande stat. Långa raka motorvägar, inte mycket trafik och inte mycket att titta på.
Jag tog en paus för fika på en Shell-mack en bit norr om Mobile , 28 grader varmt och stekande sol, och fortsatte sedan söderut. Mississippi passerades snabbt, lite roligare här dock; stora träskmarker inbäddade i en mystisk dimma, nästan som en skräckfilm faktiskt. Naturen var ungefär likadan när jag fortsatte in i Louisiana, på vissa ställen hade man helt enkelt grävt ner pyloner i träsket/vattnet och dragit motorvägen rakt igenom. Efter bra mycket broar kom jag fram till New Orleans och lyckades direkt hitta fram till vandrarhemmet, där jag nu ska bo två nätter. Detta vandrarhem är det största hittills jag bott på, runt 140 bäddar och ligger precis vid franska kvarteren. Det första intrycket var att det verkar väldigt fattigt i närheten, men ska inte säga för mycket än, då jag inte hunnit se särskilt mycket än. Här är varmt och fuktigt, runt 23 grader när jag parkerade bilen. Det är dock inte sol ikväll, men prognosen för imorgon är 28 grader och sol, låter bra i mina öron!
Nu ska jag försöka hitta någonstans att äta och sedan se mig omkring lite grann.
mars 16, 2008
Road Trip Etapp 2, Charlottesville, VA - Atlanta, GA
Efter att jag druckit upp kaffet igår gick jag tillbaka och lämnade datorn på vandrarhemmet. Sedan gick jag ner mot centrum och vad som kallades downtown mall. Det var ingen mall som vi tänker det utan mer ett område med gågator kantade av fina restauranger och butiker. Området var riktigt fint, inte alls vad man är van vid från andra amerikanska städer. Då det småduggade lite gick jag in på Ice Park i utkanten av området där en konståkningstävling för små barn var i full gång. Jag stannade en stund, men då alla åkte till samma låt blev det snabbt en aning enformigt.
Istället tänkte jag leta upp en lämplig restaurang. Det fanns inga snabbmatsrestauranger inne bland gågatorna så jag begav mig ut lite utanför, kände inte för att sitta själv inne på de dyrare restaurangerna. Jag gick och gick men hittade ingenting. Jag började istället vända i riktning på vandrarhemmet, då Brad, killen som hade hand om stället, hade tipsat om en tapas-restaurang inte långt därifrån. Tydligen hamnade jag någon gata fel när jag vände hem. Utan att jag märkte det började denna sakta men säkert vrida sig ifrån den gata jag egentligen skulle, och det fanns inga tvärgator för att byta till den rätta. Jag gick och gick och tyckte det var märkligt att jag dels inte hittade någon restaurang och dessutom inte kände igen mig. Efter ett bra tag kom jag fram till en Hardee's restaurang och beställde snabbt mat då jag var rejält hungrig. Ute hade det börjat regna rejält så jag bad personalen om en telefonbok och beställde en taxi. 20 minuter skulle det ta och jag väntade 20 minuter, och 30 minuter, och 45 minuter. Då bad jag om telefonboken igen och ringde upp tre olika taxibolag och satte mig att vänta igen. Efter ytterligare 25 minuter kom då taxin och körde mig hem, betydligt längre än jag trodde. När jag nu idag slår upp restaurangen på en online-karta ser jag att den ligger 2,4 miles, närmare 4 kilometer ifrån mitt hostel! Tur att jag beställde taxi hem...
När jag kom tillbaka till mitt hostel var klockan närmare tio och jag somnade ganska snart efter det.
Idag på morgonen var jag uppe vid åtta och duschade och gjorde frukost och vid nio lämnade jag nyckeln och satte mig i bilen igen. Jag körde mot Monticello för att se om jag kunde få se en skymt av huset. Tyvärr kostade inträdet $15 så jag valde att köra vidare istället. Av de bilder jag sett av huset ska det ändå vara i samma stil som resten av staden, så mitt ekonomiska jag sa nej. Jag körde upp på väg 29 som jag åkt på igår också och den tog mig söderut genom hela Virginia. Vädret var soligt och runt 13 grader och vägen var nästan lika fin som i norra Virginia. Någon gång på förmiddagen, efter tankning, lämnade jag staten och fortsatte in i North Carolina.
Vid ett-tiden tog jag en paus för att käka min medhavda lunch ute på vischan i gränstrakterna mellan de två Carolinorna. Jag fortsatte sedan i rask takt in i Georgia och i förorterna till Atlanta. Vägen blev bara bredare och bredare. Som mest räknade jag till 9 körfält, i en riktning, och då fanns det ändå en väg som gick parallellt i samma riktning med ytterligare 4 körfält. Det var minst sagt en mäktig syn. Efter en bra stund i myllret av bilar tornade skyskraporna i Atlanta upp sig vid horisonten och jag råkade ut för problemet med avfartsnummer. Numrerna som tidigare hade sakta men säkert tagit sig från runt 150 och nu var på 89 nånting, skiftade plötsligt till 249, vilket var min avfart. Jag fick så snabbt det gick ta mig fyra körfält åt höger och kom precis lagom till avfarten med andan i halsen. Med ena ögat på vägbeskrivningen och det andra på vägen lyckades jag vid ett rödljus memorera trixeriet in till vandrarhemmet och kom rätt på. Tyvärr visste jag inte hur huset såg ut, så jag råkade köra förbi första gången och tänkte vända på en parkeringsplats. Nu visade det sig att parkeringsplatsen var för Taco Bell, Burger King och KFC, så jag passade på att äta kvällsmat, då klockan var halv sex vid det här laget. En kycklingwrap senare kollade jag på mitt bokningspapper och såg att det var ett vitt trevåningshus vid en tvärgata som heter Myrtle St, som var det hus jag letade efter. Jag körde tillbaka samma väg jag kom och nu såg jag det, men försent. Så jag fick köra runt ett kvarter och på tredje försöket lyckades jag nu svänga in på rätt ställe och hittade till och med parkeringsplats bara 20 meter ifrån.
Jag checkade in och bar upp min väska på rummet och nu sitter jag här. Lyckades hitta en fri wi-fi, vilket jag inte tackade nej till. Då vandrarhemmet ligger en bit ifrån centrum vet jag inte riktigt vad planerna blir för ikväll, det är möjligt att jag tar mig in via buss, men det börjar snart skymma så det är möjligt att jag stannar med de andra gästerna här. I morgon förmiddag har jag planerat besök på både Coca-Cola och CNN, ska bli spännande!
Istället tänkte jag leta upp en lämplig restaurang. Det fanns inga snabbmatsrestauranger inne bland gågatorna så jag begav mig ut lite utanför, kände inte för att sitta själv inne på de dyrare restaurangerna. Jag gick och gick men hittade ingenting. Jag började istället vända i riktning på vandrarhemmet, då Brad, killen som hade hand om stället, hade tipsat om en tapas-restaurang inte långt därifrån. Tydligen hamnade jag någon gata fel när jag vände hem. Utan att jag märkte det började denna sakta men säkert vrida sig ifrån den gata jag egentligen skulle, och det fanns inga tvärgator för att byta till den rätta. Jag gick och gick och tyckte det var märkligt att jag dels inte hittade någon restaurang och dessutom inte kände igen mig. Efter ett bra tag kom jag fram till en Hardee's restaurang och beställde snabbt mat då jag var rejält hungrig. Ute hade det börjat regna rejält så jag bad personalen om en telefonbok och beställde en taxi. 20 minuter skulle det ta och jag väntade 20 minuter, och 30 minuter, och 45 minuter. Då bad jag om telefonboken igen och ringde upp tre olika taxibolag och satte mig att vänta igen. Efter ytterligare 25 minuter kom då taxin och körde mig hem, betydligt längre än jag trodde. När jag nu idag slår upp restaurangen på en online-karta ser jag att den ligger 2,4 miles, närmare 4 kilometer ifrån mitt hostel! Tur att jag beställde taxi hem...
När jag kom tillbaka till mitt hostel var klockan närmare tio och jag somnade ganska snart efter det.
Idag på morgonen var jag uppe vid åtta och duschade och gjorde frukost och vid nio lämnade jag nyckeln och satte mig i bilen igen. Jag körde mot Monticello för att se om jag kunde få se en skymt av huset. Tyvärr kostade inträdet $15 så jag valde att köra vidare istället. Av de bilder jag sett av huset ska det ändå vara i samma stil som resten av staden, så mitt ekonomiska jag sa nej. Jag körde upp på väg 29 som jag åkt på igår också och den tog mig söderut genom hela Virginia. Vädret var soligt och runt 13 grader och vägen var nästan lika fin som i norra Virginia. Någon gång på förmiddagen, efter tankning, lämnade jag staten och fortsatte in i North Carolina.
Vid ett-tiden tog jag en paus för att käka min medhavda lunch ute på vischan i gränstrakterna mellan de två Carolinorna. Jag fortsatte sedan i rask takt in i Georgia och i förorterna till Atlanta. Vägen blev bara bredare och bredare. Som mest räknade jag till 9 körfält, i en riktning, och då fanns det ändå en väg som gick parallellt i samma riktning med ytterligare 4 körfält. Det var minst sagt en mäktig syn. Efter en bra stund i myllret av bilar tornade skyskraporna i Atlanta upp sig vid horisonten och jag råkade ut för problemet med avfartsnummer. Numrerna som tidigare hade sakta men säkert tagit sig från runt 150 och nu var på 89 nånting, skiftade plötsligt till 249, vilket var min avfart. Jag fick så snabbt det gick ta mig fyra körfält åt höger och kom precis lagom till avfarten med andan i halsen. Med ena ögat på vägbeskrivningen och det andra på vägen lyckades jag vid ett rödljus memorera trixeriet in till vandrarhemmet och kom rätt på. Tyvärr visste jag inte hur huset såg ut, så jag råkade köra förbi första gången och tänkte vända på en parkeringsplats. Nu visade det sig att parkeringsplatsen var för Taco Bell, Burger King och KFC, så jag passade på att äta kvällsmat, då klockan var halv sex vid det här laget. En kycklingwrap senare kollade jag på mitt bokningspapper och såg att det var ett vitt trevåningshus vid en tvärgata som heter Myrtle St, som var det hus jag letade efter. Jag körde tillbaka samma väg jag kom och nu såg jag det, men försent. Så jag fick köra runt ett kvarter och på tredje försöket lyckades jag nu svänga in på rätt ställe och hittade till och med parkeringsplats bara 20 meter ifrån.
Jag checkade in och bar upp min väska på rummet och nu sitter jag här. Lyckades hitta en fri wi-fi, vilket jag inte tackade nej till. Då vandrarhemmet ligger en bit ifrån centrum vet jag inte riktigt vad planerna blir för ikväll, det är möjligt att jag tar mig in via buss, men det börjar snart skymma så det är möjligt att jag stannar med de andra gästerna här. I morgon förmiddag har jag planerat besök på både Coca-Cola och CNN, ska bli spännande!
mars 15, 2008
Road Trip Etapp 1, Willimantic, CT - Charlottesville, VA
Klockan fyra i morse började min dag. I Willimantic var det runt 4 grader varmt och ett ihållande regn kom från ovan. Vid tio fem satt vi alla i bilen; Jag, Axel och Sina. Det var nattsvart ute och regnet gjorde det svårt att se något överhuvudtaget. Axel körde den första biten till Bradley Intl Airport då jag skulle få tillräckligt med körande ändå. Kvart i sex var vi framme och vi önskade varandra trevlig resa. Jag justerade sätet och satte mig tillrätta. De första timmarna tog jag det rätt lugnt då det var mörkt, regnigt och jag hade inte kört på ett bra tag.
Vid sjutiden stannade jag till och tankade, fyllde tanken för endast $44, motsvarar cirka 260 kronor! Älskar den låga dollarn! Efter tankningen strax söder om New Haven stötte jag på lite problem. Det var en olycka vid avfarten till Greenwich, så jag tillbringade en 45 minuter i kö där. Men efter tuffade det på rätt bra. Det var inte särskilt mycket folk på vägarna och till och med på 95:an igenom New York var det relativt lugnt. Jag stannade för en kaffe inte långt från flygplatsen i Newark. Där hade jag min första lilla incident, jag hade ställt min kaffemugg uppe på instrumentbrädan och när jag backade ut och sedan gasade till flög kaffet ut över passagerarsätet. Det mesta landade dock på min väska och mina vägbeskrivningspapper. Smått irriterad fortsatte jag söderut, med en mindre dos kaffe i mig än jag tänkt. Det gick undan som bara den genom New Jersey, och Delaware och Maryland hann jag knappt se. Jag var i Baltimore vid 12 och Washington D.C vid kvart i ett. Det var först när jag kom på ringvägen till Washington D.C som det korkade igen rätt rejält, men vi rullade åtminstone hela tiden.
När jag krånglat mig ut från alla leder och kom ut till landsbygden i Virginia körde jag in till en liten "historisk" stad vid namn Warrenton, VA. Det var en rätt typisk liten idyllisk amerikansk småstad, med en Main St. med massa vackra hus. Jag körde in på en parkeringsplats och njöt av mina medhavda bagels. Det var nu soligt och temperaturen var upp mot 17-18 grader. Efter lunchen bar det vidare ner på väg 29. Denna väg är riktigt vacker och rekommenderas istället för motorvägarna runt omkring. Det går nästan lika snabbt och vägen är småkuperad och hedlandskapet likaså; ser ut ungefär som jag tänker mig den engelska landsbygden. Med 30 miles ringde jag upp Brad på mitt vandrarhem i Charlottesville och han sa att han skulle möta upp mig vid dörren. Efter lite småtrixande igenom staden (som är bland det vackraste jag sett sedan jag kom till USA) hittade jag rätt; tack Map Quest! Mycket riktigt mötte Brad upp mig och visade mig runt i det lilla gula huset som var gjort till hostel. Vi stod och pratade en bra stund och sedan hade vi följe till det cafë där jag nu sitter och skriver. Han berättade bland annat att igår hade det varit en tornado i centrala Atlanta, dit jag ska imorgon, och den hade slitit upp taket på basketarenan där dom spelar slutspel i collegemästerskapen! Hoppas att mitt vandrarhem klarade sig...
Cafët där jag sitter nu heter La Taza och är ett riktigt mysigt mexikanskt cafë, med en väldigt god mocka. Efter kaffet ska jag ta mig ner till centrum och gå runt ett tag, sedan ska jag försöka hinna med Monticello också, Jeffersons hus som han själv ritade som ligger bara en bit ner på gatan. Är lite lagom trött efter en dag i bilen nu, men det är relativt bra iaf, med tanke på hur lite sömn jag fick innan vi åkte. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och ta mig ut en sväng i det varma härliga vädret!
Vid sjutiden stannade jag till och tankade, fyllde tanken för endast $44, motsvarar cirka 260 kronor! Älskar den låga dollarn! Efter tankningen strax söder om New Haven stötte jag på lite problem. Det var en olycka vid avfarten till Greenwich, så jag tillbringade en 45 minuter i kö där. Men efter tuffade det på rätt bra. Det var inte särskilt mycket folk på vägarna och till och med på 95:an igenom New York var det relativt lugnt. Jag stannade för en kaffe inte långt från flygplatsen i Newark. Där hade jag min första lilla incident, jag hade ställt min kaffemugg uppe på instrumentbrädan och när jag backade ut och sedan gasade till flög kaffet ut över passagerarsätet. Det mesta landade dock på min väska och mina vägbeskrivningspapper. Smått irriterad fortsatte jag söderut, med en mindre dos kaffe i mig än jag tänkt. Det gick undan som bara den genom New Jersey, och Delaware och Maryland hann jag knappt se. Jag var i Baltimore vid 12 och Washington D.C vid kvart i ett. Det var först när jag kom på ringvägen till Washington D.C som det korkade igen rätt rejält, men vi rullade åtminstone hela tiden.
När jag krånglat mig ut från alla leder och kom ut till landsbygden i Virginia körde jag in till en liten "historisk" stad vid namn Warrenton, VA. Det var en rätt typisk liten idyllisk amerikansk småstad, med en Main St. med massa vackra hus. Jag körde in på en parkeringsplats och njöt av mina medhavda bagels. Det var nu soligt och temperaturen var upp mot 17-18 grader. Efter lunchen bar det vidare ner på väg 29. Denna väg är riktigt vacker och rekommenderas istället för motorvägarna runt omkring. Det går nästan lika snabbt och vägen är småkuperad och hedlandskapet likaså; ser ut ungefär som jag tänker mig den engelska landsbygden. Med 30 miles ringde jag upp Brad på mitt vandrarhem i Charlottesville och han sa att han skulle möta upp mig vid dörren. Efter lite småtrixande igenom staden (som är bland det vackraste jag sett sedan jag kom till USA) hittade jag rätt; tack Map Quest! Mycket riktigt mötte Brad upp mig och visade mig runt i det lilla gula huset som var gjort till hostel. Vi stod och pratade en bra stund och sedan hade vi följe till det cafë där jag nu sitter och skriver. Han berättade bland annat att igår hade det varit en tornado i centrala Atlanta, dit jag ska imorgon, och den hade slitit upp taket på basketarenan där dom spelar slutspel i collegemästerskapen! Hoppas att mitt vandrarhem klarade sig...
Cafët där jag sitter nu heter La Taza och är ett riktigt mysigt mexikanskt cafë, med en väldigt god mocka. Efter kaffet ska jag ta mig ner till centrum och gå runt ett tag, sedan ska jag försöka hinna med Monticello också, Jeffersons hus som han själv ritade som ligger bara en bit ner på gatan. Är lite lagom trött efter en dag i bilen nu, men det är relativt bra iaf, med tanke på hur lite sömn jag fick innan vi åkte. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och ta mig ut en sväng i det varma härliga vädret!
mars 11, 2008
En kväll på casinot och en helg i New York
Var ett tag sedan jag skrev här, så nu är det dags!
Helgen efter vårt Boston-besök valde vi att åka söderut, ungefär en halvtimme, för att spendera en kväll på Mohegan Sun Resort & Casino. Detta casino är världens näst största casino och hade till och med sin egen shuttle service från parkeringsgaraget till entréen. När vi kom dit gick vi först runt ett tag och kollade in spektaklet innan det var dags för mat. Det låg ständigt ett spänningsljud i luften en liten bit högre än ljudet av alla enarmade banditer, så det var inte särskilt avslappnande. Efter att ha fått vänta på bord i närmare en timme fick vi till slut sitta ner och äta middag. Vi valde en mexikansk restaurang och vi började med en appetizer; Guacamole, gjord direkt vid bordet och varma nachochips. Sedan valde jag en god fajita, med väldigt mycket ost och en relativt god mexikansk öl kallad Bohemia till det.
Efter maten började vi spela på allvar. Tjejerna ville spela på enarmade banditer, men jag fick dom att välja videopoker istället, som är något roligare. Vi satt där en bra stund innan jag ville leta rätt på pokerborden. Efter att ha frågat ett par anställda hittade jag till slut fram och slog mig ner, men bara för en kort stund. Det som var anslaget som minsta insats; $10, vilket jag tyckte lät bra, visade sig vara den så kallade blinden, minsta insatsen i varje hand. Jag reste mig snabbt när jag insåg att jag skulle ha behövt gå in med ett par hundra dollar för att göra mig någorlunda rättvisa där, pengar jag inte hade eller ville lägga denna kväll. Därför slutade jag här att spela. Axel fortsatte dock till blackjack-bordet och jag stod bakom och gav lite tips. Det slutade lyckligt där och han gick $100 plus, vilket han var riktigt nöjd med, eftersom han bara hade gått in med $25.
Vi hade allt som allt en väldigt trevlig kväll och vi kom inte hem förrän en bra bit in på natten, ja nästan morgonen.
Veckan därpå gick också väldigt snabbt, jag hade en del papers att skriva och när de var över var veckan slut igen. I lördags morse åkte vi tidigt ner till New York. I Riverside/Greenwich plockade vi upp Anke, Sinas vän som jobbar som au pair där, och forsatte sedan in till Manhattan. Vi cirklade runt ett bra tag för att hitta parkering i närheten av vårt hostel, som låg på 96:e gatan, väster om Central Park. Vi kunde checka in direkt när vi kom, trots att det knappt var lunchdags. Vi lämnade våra saker där och tog sedan tunnelbanan ner till 34:e, intill Madison Square Garden, där vi mötte upp med ytterligare en av Sinas vänner hemifrån, Tim som hade kommit dit från ett internship på ZDF i Washington D.C. Tyvärr var inte vädrets makter med oss denna dag och det kom ett stadigt ösregn i kombination med en kylig vind från den gråa New York-himlen. Jag och Axel skyndade in på Manhattan Mall och införskaffade paraplyer innan vi fortsatte vår regniga promenad. Vi gick förbi Empire State Building, men dimman låg lågt, så det var inte många våningar man såg. Sedan fortsatte vi norrut, till New York Public Library och vidare till shoppingdistriktet på femte avenyn. Vi hann, till tjejernas förtjusning med både GAP, Zara, American Eagle och H&M och för min och Axels del var det mer Abercrombie & Fitch och Apple Store som lockade. Även Sina gillade Apple Store och kom ut därifrån som en väldigt stolt ägare av en iPod Nano. Efter denna långa eftermiddag, ja klockan var närmare sju när vi var framme vid Central Park, bestämde sig jag och Axel för att åka tillbaka till vandrarhemmet för att parkera bilen lite säkrare inför natten. Efter att ha cirklat runt i evigheter slutade det med att vi hamnade i en så kallad valet parking, där vakterna parkerar bilarna som packade sillar. Tjejerna och Tim gick ner till Grand Central där Anke skulle åka hem till Greenwich igen.
Vid niotiden mötte hela gänget upp igen utanför Hard Rock Café på Times Square. Där fanns inga tecken efter den mindre explosion som varit tidigare i veckan framför det militära rekryteringskontoret. Vi letade runt en stund innan vi kom fram till det ställe som Axel hade goda erfarenheter från tidigare; Dallas BBQ. Stället var som en stor matindustri. I ingången stod flera anställda redo att ta emot nya gäster. Dessa slussades upp för en rulltrappa till ett litet avgränsat område. Där fick man vänta ett tag innan någon ropade på internradion att någon var klara vid ett bord. Då städas snabbt allting undan medan de nya gästern gick mot bordet och när de satte sig ner fanns det givetvis en servitör där och var redo att ta emot dryckesbeställningar. Efter en stunds väntan fick vi bord, mitt i vimlet av människor. Det måste ha varit dryga 1000 personer i lokalen. Ljudvolymen var också väldigt hög. Jag och Axel beställde husets margerita, som serverades i enorma glas, med tequilan nedsänkt i den frusna massan i ett provrör. Dessa smakade väldigt bra och det dröjde inte länge innan de enorma portionerna med mat kom in. Jag hade beställt husets special, vilket innebar en hög med friterade räkor, ett gäng BBQ "baby ribs" och en stor "Sirloin Steak", allt serverat i en härligt flottig röra med tillhörande French Fries. Det krävdes en rejäl insats för att få ner all mat, inte för att det inte smakade bra, för det gjorde det verkligen, men det var mat för en hel familj på varje tallrik.
Efter maten kom vi ut, mätta och belåtna på Times Square. Lördagsvimlet hade kommit igång på allvar och limousinerna var nu nästan lika frekventa som de välbekanta gula taxibilarna. Vi gick en bit ner på sjunde, men eftersom det börjat blåsa upp än mer nu, gick vi i stort sätt in på närmast möjliga pub. Det visade sig bli en irländsk pub och vi fick bord allra längst in vid den artificiella brasan. Efter ett par pint av härligt mörk Murphy's var vi nöjda med kvällen och tog tunnelbanan hem till vandrarhemmet.
Dagen därpå gick vi från vandrarhemmet ett par kvarter, via Starbucks för att få dagens dos av nya favoriten Mocha, innan vi kom fram till Central Park. Någon slags motionslopp var igång där och det var mängder med andra människor där som promenerade eller joggade runt på de många spåren i parken. Vi gick ett varv runt den stora sjön, som helt enkel kallas "The Lake" innan vi fortsatte söderut genom parken. Vi såg mängder av de hästdroskor som drar turister runt i parken. Vi fortsatte istället till Apple Store igen där jag gjorde ett inköp jag glömt bort dagen innan, en biladapter till min iPod inför resan, så nu slipper jag ladda om den varje dag. Efter en stund i den alltid lika imponerande affären, gick vi mot närmaste tunnelbanestationen och tog ett tåg Downtown, till 14:e gatan. Vi kom ut i myllret mitt i Chinatown och möttes av ett oräkneligt antal gatuförsäljare, som inte alls diskret gick runt och sa "Rolex, Rolex, Rolex". Vi hade mycket roligt åt dom innan vi fortsatte västerut, till SoHo. Miljön förändrades ganska drastiskt här och både bilar och affärer såg dyra och påkostade ut. Efter att ha strosat här ett bra tag i det för dagen betydligt angenämare vädret, strålande sol, fortsatte vi norrut för att hitta en lämplig restaurang. SoHo är väldigt fint, men för en studentbudget är restaurangerna där inte ekonomiskt försvarbara. Strax norr om Houston Street hittade vi istället en mindre restaurang på ett gatuhörn där vi slog oss ner. Jag valde en hamburgare med lök, svamp, bacon och ost och French Fries till det (det är nästan skrämmande vad jag har kommit att acceptera den amerikanska matkulturen eller bristen därpå). Det var om möjligt ännu flottigare än middagen dagen innan, men också väldigt gott! Ett uttryck som jag har lärt mig här som inte går hem i Sverige är följande, "Greasy is good!"
Efter maten förhindrades paltkoman med ännu en kopp kaffe på Starbucks och vi vände sedan söderut igen, genom SoHo och vidare ner till de parker som kantar västra sidan av Manhattan. Vi gick också in på World Financial Center, som ligger precis intill Ground Zero. Vi blickade ut över det som fortfarande, över sex år senare, ser ut som ett stort hål i marken. Vi avslutade vår promenad i Battery Park där vi tog färjan ut till Staten Island. Det började skymma och vi åkte förbi Frihetsgudinnan precis vid solnedgången, väldigt vackert. Vi gick av och sedan på samma färja och åkte tillbaka igen och vi nu se mäktiga Manhattans skyline "by night"; oerhört imponerande! Efter att återigen nått land tog vi tunnelbanan upp till Union Square där de andra handlade lite mat (jag var fortfarande mätt) i en imponerande butik. Enorma diskar med olika sorters sallader, pasta, indisk, japansk, kinesisk mat samsades, redo att ätas direkt som de var; en stor Food Court helt enkelt, med rimliga priser, $7.99/pound. Vi gick upp på andra våningen med utsikt över torget och åt upp maten där. Vi beslutade oss sedan för att ta tunnelbanan tillbaka till bilen, för klockan började bli rätt mycket. Efter ett nytt rekord för sträckan Manhattan - Willimantic på 2 timmar och 20 minuter av Axel var vi hemma vid tolvtiden. En mycket lyckad helg!
Bilder kommer senare i veckan, när jag tar mig tid att lägga in dom på datorn.
Helgen efter vårt Boston-besök valde vi att åka söderut, ungefär en halvtimme, för att spendera en kväll på Mohegan Sun Resort & Casino. Detta casino är världens näst största casino och hade till och med sin egen shuttle service från parkeringsgaraget till entréen. När vi kom dit gick vi först runt ett tag och kollade in spektaklet innan det var dags för mat. Det låg ständigt ett spänningsljud i luften en liten bit högre än ljudet av alla enarmade banditer, så det var inte särskilt avslappnande. Efter att ha fått vänta på bord i närmare en timme fick vi till slut sitta ner och äta middag. Vi valde en mexikansk restaurang och vi började med en appetizer; Guacamole, gjord direkt vid bordet och varma nachochips. Sedan valde jag en god fajita, med väldigt mycket ost och en relativt god mexikansk öl kallad Bohemia till det.
Efter maten började vi spela på allvar. Tjejerna ville spela på enarmade banditer, men jag fick dom att välja videopoker istället, som är något roligare. Vi satt där en bra stund innan jag ville leta rätt på pokerborden. Efter att ha frågat ett par anställda hittade jag till slut fram och slog mig ner, men bara för en kort stund. Det som var anslaget som minsta insats; $10, vilket jag tyckte lät bra, visade sig vara den så kallade blinden, minsta insatsen i varje hand. Jag reste mig snabbt när jag insåg att jag skulle ha behövt gå in med ett par hundra dollar för att göra mig någorlunda rättvisa där, pengar jag inte hade eller ville lägga denna kväll. Därför slutade jag här att spela. Axel fortsatte dock till blackjack-bordet och jag stod bakom och gav lite tips. Det slutade lyckligt där och han gick $100 plus, vilket han var riktigt nöjd med, eftersom han bara hade gått in med $25.
Vi hade allt som allt en väldigt trevlig kväll och vi kom inte hem förrän en bra bit in på natten, ja nästan morgonen.
Veckan därpå gick också väldigt snabbt, jag hade en del papers att skriva och när de var över var veckan slut igen. I lördags morse åkte vi tidigt ner till New York. I Riverside/Greenwich plockade vi upp Anke, Sinas vän som jobbar som au pair där, och forsatte sedan in till Manhattan. Vi cirklade runt ett bra tag för att hitta parkering i närheten av vårt hostel, som låg på 96:e gatan, väster om Central Park. Vi kunde checka in direkt när vi kom, trots att det knappt var lunchdags. Vi lämnade våra saker där och tog sedan tunnelbanan ner till 34:e, intill Madison Square Garden, där vi mötte upp med ytterligare en av Sinas vänner hemifrån, Tim som hade kommit dit från ett internship på ZDF i Washington D.C. Tyvärr var inte vädrets makter med oss denna dag och det kom ett stadigt ösregn i kombination med en kylig vind från den gråa New York-himlen. Jag och Axel skyndade in på Manhattan Mall och införskaffade paraplyer innan vi fortsatte vår regniga promenad. Vi gick förbi Empire State Building, men dimman låg lågt, så det var inte många våningar man såg. Sedan fortsatte vi norrut, till New York Public Library och vidare till shoppingdistriktet på femte avenyn. Vi hann, till tjejernas förtjusning med både GAP, Zara, American Eagle och H&M och för min och Axels del var det mer Abercrombie & Fitch och Apple Store som lockade. Även Sina gillade Apple Store och kom ut därifrån som en väldigt stolt ägare av en iPod Nano. Efter denna långa eftermiddag, ja klockan var närmare sju när vi var framme vid Central Park, bestämde sig jag och Axel för att åka tillbaka till vandrarhemmet för att parkera bilen lite säkrare inför natten. Efter att ha cirklat runt i evigheter slutade det med att vi hamnade i en så kallad valet parking, där vakterna parkerar bilarna som packade sillar. Tjejerna och Tim gick ner till Grand Central där Anke skulle åka hem till Greenwich igen.
Vid niotiden mötte hela gänget upp igen utanför Hard Rock Café på Times Square. Där fanns inga tecken efter den mindre explosion som varit tidigare i veckan framför det militära rekryteringskontoret. Vi letade runt en stund innan vi kom fram till det ställe som Axel hade goda erfarenheter från tidigare; Dallas BBQ. Stället var som en stor matindustri. I ingången stod flera anställda redo att ta emot nya gäster. Dessa slussades upp för en rulltrappa till ett litet avgränsat område. Där fick man vänta ett tag innan någon ropade på internradion att någon var klara vid ett bord. Då städas snabbt allting undan medan de nya gästern gick mot bordet och när de satte sig ner fanns det givetvis en servitör där och var redo att ta emot dryckesbeställningar. Efter en stunds väntan fick vi bord, mitt i vimlet av människor. Det måste ha varit dryga 1000 personer i lokalen. Ljudvolymen var också väldigt hög. Jag och Axel beställde husets margerita, som serverades i enorma glas, med tequilan nedsänkt i den frusna massan i ett provrör. Dessa smakade väldigt bra och det dröjde inte länge innan de enorma portionerna med mat kom in. Jag hade beställt husets special, vilket innebar en hög med friterade räkor, ett gäng BBQ "baby ribs" och en stor "Sirloin Steak", allt serverat i en härligt flottig röra med tillhörande French Fries. Det krävdes en rejäl insats för att få ner all mat, inte för att det inte smakade bra, för det gjorde det verkligen, men det var mat för en hel familj på varje tallrik.
Efter maten kom vi ut, mätta och belåtna på Times Square. Lördagsvimlet hade kommit igång på allvar och limousinerna var nu nästan lika frekventa som de välbekanta gula taxibilarna. Vi gick en bit ner på sjunde, men eftersom det börjat blåsa upp än mer nu, gick vi i stort sätt in på närmast möjliga pub. Det visade sig bli en irländsk pub och vi fick bord allra längst in vid den artificiella brasan. Efter ett par pint av härligt mörk Murphy's var vi nöjda med kvällen och tog tunnelbanan hem till vandrarhemmet.
Dagen därpå gick vi från vandrarhemmet ett par kvarter, via Starbucks för att få dagens dos av nya favoriten Mocha, innan vi kom fram till Central Park. Någon slags motionslopp var igång där och det var mängder med andra människor där som promenerade eller joggade runt på de många spåren i parken. Vi gick ett varv runt den stora sjön, som helt enkel kallas "The Lake" innan vi fortsatte söderut genom parken. Vi såg mängder av de hästdroskor som drar turister runt i parken. Vi fortsatte istället till Apple Store igen där jag gjorde ett inköp jag glömt bort dagen innan, en biladapter till min iPod inför resan, så nu slipper jag ladda om den varje dag. Efter en stund i den alltid lika imponerande affären, gick vi mot närmaste tunnelbanestationen och tog ett tåg Downtown, till 14:e gatan. Vi kom ut i myllret mitt i Chinatown och möttes av ett oräkneligt antal gatuförsäljare, som inte alls diskret gick runt och sa "Rolex, Rolex, Rolex". Vi hade mycket roligt åt dom innan vi fortsatte västerut, till SoHo. Miljön förändrades ganska drastiskt här och både bilar och affärer såg dyra och påkostade ut. Efter att ha strosat här ett bra tag i det för dagen betydligt angenämare vädret, strålande sol, fortsatte vi norrut för att hitta en lämplig restaurang. SoHo är väldigt fint, men för en studentbudget är restaurangerna där inte ekonomiskt försvarbara. Strax norr om Houston Street hittade vi istället en mindre restaurang på ett gatuhörn där vi slog oss ner. Jag valde en hamburgare med lök, svamp, bacon och ost och French Fries till det (det är nästan skrämmande vad jag har kommit att acceptera den amerikanska matkulturen eller bristen därpå). Det var om möjligt ännu flottigare än middagen dagen innan, men också väldigt gott! Ett uttryck som jag har lärt mig här som inte går hem i Sverige är följande, "Greasy is good!"
Efter maten förhindrades paltkoman med ännu en kopp kaffe på Starbucks och vi vände sedan söderut igen, genom SoHo och vidare ner till de parker som kantar västra sidan av Manhattan. Vi gick också in på World Financial Center, som ligger precis intill Ground Zero. Vi blickade ut över det som fortfarande, över sex år senare, ser ut som ett stort hål i marken. Vi avslutade vår promenad i Battery Park där vi tog färjan ut till Staten Island. Det började skymma och vi åkte förbi Frihetsgudinnan precis vid solnedgången, väldigt vackert. Vi gick av och sedan på samma färja och åkte tillbaka igen och vi nu se mäktiga Manhattans skyline "by night"; oerhört imponerande! Efter att återigen nått land tog vi tunnelbanan upp till Union Square där de andra handlade lite mat (jag var fortfarande mätt) i en imponerande butik. Enorma diskar med olika sorters sallader, pasta, indisk, japansk, kinesisk mat samsades, redo att ätas direkt som de var; en stor Food Court helt enkelt, med rimliga priser, $7.99/pound. Vi gick upp på andra våningen med utsikt över torget och åt upp maten där. Vi beslutade oss sedan för att ta tunnelbanan tillbaka till bilen, för klockan började bli rätt mycket. Efter ett nytt rekord för sträckan Manhattan - Willimantic på 2 timmar och 20 minuter av Axel var vi hemma vid tolvtiden. En mycket lyckad helg!
Bilder kommer senare i veckan, när jag tar mig tid att lägga in dom på datorn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
