Den här gången gick det bättre

Resan tillbaka till landet på andra sidan Atlanten gick som rubriken antyder betydligt bättre än föregående gånger. Jag checkade precis som i augusti in på Zleep Hotel i Köpenhamn kvällen innan för att kunna vara på Kastrup i tid för incheckning. Efter en relativt god natts sömn vaknade jag halv fem och hann duscha och göra mig i ordning innan frukostbuffén öppnade vid fem. Precis som förra gången var jag ensam där när det öppnade och åt i lugn och ro en rejäl frukost. Vid tjugo i sex beställde jag en taxi och var på plats på flygplatsen redan tio i sex. Jag fick vänta där en stund innan incheckningsdisken öppnade vid sex. Som en av de första lämnade jag av min väska och gick sedan snabbt igenom säkerhetskontrollen också. Klockan var inte mer en halv sju när jag var på plats vid vår gate. Så med gott om tid satte jag mig och lyssnade på lite musik och väntade på att få gå ombord. Vid åtta öppnades vår gate och vi fick gå in i vår speciella väntehall för just vår gate. Där fick jag sitta ytterligare en stund innan det var dags att borda planet.

Flighten flöt på utan större problem. Lyckades sova ett par timmar efter den tidiga lunch som serverades redan vid halv elva. Sedan fick jag tiden att gå med hjälp av filmer och musik. Vi var framme i Newark inte så mycket mer än en kvart försenade. När vi sedan skulle ta oss in till gaten uppstod resans enda problem. Markpersonalen verkade inte medvetna om att vi skulle komma till just den här gaten, så framför planet stod nu en massa vagnar och truckar och slangar av alla de slag. Det tog närmare en halvtimme innan allt var undanstökat och vi fick köra in till gaten. Väl inne på terminalen gick det betydligt snabbare än i augusti. Pass och visum-kontrollen gick på mindre än fem minuter och efter en kvart hade jag också fått min väska. Ytterligare fem minuter senare hade jag passerat tull och checkat in min väska på Hartford-flighten. En stund senare var jag också igenom säkerhetskontrollen för inrikesflyg och var framme vid rätt gate. Där såg jag att vårt plan var försenat 25 minuter, men när jag pratade med gatepersonalen sa dom att väl framme i Hartford skulle vi nog inte vara mer än tio minuter sena.

Rejält hungrig satte jag mig på närmaste restaurang och beställde en sandwich. Försnacket för eftermiddagens match (amerikansk fotboll) mellan Patriots och Chargers var redan i full gång på tv:n och hade säkert varit det sedan tidig morgon. Efter en stunds väntan fick vi så borda planet och relativt snabbt fick vi också tillstånd att lyfta. Vi svepte förbi det IKEA som den relativt kända komikern Mark Malkoff bott på veckan innan och jag påmindes om varför jag gillar detta mindre plan mer; acceleration är bra mycket mer märkbar, man trycks bak i sätet som sviktar en aning och man sitter betydligt närmare marken. Väl uppe i luften gjorde planet en sväng öster ut och vi sneddade rakt över Manhattans skyskrapor. Jag kunde se isbanorna i norra Central Park och även Yankee Stadium inte långt därifrån. När vi nått marschhöjd delade vår flygvärdinna (som för övrigt hade en underbar texas-dialekt) ut jordnötter och när de var uppätna var vi redan på väg ner igen. Man kunde tydligt se Hartford svepa förbi med sina försäkringsskrapor innan vi landade på Bradley. Väl på marken möttes jag av Doc Yeo, som var snäll nog att skjutsa mig tillbaka. Vi åkte dock inte raka vägen till campus utan istället hem till honom i Lebanon, strax utanför Willimantic. Där var det middag förberedd, med lax och bakad potatis. Mycket gott! Vi såg också andra halvlek av Patriots-matchen, som blev jämnare än vi trott. Dock slutade det ju lyckligt och på söndag får vi se vårt kära Patriots ta sig an lokalkonkurrenterna från New York i Super Bowl.
Han körde sedan hem mig till campus och jag försökte se bitar av den andra fotbollsmatchen där, men jag var rejält trött efter resan och somnade relativt snart.

Titeln på dagens inlägg kan också syfta på första veckan. Jag lyckades hålla mig hel och ingenting gick av de första 48 timmarna... Veckan gick väldigt snabbt. Lektionerna började på tisdagen efter helgdagen på måndagen (Martin Luther King Day). Jag ska ta och berätta lite vad jag läser den här terminen:

Jag börjar mina tisdagmorgnar med College Writing, en kurs i att skriva uppsats. Detta har jag mycket erfarenhet i från Sverige och vet precis hur det ska gå till, men läraren är väldigt omständig och gör allting mycket svårare än vad det egentligen är. Att det är på engelska gör inte saken lättare och Prof. Mendoza älskar att använda svåra ord. Jag är den enda utbytesstudenten i klassen och sitter mesta tiden som ett stort frågetecken och undrar vad karln menar. Men det ska nog gå bra i alla fall.

Efter det går jag ner till Shafer Hall och har Electronic Music. Dr. Cornicello är en rätt märklig man i femtioårs-åldern som själv är kompositör av elektronisk och experimentell musik. Han visade på första lektionen ett videoklipp där han använder en "virtual reality"-handske för att skapa "musik" (i mina öron mest oljud). Vi har nu i alla fall fått börja bekanta oss med ett inspelningsprogram och den kursen ska nog bli rätt kul efter hand.

Jag traskar sedan vidare till lektion i Criminology. Läraren i detta ämne är bland det bästa jag varit med om här än så länge. Dr. Lugo är en man från Texas som verkligen kan sitt ämne och kan förmedla det på ett väldigt bra sätt. Denna kurs ska bli väldigt intressant när det kommer igång på allvar. Dock har vi mycket att göra, innan kursen är slut om fyra månader ska vi ha haft tre prov och en inlämningsuppgift på 15 sidor.

Nu börjar tisdagen lida mot sitt slut och, kanske inte så genomtänkt, avslutar jag med Modern Western Philosophy; det tyngsta och mest abstrakta av mina ämnen. Läraren är dock väldigt bra. Dr. Hope Fitz är en väldigt entusiastisk dam och är enormt kunnig inom filosofi. Jag pratade med henne efter första lektionen och det visade sig att hon varit en del i Norden. Sedan dess envisas hon med att varje lektion be mig prata om språkskillnaderna mellan engelska och "swiss"... Som sagt, kunnig inom filosofi..

Samma schema går jag igenom varje torsdag, medan jag på onsdagen bara har en kvällsklass: Style in the Arts. Detta är den klart sämsta lektionen. Dels är den 2 timmar och 45 minuter lång, dels är läraren en dam från Ryssland, med klart sämre engelska än samtliga utbytesstudenter vilket gör det nästintill omöjligt att följa hennes resonemang i nästan tre timmar. Sedan är kanske en diskussion huruvida en linje är tjock eller smal, kurvig eller rak, inte min allra djupaste passion, vilket gör lektionen än mer långdragen.
Nåja, så där ser mitt schema ut i alla fall.

Förutom det fortsätter jag att gå till ProCare och göra min sjukgymnastik. Sedan var jag hos Dr MacAndrew idag och allt såg bra ut även denna gång. De var nöjda med mig där och berättade att jag bara skulle vara på ProCare någon vecka till. Efter det ska Doc Yeo ta hand om resten av rehabiliteringen.

Helgen spenderades tillsammans med andra utbytesstudenter. I lördags bestämde vi oss för att åka till en outlet mall i Massachusetts. Där fanns enorma mängder små butiker med ganska bra priser. Då mitt kära CSN-bidrag inte tickat in än fick jag handla ytterst sparsamt, endast en t-shirt blev det. Efter en heldag där fortsatte vi till Rhode Island och Providence, där vi spenderade närmare en timme med att leta parkeringsplats. Som tur var hade vi Axel med oss, en fransman som jobbat med att parkera bilar i ett garage i Paris, och han lyckades fickparkera i en lucka som inte fanns. Vi hade cirka 5 centimeter tillgodo, om man lägger ihop avståndet framför och bakom.. Efter den prestationen gick vi runt ett tag och letade uteställe. Vi kom till ett ställe som heter Roxy och klubben Lupo's. Där pågick en konsert som vi gick in på. Bandet som spelade heter Monty Are I och var riktigt bra faktiskt! När konserten var över försökte vi stanna kvar inne på stället som sedan skulle bli dansklubb, men vi blev bortfösta till slut av städpatrullen. Istället gick vi vidare till en pub, där vi satt en bra bit in på natten. Jag och Axel delade på en tallrik med all sorters friterade finger food: pommes frites, mozzarella sticks, hot wings, chicken tenders osv osv, väldigt gott en bit in på natten! När vi kom tillbaka på campus var vi både trötta och nöjda med dagen.

På söndagen var det soccer banquet för min del. Detta innebar att alla spelarnas familjer och alla coacher samlades uppklädda i slips och skjorta på en pub i Manchester och åt en god middag tillsammans. Det fanns allt möjligt att hugga in i, från kyckling och rostbiff, till sallader och röror. Allting väldigt gott! (har visst ätit väldigt mycket gott senaste veckan)
Efter maten delades det ut priser till de spelare som gjort extra bra ifrån sig och alla fick kort från säsongen och en dvd-kopia av final-matchen mot Keene State i Little East Conference.
Nu har det visst blivit ett väldigt långt inlägg igen, så får skriva mer senare tror jag.