Resan till Sverige, ett väldigt långt äventyr

Fredagen den 21:e december vaknade jag relativt tidigt på morgonen. Klockan halv tio hade jag ett rehabiliteringspass på ProCare inplanerat och jag ville fixa i ordning rummet lite till innan det var dags för det. När jag sedan kom tillbaka var klockan kvart i elva och jag slängde mig snabbt i duschen och värmde sedan lite av den lasagne som blivit över från de internationella studenternas avskedsfest i vår lägenhet dagen innan. Vid kvart i tolv knackade jag på RAs (Resident Assistant) dörr och fick mitt rum inspekterat och han tog hand om nyckeln. Jag skulle sedan ta mig till min allra sista final. Denna var i sociologi och vi hade lov att ha med boken när vi skrev. Halvvägs ut kom jag på att jag glömt kvar min bok på rummet, som nu var låst. Jag sprang tillbaka till RA och fick låna nyckeln igen, låste upp, hämtade boken och sedan snabbt tillbaka till hissen. Väl inne i hissen kom jag på, virrig som jag var, att jag lagt plånboken i fel jacka, en jacka jag lämnat på rummet. Så det blev att trycka upp i hissen igen, låsa upp rummet och hämta plånboken. På tredje försöket kom jag iväg. Jag tog med mina väskor till Axels, den franska studenten, bil och sedan var det dags för final.

Min final började klockan halv ett och fem i ett var jag klar och nöjd och ute ur klassrummet. Jag ringde Axel och vi möttes vi bilen igen. Han körde mig till Bradley, flygplatsen utanför Hartford och vi sa God Jul till varandra. Klockan var nu runt 14.00. Väl där inne gick jag fram till den självincheckning som Continental använder. När jag matat in mitt biljettnummer fick jag bara ett meddelande om att jag var tvungen att kontakta personalen för mer information. Jag frågade något oroad den äldre damen som stod och hjälpte ett pensionärspar att checka in och det blev genast fart på henne. Hon knappade in mitt nummer på sin dator och såg att jag önskades ta mig så snabbt som möjligt till gate 1 för att komma med ett tidigare plan till Newark, som hade platser kvar. Jag fick snabbt väga min väska och lämnade den sedan till bagagekillarna. Under tiden skrev damen ut boarding pass till mig och sa sedan att jag skulle ta mig så snabbt som möjligt till gate 1. Planet skulle ha gått 13.20 men var fortfarande på marken. Det var även troligt att mitt ordinarie plan skulle bli rejält försenat det med så det var viktigt att jag snabbade mig för att inte missa min anslutning i Newark. Vilken tur att jag åkte hit såpass tidigt, tänkte jag. Jag gick så snabbt jag kunde, jogga var inte att tänka på då jag inte fick det för mitt knäs skull.

Säkerhetskontrollen låg bara ett tjugotal meter från min incheckningsdisk så det var inga större avstånd att ta sig i alla fall. Det var en mindre kö och det gick ganska snabbt fram. När jag kom längst fram i kön kom en säkerhetsvakt fram till mig och frågade: "Reser du ensam?"
"Ja, det gör jag", svarade jag, varpå han sa att jag blivit utvalad till speciell undersökning och bad mig följa med till ett speciellt bord. Jag kände att det inte riktigt var läge att börja argumentera med att jag hade bråttom, då vakten såg en aning barsk ut och det kunde leda till än mer problem. Vid bordet var det redan en kö på 4-5 personer och jag började bli rejält stressad. Efter 5 minuter ropade dom upp mitt namn i högtalarna och bad mig genast komma till gate 1, planet var redo för avfärd och skulle inte vänta länge på mig. Jag tog mig fram till en annan säkerhetsvakt och sa att det var mig dom ropade efter och att jag skulle missa mitt plan om jag inte fick gå före nu. Det blev genast fart på dom och jag fick gå före de andra personerna där, ta av mig skorna, ta upp min dator och vätskor från väskan och lägga allt på bandet. Sedan var det dags för en nyhet för mig. Jag fick gå in i ett litet bås med två avtryck för fötter och sedan blåstes det vindpuffar upp genom mina kläder. Har fortfarande ingen aning vad det skulle va bra för. Sedan var det dags för den vanliga metalldetektorn. Stressad som jag var hade jag glömt att tömma fickorna på plånbok, mp3-spelare och mobil, så jag fick lägga allt i en särskild skål och sedan gå igenom en andra gång. När jag sedan kom igenom detektorn fick jag vänta på att två personer gick igenom mitt handbagage, scannade min dator och rotade igenom allt.

När dom slutligen var klara tog jag mig så snabbt jag bara kunde till gate 1. Där möttes jag av två personer som berättade att mitt plan hade varit tvungen att fara utan mig, och jag såg det taxa ut för take off genom terminalsfönstret. Otur! De sa sedan att jag fortfarande hade min plats på det flyg jag egentligen skulle ha tagit till Newark vid 16.00 och att dom också hade bokat en backup-flight därifrån till Köpenhamn via Dublin 22.00, om jag skulle missa min bokade anslutning via Amsterdam, som skulle gå 18.50 från Newark. Dom kunde inte garantera att planet från Hartford till Newark skulle vara i tid och det var därför dom gjorde såhär. Okej, sa jag och satte mig i de alltid lika dåligt utformade väntesalsfåtöljerna och skulle ta upp min mp3-spelare för att lyssna på lite musik. För ett ögonblick blev jag alldeles kall, det låg ingenting alls i mina fickor!

Efter en sekund eller två insåg jag att mina saker fortfarande låg kvar i den lilla skålen jag tömt mitt fickinnehåll i. Jag rusade tillbaka till säkerhetskontrollen och frågade om någon sett en mp3-spelare, plånbok och mobil. Den första personen visste ingenting men en man bakom pekade mot ett hörn i säkerhetskontrollen där en annan man var i full färd att kolla i min mobil efter senast slagna nummer. Jag gick fram och han förstod att det var mina saker. Lycklig gick jag tillbaka till väntefåtöljerna och slog mig ner. Tur i oturen i turen, tänkte jag. Efter en liten stund kom en av damerna och knackade mig på axeln och sa att min backup nu inte skulle gå via Dublin utan Paris istället, samma tid. Ingen större skillnad, tänkte jag och fortsatte lyssna på min jul-spellista. Klockan blev 16.00 och de berättade i högtalarna att vår flight skulle bli försenad, just nu visste dom inte riktigt hur mycket, men minst en timme. Jag gick då och tog mig lite fika, en stor Chai och en cookie. Timmen gick och vi fick inte veta så väldigt mycket mer än att det fortfarande var försenat och vi skulle hålla oss nära gaten för det kunde komma att ändras snabbt. Först vid 18.15 fick vi lov att gå ombord planet och jag insåg att jag alldeles säkert skulle missa min anslutning.

Vid 19.05, en kvart efter min anslutning gått, landade vi i Newark. Jag blev då lite osäker på om jag var tvungen att checka in mitt bagage själv eftersom det var en internationell flight nu. Därför gick jag till baggage claim och väntade. Efter en stund insåg jag att jag nog inte behövde göra det, då ingen väska kom. Jag försökte gå tillbaka till terminalen, men det gick inte det hållet. Istället fick jag återigen ta mig igenom säkerhetskontroller. Denna gång slapp jag åtminstone den speciella undersökningen!
Klockan 20.00 var jag igenom och kunde ta mig till min gate, som inte låg långt från den jag anlänt till. Jag var nu rätt hungrig och gick och köpte mig en pizzaslice och satte mig och väntade. Jag hade två timmar till mitt plan skulle gå så det fanns gott om tid att göra ingenting på. En aning förvånad blev jag att precis på utsatt tid fick vi gå ombord på planet och väl där fick vi reda på att planet fått tillstånd att lyfta bara en liten stund senare, vilket gjorde att vi skulle vara närmare en halvtimme tidiga i Paris. Perfekt, tänkte jag då jag hade mindre än en och en halv timme på mig i Paris innan min anslutning till Köpenhamn skulle gå.

Vi varvade upp motorerna och började backa ut. Vi kom dock inte längre än 20 meter innan planet stannade och blev helt mörkt. Efter en liten stund tändes lamporna och kaptenen sa att vi hade fått ett mindre elektriskt problem med en switch. Dom skulle försöka lösa det ombord innan vi lyfte.
Ytterligare några minuter gick och sedan blev planet mörkt. Efter någon minut tändes lamporna igen och kaptenen sa nu att elektriker var på väg till planet och skulle fixa problemet. Efter en dryg timme var problemet fixat och vi fick vänta på ny tid att lyfta. Newark är tyvärr inte den lättaste flygplatsen att få "take-off"-tillstånd på då det är enorma mängder plan som kommer och går här.

Klockan var 23.45 när vi äntligen lyfte, 1 timme och 45 minuter försenat. Jag satt i första raden i ekonomiklass, precis bakom första klass. Tyvärr är det i den här raden man sätter familjer med små barn också. Brevid mig satt alltså två familjer med varsit barn i åldern 6-12 månader. Alltså automatiska skrikmaskiner. De turades om under hela natten att skrika en gång i halvtimmen och dum som jag var hade jag inga öronproppar med mig. Jag lyckades alltså sova ungefär en halvtimme i stöten och framåt sju på morgonen tröttnade jag och hittade till min glädje att de visade House-episoder på tv:n! Resten av resan spenderade jag så istället, med volymen uppdragen på max..

Lokal tid var det tänkt att vi skulle landa 11.20 i Paris och min anslutning skulle gå 12.45, fullt tillräckligt med tid för att hinna igenom passkontroller. När vi landat var klockan 12.15. Jag frågade ombordpersonalen om de möjligtvis visste vilken gate jag skulle till. De sa att de inte visste någonting som inte rörde det ombord på planet, men att det skulle stå flera personer från flygbolagen när vi kom fram till terminalen och att de där var medvetna om att det fanns personer ombord som hade bråttom till anslutningar.
I tusan heller, skulle det visa sig.
Vårt plan, som var en av de större Boeing som finns, kunde inte köra intill terminalbyggnaden utan vi var tvungna att köras med bussar in till terminalen. Först dröjde det evigheter, i mitt huvud, innan trappan kom på plats. Sedan dröjde det innan bussarna kom och sedan var det kö för bussen att ta sig fram till terminalsingången, så det gick ytterligare några minuter där. Klockan 12.40 var jag inne i terminalen och såg en enorm kö till passkontrollen. Jag slängde mig fram till närmaste terminalsarbetare och berättade att mitt plan skulle gå om fem minuter och att det var bäst att jag fick gå före i kön. Han ledde mig vid sidan om och jag fick snabbt mitt pass kollat. Väl där igenom började återigen problemen.

Samma öde som mig hade en norsk tjej drabbats av. Vi stod utanför passkontrollen som två stora frågetecken. Där fanns tre tv-skärmar som var trasiga, vi kollade våra boarding pass och där stod det inte vilken gate vi skulle åka ifrån. Vi sprang fram till en arbetare, som knappt förstod engelska och som pekade mot en annan. Vi sprang fram till honom och förklarade vår situation. Han pekade nerför en trappa och vi tog oss ner där. Väl nere på den våningen fick vi veta att planet skulle gå från en annan terminal och att vi hade bussar som tog oss dit. Tyvärr var det en säkerhetskontroll där, men den struntade vi och sprang igenom utan att bry oss om att det började pipa rejält. När vi kom fram till dörren ut till bussarna såg vi tre fungerande skärmar som visade avgångarna vid den andra terminalen. Inte fanns det något plan till Köpenhamn där. Jag blev tveksam och lyckades hitta en Continental-disk. Vid denna satt en fransyska som inte heller hon kunde särskilt mycket engelska. Hon pekade på en AirFrance-disk och förklarade att det är dom som vet vilken gate vi skulle åka från. Mycket riktigt visste hon det och hon berättade att det var i den terminal vi nu var i, bara upp en våning.

Vi tog oss upp samma väg vi kommit och hittade ytterligare en säkerhetskontroll som vi skulle igenom. Vi sprang fram till personalen som tog oss igenom den snabbt, dock fick vi gå igenom metalldetektorn på riktigt sätt den här gången. Väl på andra sidan frågade vi personalen var vår gate var. Den första personen där kunde inte heller engelska, så vi gick tillbaka till säkerhetskontrollen och en kille där berättade att det inte var här, utan vi skulle till en annan del av terminalen och att vi var tvungna att ta oss ut igenom säkerhetskontrollen igen. Så vi sprang vid sidan av kontrollen och ut igen. Väl på väg till den andra delen av terminalen hittade vi en informationsskärm som visade att gaten visst var i den delen av terminalen som vi nyss varit i. Något irriterade sprang vi tillbaka till säkerhetskontrollen, personalen kände igen oss, och nu struntade vi således även här att det började tjuta. Vi fortsatte sedan så snabbt vi kunde, genom den smala och väldigt överbefolkade terminalen mot vår gate och kom fram till kvinnan där. Hon berättade att vårt plan hade varit tvunget att lyfta för femton minuter sen och att vi nu var tvungna att gå till AirFrance:s informationsdisk för att bli ombokade till nästa flight.

Vi tog oss tillbaka samma väg vi kom till info-disken som låg precis brevid säkerhetskontrollen. Efter en halvtimma i kö där lyckades vi få plats på nästa Köpenhamnsplan, som skulle gå 15.40. Då vi hade runt två och en halv timme nu, gick vi och köpte ett par mackor och satte oss och väntade. Hon skulle på ett jobb i Köpenhamn samma kväll, och var nu tvungen att jobba långt in på natten istället innan hon skulle vidare hem till Norge och Kristiansand nästa förmiddag. Vi snackade och timmarna gick lite fortare så i alla fall, och vid 15.15 berättades det i högtalarna att vårt plan var försenat en halvtimme. Inte ett dugg förvånat skakade jag på huvudet åt eländet.
16.15 kom vi iväg. Jag och norskan hade inte lyckats få platser brevid varandra, utan jag hamnade brevid två äldre franska damer som hade väldigt intensivt doftande parfymer och som pratade i ett. Jag lyckades trots det sova en hel del på resan och vaknade av att vi landade på Kastrup. Vi tog oss relativt snabbt igenom passkontrollen där och gick vidare mot bagageutlämningen. På skylten där stod det att det skulle dröja 19 minuter innan bagaget skulle komma.

Vi stod och snackade lite och skämtade om att våra väskor säkert skulle vara borttappade. De 19 minuterna gick och i högtalarna började dom nu ropa ut namn. Jaques, Laurent med flera och alldeles på slutet Siri (norskan) och Gustav, "var vänliga kontakta bagageföretagets disk". Vi tittade på varandra och sjönk nästan ihop i två högar. Mycket riktigt hade de tappat bort båda våra väskor i Paris och vi fyllde i formulären för att få dom hemskickade när de hittades. Vi gick sedan ut i ankomstterminalen. Hennes skjuts var på plats och vi sa hej då och jag hittade sedan flera bekanta ansikten ute i vimlet av folk. Efter många kramar berättade mamma att vi var tvungna att skynda oss, för tåget skulle gå vilken minut som helst. Vi kom ner på perrongen och en liten stund senare kom tåget. Efter ett byte i Malmö var vi snart hemma i Osby igen och pappa mötte upp oss på stationen.

Och väskan då? Ja jag kom fram den 22:e, den kom fram den 27:e...
Vilken härlig resa!!