Road Trip Etapp 8, Huntington, WV - Willimantic, CT

Morgonen efter blev det visning av Marshalls campus. Detta campus är något större än Easterns, men var i ungefär samma stil med samma färger på byggnaderna. Vi gick ner till football-stadion där vi såg minnesmärken för de som dog i kraschen vi såg dramatiserad kvällen före. Vi fortsatte sedan ner i själva stan, vilken jag gillade skarpt. Det mesta man behövde fanns här på gångavstånd och utbudet av barer och restauranger var betydligt bättre än i Willimantic. En riktigt lagom stad, som dock ligger lite avskilt till. Det är svårt att ta sig därifrån och gör man det är det långt till någon större stad. Dock finns massor med natur att utforska i West Virginia, till exempel finns det utmärkta floder för rafting och bra berg för skidåkning. Detta hade jag dock inte tid att hinna med denna resa. Vid lunch sa vi hej då och jag började ta mig österut. Jag hade en väldigt lång dag i bilen.

Landskapet var väldigt trevligt att köra igenom, det böljade rejält och dalarna var djupare och bergen högre än någon gång tidigare under resan. Efter ett antal timmar i bilen passerade jag in i Maryland och sedan Pennsylvania. Jag hade nu bestämt mig för att jag skulle ta mig hela vägen hem till Willimantic denna kväll, även om det skulle innebära att jag hade många fler timmar i bilen kvar. Jag lyckades följa min vägbeskrivning ganska bra, trots att jag hade skrivit ner den på en pappersnäsduk. Hade ju inte tänkt åka det här hållet från början, så det blev lite provisoriskt. Jag kom igenom New Jersey och vägtullen för att komma in i New York-området och sedan kom jag på gamla bekanta 95:an. Resten av vägen hittar jag ganska bra vid det här laget då vi åkt här många gånger nu. Efter New London var jag rejält trött och tog en extra paus och sträckte på benen. Klockan var runt två på natten när jag rullade in i ett öde Willimantic och parkerade i skolans parkeringsgarage. Jag tog mina väskor till rummet och somnade på stört.

Morgonen därpå, ja det var igår det, ringde klockan tidigt och jag slängde på mig kläderna och gick ut till bilen igen. Jag körde den dryga halvtimmen till Bradley-flygplatsen och satte mig att vänta. Sina och Axels plan skulle ha landat vid nio-tiden och jag var där tio över nio. Tyvärr visade det sig att deras plan fått tekniska bekymmer innan start och var nästan två timmar försenade så det blev en del väntan innan vi fick ett kärt återseende! De bägge Kalifornia-resenärerna var rejält trötta efter en lång natt-flight och Axel hade dessutom dragit på sig feber de sista dagarna så han var ännu mer sliten. Jag körde tillbaka dom till campus och jag tror vi alla tog en tupplur efter det.