Om skadeläget på västfronten

Som tur har det hänt lite mer på min västfront än den mer kända från första världskriget.. Fruktansvärt dålig liknelse, jag vet, men jag är trött och klockan börjar närma sig midnatt.
Tänkte uppdatera undrande därhemma om hur det går med mitt knä. It's been two weeks since my last confession. Näe, usch, nu får jag ta och skärpa mig! Kom till saken männ'ska!
Nåväl, tisdagen för två veckor sen körde Doc Yeo åter upp mig till sportkliniken för att träffa Dr. MacAndrew. När vi kom till väntrummet var det fullsmockat med folk och det skulle troligen ta flera timmar av väntan innan det var vår tur. Doc gick fram till kassan och snackade med dom där bakom ett tag. Sedan gick han tillbaka till mig och satte sig brevid mig och sa att han gjort ett försök att få fram oss i kön en bit. Efter en fem minuter kom en av de som arbetar där fram till oss och sa att det troligen inte skulle bli tid för oss idag, men att dom skulle ringa ner till skolan om det fanns plats för oss. Vi reste oss och gick. Lite besviken sa jag till Doc att det var synd att han inte lyckats trixa med personalen för att få in oss. Med ett snett leende tittade han på mig och sa: "Oh, we are getting in"
Med ett väldigt undrande ansiktsuttryck tittade jag tillbaka på honom och han sa: "Just wait and see"
När vi nästan kommit fram till bilen som stod parkerad ut med kliniksväggen öppnades en bakdörr och samma person som tidigare givit oss det tråkiga beskedet i väntrummet, släppte in oss med ett fniss: "Vi ville inte skapa upplopp bland patienterna i väntrummet så vi var tvungna att göra på det här sättet"

Väl inne dröjde det inte länge innan Dr MacAndrew kom till vårt rum. Hans besked den här dagen var att det var väldigt positivt att min rörlighet i knäet hade förbättrats så väldigt. Från att förra tisdagen varit runt 70 graders böjning till att nu vara runt 120 grader, så en "scope" var nu möjlig. Han försökte sedan göra samma test som vid det första besöket, men han kunde inte få ut något av det den här gången heller då jag omedvetet strävade emot. Istället skulle han göra testen när jag var nedsövd. Han kunde fortfarande inte avgöra om hans alternativa teorin stämde, men de framsteg jag hade gjort under veckan var som sagt positiva i vilket fall. Efter noggrann genomgång av proceduren med scope, eller som det egentligen heter Exploratory Arthroscopic Surgery, gick vi vidare till "bokningstanten". Hon ansvarar för alla bokningar av operationer och annat, och jag hade träffat henne innan, då vi bokade in MRI på sjukhuset. Även hon är väldigt trevlig och tillmötesgående och bjöd på Swedish Fish medan vi hittade en tid som passade. Redan måndagen i veckan därpå fick vi tid för operation.

Dagarna fram till måndagen spenderade jag med att rehabträna på en form av stående cykelmaskin kallad Elliptical (kommer inte på det svenska ordet för den nu, men den finns på de flesta gym) och med lätt styrketräning av det nu ganska svaga högerlåret. Det är bra att gå in så stark som möjligt i en operation säger Doc Yeo vilket jag håller med om till fullo.

Efter en helg där jag följt med laget på två bussresor till olika skolor i Massachussetts (hoppas jag fick rätt på alla "s" där..) var det då måndag och dags för operation.
Vid elva var jag och Doc Yeo på plats på Windham Hospital och jag fick byta om till den otvivelaktigt stillösa patientkostymen, med tillhörande armband som accessoar. Doc Yeo, som skulle närvara vid operationen, bytte också han om till en väldigt tjusig lila dräkt med tillhörande gröna skoskydd. Jag fick en säng att ligga i och ett halvt dussin personer kom och frågade om när jag är född, om det är jag som är Gustav och om det är höger knä som ska opereras. Sköterskorna tog blodprov och jag fick intravenöst. Sedan rakade dom av håret på höger knä för att göra i ordning det för operation. Är vääldigt snyggt nu måste tilläggas; är rakad halvvägs ner på smalbenet så det ser minst sagt märkligt ut, kanske kan bli en modegrej.. Efter en timme och en kvart från vår ankomst till sjukhuset kom Dr MacAndrew till oss och ritade upp lite mönster med en penna på mitt höger ben. Doc Yeo sa att ibland skriver dom YES på det ben som ska opereras och NO på det andra; detta gjorde mig lite nervös..

Strax efter hans besök rullades jag genom korridorerna till operationssalen. Där var väldigt kallt och jag fick filtar för att inte frysa. Sedan fick jag hoppa över till operationsbritsen och inte många sekunder senare var jag helt borta.

Operationen tog runt en timme och vid tre-tiden på eftermiddagen vaknade jag upp igen. Den första instinkten var att jag bara hade tagit en powernap i operationssalen och att dom snart skulle ge mig nån mask och jag skulle få räkna ner från 10, som dom gör i filmer. Men när ögonen fått vänja sig vid ljuset såg jag att jag var på ett helt annat ställe. Det gjorde också rejält ont i knäet och en sköterska såg till att jag fick smärtstillande. Efter att ha kommit något tillbaka till verkligheten (jag var fortfarande rejält snurrig) fick jag lite fika i form av en blåbärsmuffins och ett glas apelsinjuice. Dr MacAndrew kom även till min säng och berättade att tyvärr var fallet så att mitt främre korsband (ACL) verkligen var av. Dessutom hade han upptäckt en "partial tear of the lateral meniscus", vilket innebär en skadad yttre menisk. Denna hade han dock lagat med detsamma med hjälp av millimetersmå skruvar som skulle hålla ihop "klyftan" tills den har läkt, sedan ska skruvarna tydligen upplösas och försvnna. Han sa också att om 4-6 veckor, när menisken har läkt, ska nästa operation ske. Vid denna ska korsbandet lagas. Den engelska termen är mer häftig: Knee reconstruction. Efter ytterligare en timme hade jag blivit någorlunda normal igen och jag och Doc Yeo lämnade sjukhuset och åkte till apoteket för att få painkillers och sömntabletter. Sedan fick jag äntligen komma tillbaka till mitt rum och min säng. Jag somnade nästan på stört.

Kommande dagar, som jag upplevde i en dimma av painkillers, ska jag berätta mer om senare.