Så den första helgen var minst sagt fullspäckad med besök på Sports Center och Doc Yeo. Det var först på onsdagen veckan efteråt som det blev lite mer variation på tillvaron. På förmiddagen var det samling för alla nya internationella studenter på skolan för introduktionsdagar. Vi samlades på "Admissions Office" i ett konferensrum. Eftersom skolan inte är så jättestor är det inte heller alltför många internationella studenter här, men vi kom upp i en skara på 14-15 stycken mer eller mindre nervösa och jetlaggade individer. I stort sätt hela världen var representerad; vi har studenter från Kina, Korea, Malaysia, Turkmenistan, Nigeria, Senegal, Turkiet, Frankrike, Tyskland, Sverige och säkert något land till som jag har glömt i farten. Dmitry (för nytillkomna läsare skolans internationella koordinator) hälsade oss alla välkomna och bjöd på frukost. Under dagen fick vi lyssna på föredrag från olika personer som handlade om allt från hur man skaffar jobb på skolan till hur den amerikanska kulturen kan komma att te sig för en som är ovan.
Gruppen fick också en guidad tur runt campus för att vi inte skulle känna oss helt vilsna. Jag, som handikappad och som dessutom varit på skolan en vecka, fick lov att gå ner o göra lite rehab istället för att slippa gå så långt. När klockan började närma sig kvällen fick gå till våra rum och göra oss i ordning för den middag som sedan skulle följa.
Jag kom nu på att jag glömt berätta en viktig sak från den första helgen. På lördagen när jag satt hos Dmitry och fixade med papper ringde det en dam från "Housing", som har hand om boendet på campus. Hon berättade att jag tyvärr var tvungen att flytta från mitt rum. Lägenheten skulle göras om till en lägenhet för tjejer istället. Hon var medveten om min situation och sa att en kille som heter Rob skulle söka upp mig under dagen och visa mig en ny lägenhet i det dorm som låg brevid, High Rise. Han skulle också hjälpa mig att flytta mina saker. Så när jag satt och åt lunch på söndagen kom en kille fram till mig och presenterade sig som Rob. Vi kom överens om att vi skulle ses senare på dagen och att han skulle fixa flytten då. Jag gick/haltade hem och började packa ihop mina saker så gott det gick och Rob kom så småningom och vi gick tillsammans den lilla biten till High Rise. Jag hade inga som helst förväntningar på det nya boendet efter att ha sett mitt gamla, så när han öppnade dörren till lägenhet 655 på femte våningen blev jag glatt överraskad. Ett stort vardagsrum väntade innanför dörren med fräscha soffor och ett fotbollsbord (precis som i Vänner!) och ett stort och fint kök. Han visade mig sedan vidare till mitt rum som var ett sovrum för en person, till skillnad från mitt gamla dubbelrum i Low Rise. Förutom mitt sovrum fanns det ytterligare fyra sovrum, men ingen hade flyttat in där ännu. Det nya rummet hade dessutom fungerande telefon, internet och en vägglampa! Med ett stort leende på läpparna började jag och Rob att flytta över mina grejer. Rättare sagt, Rob flyttade och jag log.
Så det var till detta rum jag nu begav mig för att göra mig i ordning för kvällens middag. I samma lägenhet hade en fransk utbytesstudent vid namn Nicholas flyttat in kvällen före, så vi hade följe dit. Efter att vi fräschat upp oss lite gick vi ner till Admissions Office igen och satte oss i den bil som väntade på oss där. Vi åkte till ett ställe en 20-25 minuter från Willimantic som heter Willington och pizzerian Willingtons Pizza som tydligen hade fått medalj för sina goda pizzor. Vi fick plats vid ett långbord och in kom mängder av suveränt goda amerikanska pizzor. Dock tyckte jag själv att den prisbelönta pizzan var den minst goda. Den hade ett lager av potatis på sig, ungefär som en potatisgratäng på toppen av pizzan, väldigt mystiskt! Vi åt till maten stod upp över öronen på oss och trots det blev det mycket pizza kvar. Med belåtna miner åkte vi hem igen och förberedde oss för nästa dag.
Torsdagens schema var ungefär det samma som onsdagens och bestod av diverse möten med information av olika slag. Jag missade ett par av mötena när jag var nere på rehab men de andra sa att det inte var överdrivet viktiga saker jag missade i alla fall. Framåt kvällen tog vi oss till Dr. och Fru Horrocks residens för "The World Famous Lasagna Dinner" som är en årlig tradition för de nytillkomna internationella studenterna. Tillsammans med diverse professorer som inte ville missa detta tillfälle till en god (läs gratis) middag samlades vi i Dr. Horrocks trädgård och serverades en riktigt utmärkt lasagne. Skolans president Elsa Nunez tittade förbi, och även Ms. Kimberly Crone, som var skolans representant i Göteborg när jag var där i våras på CIS:s utbildningsmässa.
Introduktionsdagarna avslutades sedan på fredag morgon med att Dmitry gav oss lite information om hur man går tillväga för att ta amerikanskt körkort. Vid lunchtid tog sedan skolans egen Welcome Weekend över och med ett ståtligt öppnande i idrottshallen invigdes det nya akademiska året. Convocation, som det kallades, bestod av ett antal tal mer eller mindre inspirerande tal. Jag satt tillsammans med ett par av fotbollslagets freshmen och då fick jag veta att laget skulle iväg till Boston om en timme för att spela träningsmatcher och dom frågade om jag skulle med. Detta lät ju betydligt mer intressant än att sitta och lyssna på tal så vi reste oss och gick för att få tag i Coach DeVito för att höra om det var möjligt att jag kunde få följa med. Med en halvtimme kvar fick vi tag på honom och det var inga problem alls, så jag snabbade mig upp på rummet för att packa en väska och sedan bar det av med minibussar i riktning Boston!
Laget hade inplanerat två träningsmatcher, en på fredagen och en på lördagen. Den första matchen var mot Salem State College i en förort som heter just Salem strax norr om Boston. Matchen spelades på konstgräs och coach bytte hej vilt för att testa olika kombinationer av spelare. Resultatet blev till slut 5-1 till Salem, som var ett mycket bra lag. De skulle nog klara sig bra i svensk division tre om inte högre. Efter matchen åkte vi till Motel 6, där vi skulle övernatta. Coach hade beställt pizzor i mängder som vi åt innan det var dags att sova. Märkligt det här med att man är väldigt seriösa i allt man gör, förutom när det gäller maten..
Vid åtta på morgonen samlades laget utanför motellet för en lugn joggingtur innan vi satte oss på bussarna för att åka vidare till nästa match. För motståndet stod Tufts University som är en skola som ligger ytterligare lite närmare centrum av Boston, dock inte jättecentralt. Denna matchen spelade vi betydligt bättre men lyckades ändå inte få hål på deras försvar. Resultatet blev 2-0 till Tufts.
Efter matchen var det dags för lunch, så vi åkte in till de centrala delarna av Boston för att ta oss något att äta. Efter en hel del bekymmer att hitta plats för två stora minibussar lyckades vi på en bakgata få ett par platser. Vi gick sedan till en kyrka i norra Boston som var en av de äldsta i USA och som hade någon anknytning till Paul Revere (såvitt jag förstod det). Efter detta kulturella inslag fortsatte vi in till Quincy Market för att äta. Denna galleria är bland det häftigaste jag sett i matväg. Du kan få mat från alla världens hörn i hundratals stånd! Efter att ha ätit oss rejält mätta satte vi oss utanför gallerian och tittade på en street performer som lyckades ta sig loss från en "straightjacket", till alla barns stora glädje.
Vi samlades sedan utanför Hard Rock Café för att ta oss tillbaka till bussarna. Desvärre var några av killarna lite sena vilket fick Coach att gå i taket. Detta visade han med besked på vägen hem, då vi stannade vid UConn, en skola strax intill Willimantic. Där tog han hela laget till en brant kilometerlång backe som dom fick springa uppför om och om igen. Han upplyste sedan att vi nu hade en extra träning klockan sju på måndag morgon. Till slut var han nöjd och vi åkte hem till Willimantic igen.
Nu ska jag ta något att äta, så fortsättningen följer en annan dag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar