De första dagarna - del tre (den hemska delen)

Detta kommer bli ännu ett väääldigt långt inlägg, så ta fram något att äta och dricka under tiden ni läser ;)

Första natten sov jag närmare 12 timmar, från åtta till åtta, så rejält utvilad vaknade jag första morgonen i det nya landet. Mitt sovrum var ett av två i en lägenhet i ett dorm som kallas Low Rise. Jag var helt ensam i lägenheten då dom andra inte skulle komma förrän en vecka senare. Första intrycket av lägenheten var: betydligt sämre än mitt korridorrum i Sverige. Heltäckningsmatta i hela lägenheten som inte blivit ordentligt rengjord på år och dag, lampan i mitt rum funkade inte, telefonjacket var trasigt och till råga på allt funkade inte heller min adapter i vägguttaget. Så där stod jag utan någon kontakt med omvärlden. Jag började packa upp iaf och tänkte att det kommer säkert bli bra hursomhelst. Vid tio mötte jag Dmitri vid skolans klocktorn (ska ut o ta kort senare så ni får se hur det ser ut på riktigt) och han gav mig en liten tour runt campus. Vi fixade studentleg, datortillhörighet och registrerade mig för terminen. Efter detta gick jag tillbaka till mitt rum och åt lunch.

Senare på eftermiddagen var det dags för lagmöte med fotbollslaget. Med nervösa kliv gick jag bort till Sports Center och hittade med nöd och näppe rätt rum i tid. Killarna i laget var jättevänliga och coach DeVito hälsade oss alla välkomna. Vi fick fylla i lite information och trivia om oss själva på ett antal blanketter och han pratade lite om kommande säsong. Efter mötet gick vi ut i lobbyn och tog kort för hemsidan. Alla fick ta på sig skjorta och slips och var så stiligt så. De skjortor som tillhandahölls var dock inte riktigt i min storlek, ärmarna räckte halvvägs ner på underarmen.. Men dom sa att det inte skulle synas hursomhelst =)
Efter att stått och pratat en stund var vi sedan klara för stunden och jag återvände till Dmitri för att fortsätta med pappersarbetet.

Vi hade ytterligare ett möte senare på kvällen som skolans NCAA-ansvariga höll i (NCAA är det amerikanska skolidrottsförbundet). Alla skolans höstsportslag samlades i en aula och vi fick information om vilka skyldigheter och rättigheter vi har som idrottare. Det pratades även om droger och doping och skolans Head Trainer (motsvarar ungefär en svensk fysioterapeut) Dr. Yeo pratade lite om idrottsskador och hur vi ska undvika dom. Efter mötet var jag rejält trött, klockan var tio amerikansk tid (fyra på morgonen svensk tid..) så jag gick snabbt och la mig då vi skulle träna tidigt dagen efter.

Så, klockan halv sju på morgonen fredagen den 24 augusti var det då dags för första träningen på preseason. Jag joggade upp till fotbollsplanen i god tid och började värma upp. Vi hade fått veta att ett av de två fystesten vi var tvungna att ta skulle vara på detta pass, så jag kände att det var nog bra att vara rejält uppvärmd. Träningen satte igång och vi körde en lång och bra, närmast militäriskt noggrann uppvärmning på 30 minuter och allting kändes hur bra som helst! Det här kan jag klara av med glans kändes det som.

Vi fortsatte träningen med "en-mot-en"-spel och jag bröt varenda gång som försvarare och hankade mig fram hyfsat som anfallare också (dribblingar är väl inte min starkaste sida..). Vi varierade sedan övningen med att vi började med en lång krosspassning och mottagning från anfallarens sida. Jag började som anfallare och fick en riktigt bra pass mitt på kroppen som jag tog ner utan problem, men försvaren kom ganska snabbt emot mig.

De kommande sekunderna kommer jag att komma ihåg i hela mitt liv.. Jag fick ner bollen på foten och tog två steg mot försvaren. När jag var cirka en och en halv meter från honom gjorde jag en överstegsfint med höger ben och tänkte gå till vänster om honom. Nu var det bara så att jag aldrig kom längre än så. När jag satte ner höger fot i gräset landade den troligen i en liten grop och när jag la tyngden på benet vek sig mitt knä i en snabb rörelse höger-vänster-höger och ett tydligt ljud kom från knäet. Ljudet lät ungefär som när någon knäcker med knogarna, fast betydligt högre än så. Till och med folk en bit i från kunde höra det. Jag föll med ett skrik till marken och kände direkt att detta inte var bra. Jag mår inte bra bara av att skriva och tänka på det nu en och en halv vecka efteråt. Assisterande tränaren Adam kom snabbt på plats med en ispåse och efter en stund började den värsta smärtan avta och det var helt okej sålänge jag inte rörde knäet. Minsta rörelse gjorde dock väldigt ont. Coach DeVito ringde efter Dr. Yeo och dom andra trainers men ingen visste att vi tränade så tidigt på morgonen, så jag fick ligga i närmare en timme innan någon kom och hämtade mig med en pick-up. Ska aldrig håna amerikanerna för deras pick-ups igen! (åtminstone inte på ett bra tag...)

Ett par av killarna i laget hjälpte mig upp på flaket och vi körde sakta ner till Sports Center. Även de få svängarna vi gjorde där gjorde att knäet kom i rörelse och gjorde väldigt ont. Väl nere i training room tog Doc Holton emot mig. (senare kommer jag kalla honom Tom) Han kunde inte göra så väldigt mycket av tester på knäet utan fortsatte med isbehandlingen och ringde upp till sportkliniken för att beställa tid för röntgen. Redan klockan ett på eftermiddagen fick jag tid och fick till och med gå före i kön. Röntgenbilderna visade ingenting som var av vilket dom inte heller trodde, men man är tydligen tvungen att fastslå det innan man får göra en magnetröntgen (MRI). Så doktorn på klinken beställde en tid för MRI från det lokala sjukhuset Windham Hospital. Han sa då att det troligen skulle dröja till en bit in i nästa vecka innan jag skulle få tid då det nu var fredag eftermiddag. Jag och Tom åkte sedan tillbaka till skolan för att fortsätta med isbehandlingen.

Nu hade även Dr Yeo kommit och fick ta sig en titt på säsongens första skada. Doc Yeo ska tilläggas är den mest fantastiska människan på campus och bland dom roligaste och trevligaste personer jag träffat. Han är en av ytterst få med en doktorsexamen som jobbar som Trainer på collegenivå och han vet verkligen vad han sysslar med. Han kunde inte heller göra så mycket mer än att konstatera att det mesta av rörelse gjorde väldigt ont. Han lovade dock att han personligen skulle följa med mig till sjukhuset för MRI.

Vi hade en väldig tur (och troligen lite sweet talk från Doc) för sjukhuset ringde senare på eftermiddagen och sa att dom hade tid redan samma kväll vid halv åtta. Efter lite väntan fick jag åka in i den för mig, som passionerad House-älskare, väldigt bekanta cylindern och fick ett par skydd för öronen. Det behövdes kan jag lova, en MRI låter väldigt mycket, nästan som den är trasig. Jag låg blickstilla så ingen bild behövdes tas om och det hela var klart på cirka 25 minuter. Resultatet skulle sedan läsas av en "radiologist" och vi fick återbesökstid på klinik på tisdagen veckan efter. Efter besöket på sjukhuset blev det raka vägen hem till sängen!

På lördagen blev det mer is men dom kunde fortfarande inte göra så mycket med knäet. Jag träffade Dmitri också som fixade så jag fick ringa hem. Ja resten av dagarna fram till återbesöket bestod i stort sätt av haltande på kryckor och jag spenderade mängder av timmar i training room.

Så kom då tisdag eftermiddag när vårt återbesök var bokat. Doc Yeo pratade igenom de olika scenariorna med mig och sa att vi fick hoppas på det bästa. Jag tänkte då att det säkert inte är så farligt, bara lite utsträckta ledband och att jag skulle vara tillbaka på ett par veckor. Det var också det allra troligaste scenariot. Doc Yeo och jag åkte sedan upp till kliniken och väntade och väntade. Doc MacAndrew som är min läkare på klinken, hade andra patienter så det tog sin lilla tid. Till slut kom han in i rummet och hymlade inte om saken utan sa direkt: "His ACL is torn"
Doc Yeo hade pratat med mig om detta scenario så jag visste vad det innebar, men hade inte i min vildaste fantasi trott att det skulle vara det.

"Torn Anterior Crucial Ligament", vilket är ett avslitet främre korsband på svenska, betyder operation och minst 6 månader av rehabilitering. Jag blev rejält chockad, vilket inte har hänt särskilt ofta för mig, och jag fick en klump i halsen. Men jag tog till mig det dom sa relativt snabbt och accepterade att säsongen troligen var över för min del. MacAndrew tog sedan upp MRI-bilderna och pekade ut de saker som "radiologist" hade skrivit i sin rapport. När han kom till delen med "torn ACL" blev han dock lite misstänksam. När ACL går av ska man kunna se lite stumpar av fibrerna på bilderna men i mitt fall kunde han själv inte se detta. Detta gjorde att han skapade en alternativ teori: ACL kan fortfarande vara helt och att anledningen till att det inte syns är för att det är så mycket vätska i knäet att ACL döljes. Han ville sedan göra lite rörlighetstest med knäet, men jag kunde fortfarande inte böja särskilt mycket på det, så det fick vänta till nästa besök. Han sa också att innan de gör en operation vill han gå in med kamera (scope) för att dränera knäet på vätska, se om meniskerna är hela och se om hans alternativa teori stämmer. Jag fick släppa kryckorna som hade skaft rejält på mina handleder och fick istället, till min stora glädje som House-älskare en käpp istället!

Så det är läget vi befinner oss i idag. Imorgon har jag mitt besök hos MacAndrew och vi ska då troligen boka in scope en tid senare i veckan. Håll tummarna för den alternativa teorin!!

Ursäkta för mina långa inlägg, men det är skönt att skriva av sig lite =)
Nästa inlägg kommer troligen handla om tiden den första veckan som jag inte spenderat på rygg med is på knäet. Det kommer också en rapport om hur läkarbesöket gick.