De första dagarna - fortsättning...

...Så där stod jag med paniken upp över öronen. En mängd tankar rusade genom huvudet på en gång. Var kan jag ha lagt den? Kan den blivit stulen? Ska jag ringa hem och spärra kort? Och så vidare... Efter ett ögonblick kom jag fram till att det mest troliga var att jag lagt den brevid mig i flygplanssätet. Jag pep fram till säkerhetsvakten att jag nog glömt min plånboken. Han sa att det var omöjligt för mig att gå tillbaka genom säkerhetskontrollen när jag väl kommit såhär långt, du får istället hitta någon från Continental direkt när du kommer ut härifrån. Sagt och gjort gick jag, eller snarare småsprang vidare genom terminalen. Det var nu mindre än 90 minuter till mitt plan vidare skulle avgå och 60 minuter till incheckning. Jag började göra mig komfortabel med tanken att jag nog inte skulle få tillbaka plånboken innan jag var tvungen att gå ombord. Jag kom till baggage claim och mina väskor dröjde och dröjde, åtminstone kändes det så. Kanske behövde vänta i tre minuter på dom där.. Sedan skulle man igenom ännu en kontroll innan det var dags att checka in väskorna igen. Tiden gick och gick vill säga.. Jag lyckades med lite sweet talk övertala nästa vakt om att jag behövde gå före i kön och han var hur snäll som helst och lät mig göra det. Han visade mig sedan till Continental-person nr 1. Denna visade mig relativt snabbt vidare till Continental-person nr 2 som hade en radio. Nr 2 gjorde ett anrop för att se hur läget var med planet och fick svaret att det inte stod kvar vid gaten. Nr 2 sa då till mig att gå till avdelningen lost & found som var en bit längre bort i samma hus. Jag sprang så snabbt jag kunde dit med mitt handbagage och trängde mig utan någon som helst hänsyn fram till disken. Där stod inte helt oväntat Continental-person nr 3! Nr 3 hade inte fått in något från min flight till Lost & Found så hon gjorde därför ytterligare ett anrop på radion. Nu fick hon svaret att flygplanet höll på att flyttas till en annan gate för att städas, det var därför möjligt att plånboken kunde ligga kvar på planet. Nr 3 gav mig numret till städfirman och visade mig vidare tillnästa säkerhetskontroll, den för att komma in i inrikesavdelningen. Här var det ännu mer kö och tiden bara gick och gick. Det var nu ungefär en halvtimme till min flight skulle avgå. Efter att ha tagit av mig både skor och bälte och länsat mitt handbagage på all elektronik och allt vad som nu skulle göras lyckades jag komma igenom säkerhetskontrollen, 20 minuter till avgång. Jag virrade nu stressad runt ett ögonblick, började gå åt fel håll innan jag hittade vilken gate mitt plan till Hartford skulle gå från. I värsta galoppstil flög jag fram mellan feta turister, beniga pensionärer och skrikiga barn och kom fram till min gate, nummer 136. Continental-person nr 4 tog vänligt emot en flåsande Gustav och berättade att tyvääär hade planet blivit försenat och skulle gå först 30 minuter senare. Jag var då snabb i tanken och räckte fram telefonnumret till städfirman jag fått tidigare och beskrev situationen. Nr 4 gjorde då eftermiddagens tredje anrop om förlorat gods på flight CO 123 på internradion. Nu fick hon svaret att planet hade precis kommit till gate 86 och skulle snart städas. Hon föreslog att om jag ville kan du försöka springa dit och kolla om det finns nån Continental-personal i närheten som kan släppa in dig ombord. Infogar här en bild på terminal C för att ni ska inse vad detta innebar. Hon gav mig kravet att jag skulle vara tillbaka 10 minuter innan den nya avgångstiden.
Jag hade alltså 20 minuter på mig att ta mig från ena änden av terminalen till nästa. Jag skulle tippa på att avståndet är över en kilometer, åtminstone kändes det oerhört långt. Jag sprang, nu mer likt en skenande hyena, genom den täta folkmassan. Tur att jag har gjort min försäsongsträning för fotbollen tänkte jag =) Jag kom fram till gate 86 och hittade en person som knappt förstod engelska. Jag försökte med gester visa vad jag menade och upprepade Continental gång på gång. Till slut trillade den berömda poletten ner och människan pekade mot gate 81 där jag nu såg att en kille med Continentalröd mundering, hädanefter kallad Continental-person nr 5 började förbereda sin flight. Jag rusade fram till honom och förklarade återigen situationen. Han förstod först inte riktigt vad jag menade och sa upprepade gånger att gate 86 var stängd och att du inte kommer in där. Sedan insåg han att han inte skulle bli av med mig och gick med på att gå med mig ombord för att kolla efter plånboken. Han låste upp gatedörren och vi gick tillsammans genom den nedåtsluttande gategången. Tanken som slog mig där va lustigt nog: Detta är förhoppningsvis det närmaste en grön mil jag kommer (uttrycket kommer från en Tom Hanks-film [mycket bra för övrigt] och syftar på promenerandet från dödscellen till elektriska stolen i ett amerikanskt fängelse). Jag tog ett djupt andetag och gick in i planet. Jag hade första stolen på höger sida direkt när vi kom in. Till min allra djupaste lättnad låg i all sin glans en svart plånbok där och väntade på mig. Jag kollade inte ens i den utan grabbade snabbt tag i den, tackade nr 5 så hemskt mycket för hjälpen och sprang med full fart tillbaka mot gate 136. Jag insåg nu att jag troligen skulle komma fram i tid för min flight, en skönare utandning har jag nog aldrig haft! Mycket riktigt kom jag fram till gaten i tid, och nu var planet dessutom ytterligare 15 minuter försenat meddelade nr 4, så jag kunde gå till toaletten och svabba av mig en smula. Flighten blev åtminstone inte mer försenad än så och 27 minuter efter att vi lyft landade vi på Bradley International Airport i Windsor Locks, CT, mellan Hartford, CT och Springfield, MA. Där tog det inte särskilt lång tid innan jag fick ut mitt bagage och möttes av Mr. Dmitry Satsuk från Eastern. Han hjälpte mig ut med bagaget till sin bil och gav mig där ett par välkomstpresenter. Först en påse med lite mat, yoghurt, bananer, äpplen så jag klarade frukost första morgonen. Sedan fick jag även en telefon till mitt rum och ett telefonkort att ringa hem med! Vi körde direkt till Willimantic och mitt rum på campus och han berättade lite om skolan och jag ställde lite frågor, även om jag var så trött så jag kunnat somna under tiden jag ställde dom. Han gav mig en stund att duscha och göra mig hemmastadd innan han hämtade mig för att introducera mig fenomenet Wal-Mart. Klockan var amerikansk tid runt fem på eftermiddagen men mitt huvud kändes som mitt i natten. Dmitri hade gjort i ordning en liten inköpslista och vi fixade lakan, handdukar och lite mat för de första dagarna. Efter att vi var klara med det körde vi tillbaka och jag bäddade och somnade i stort sätt innan huvudet nått kudden. Inte anade jag då att de kommande dagarna skulle innehålla än mer dramatik!
(Gosh, I love those cliffhangers ;P) Fortsättning följer...