Innan jag sätter igång med etappens händelser måste jag bara säga att jag såg en galen svensk med namn Fredrik Hiller i en amerikansk reklamfilm för AT&T precis, fruktansvärt roligt! Han agerade hemmakarl och delade ut stickade ylletröjor till hela familjen och snackade engelska med bred svensk brytning och reklamen avslutades med "Because not everyone can have a Sven at home" eller nåt i den stilen!
Såå, efter att jag lagt ifrån mig datorn i måndags på vandrarhemmet i New Orleans bestämde jag mig för att ändå gå ut. Jag behövde något att äta och klockan var redan nio på kvällen. Vandrarhemmet ligger en bit upp längs med Canal Street som är den stora huvudgatan i New Orleans. Jag bestämde mig för att gå in trots att det gick trolleys in till centrum. Ganska snart kom jag till McDonalds och Burger King, men kände inte för det, så jag fortsatte in mot centrum. Rätt var det var hade jag gått hela vägen, måste ha varit ett par kilometer och jag var mitt inne bland hotellkomplexen. Jag vände tillbaka när jag nått fram till Hilton då jag fortfarande inte hittat något som verkade vettigt. När jag gått ett par kvarter tillbaka hör jag tåget vissla en hög gäll ton i vad som verkade nästan en hel minut. Fler än jag vände på huvudet och undrade vad som stod på. Jag gick i den riktningen, nyfiken som jag var, och kom in i vad jag förstod var de franska kvarteren, då det var betydligt finare hus i två eller tre våningar med vackra balkonger mot gatan. Det var ett väldigt liv här så jag gick närmare och fick syn på massor av människor klädda i grönt. Då gick det upp för mig vad som stod på! St. Patrick's Day! Rätt var det var var jag inne i New Orleans St. Pattys Parade och jag kunde inte ta mig ut därifrån, så packat med folk var det. Grönklädda vagnar följdes av män i kilt kringdansades till en hårdrockig säckpipeversion av Amazing Grace, ja det stämmer, hur konstigt det än låter. Ska lägga upp ett litet klipp från detta när jag kommer tillbaka till Connecticut.
Jag spenderade flera timmar gåendes på gatorna här och bara kollade på galna irländare, amerikanare med irländsk härkomst och amerikanare som inte hade något med Irland alls att göra, men som ändå klädde sig i grönt och hade kul i alla fall. En bit efter midnatt insåg jag att jag fortfarande inte ätit något, så jag hittade en vagn som sålde pizzaslicar och jag tog en och började gå hemåt.
Dagen efter tog jag det rätt lugnt och stannade på vandrarhemmet hela morgonen. Efter lunch gick jag ner på stan igen i det som för dagen var soligt men väldigt fuktigt väder. Jag gick direkt till de franska kvarteren då jag nu visste var de låg. Jag gick runt här ett bra tag och kollade på alla vackra byggnader och fortsatte sedan ner till vattnet. När jag kom närmare hörde jag vad som på håll lät som ett blockflöjtsband uppförstärkta på massiva högtalare. Jag blev nyfiken på det hela och gick närmare ljudet. Det visade sig komma från en ångbåt som låg vid kajen och var inte alls några blockflöjter utan en dam som spelade en slags piporgel uppe på båttaket. Detta för att attrahera turister till den rundtur som båten tog i träsket och runt i hamnen. Jag lyssnade en stund på henne då hon spelade ett rejält medley med massa välkända låtar, bland annat The Entertainer.
Jag fortsatte längs med gatan som gick närmast vattnet och där fanns flera gatumusikanter och de allra flesta spelade jazz, väldigt mysigt att bara stå och lyssna en stund och sedan gå vidare. Det var fullt med restauranger här och doftsensationerna avlöste varandra; för första gången sedan jag kom till USA kände jag doften av vitlök från en restaurang, kändes precis som i Provence! Efter några timmar hade jag lyckats skaffa mig skavsår på hälarna och var lite trött på att gå, så jag gick in på en bio och såg "The Other Boleyn Girl" med Scarlett Johansson och Natalie Portman. Filmen var sådär, vackra kostymer, men rätt långsam på sina ställen och detta kombinerat med snabba hopp på flera år i handlingen på andra ställen. Efter filmen gick jag tillbaka till Canal Street och hittade en Arby's restaurang där jag åt en burgare och fortsatte sedan längs med gatan. När jag kom fram till den berömda Bourbon Street, där jag spenderat den mesta tiden kvällen före, packade ett större streetjazz-band upp sina grejer och började spela. Jag stod och njöt en bra stund innan jag gick på en av alla... spårvagnar heter det ja, och åkte tillbaka till vandrarhemmet.
Jag tog det lugnt ett par timmar innan jag gick ner till McDonalds och tog mig en milkshake. Sedan funderade jag på vad jag skulle göra. Jag hade skoskav, men valde ändå att gå tillbaka till centrum igen. Man är ju inte så ofta i New Orleans tänkte jag och gick den långa vägen igen. Åtminstone jag kunde inte se så mycket av den förödelse som drabbade staden för dryga två år sedan, men jag var troligen inte heller i de mest drabbade kvarteren. Det jag dock såg gjorde att man mådde mindre bra. Under en bro för den mest trafikerade motorvägen i staden, I-10, som går rakt igenom centrum, var det uppställt 30 om inte 40 små trädgårdstält och vad som måste vara ett hundratal människor, om inte mer, bodde här mer eller mindre permanent! Detta ser man inte om så ofta på nyheterna...
Parkerad under bron stod också en polis-RV (vilken också verkade vara där mer eller mindre permanent), med texten "Weed & Seed" på sidorna för att skylta med vilket verksamhetsområde den verkade inom. Hela denna syn var bland det värsta jag sätt.
När jag återigen var inne i centrum och på Bourbon Street var streetjazz-bandet på gång att börja spela igen, bra tajming! Jag stod och lyssnade en stund och gick sedan och strosade på gatan. Det var inte lika mycket folk denna dag och jag vände relativt snart hemåt igen för att vara pigg för nästa morgons resa.
Jag vaknade vid åttatiden och åt en snabb frukost och checkade ut. Det var en hel del köer ut från New Orleans så det tog ett tag innan jag var framme i Houston som var nästa mål på resan. Precis som på alla andra ställen hittills, knock on wood.., lyckades jag på något sätt direkt krångla mig fram till precis rätt adress. Dagen till ära skulle jag bo på ett motell istället för vandrarhem. Detta då det inte finns något vandrarhem i Houston och motellet var relativt billigt, tror jag kom undan med under 300 kronor för en natt. Och vilket rum jag fick! På andra våningen väntade en king size säng på mig och jag hade egen tv, kyl, micro och framför allt dusch och badrum för första gången på resan! Jag tog det lugnt en stund här innan jag började gå söderut på Antoine Street. Jag hade i New Orleans kollat upp att det skulle gå shuttles från en plats inte långt från mitt motell, ner till Reliant Park, dit jag skulle ta mig för kvällens händelser. Jag hade dock inte helt klart för mig hur gatorna gick för att ta mig till shutteln som skulle gå från en arena, mer än aning om vilken riktning jag skulle gå. Så jag gick och gick och gick och gick. Efter att ha frågat två personer, som visade att jag skulle gå åt två helt olika håll och som dessutom sa att en arena med det namnet som jag hade inte fanns här, däremot fanns det en annan arena som det möjligen kunde vara. Nu började jag bli lite smått orolig. Det var en timme och 45 minuter till evenemanget skulle börja och resan dit skulle ta en halvtimme åtminstone, och jag visste ärligt talat inte var jag var. Jag gick på den sista mannens tips och jag tillbaka över samma järnväg jag passerat närmare en timme tidigare, fast på ett annat ställe. På andra sidan järnvägen såg jag en stor mall och på andra sidan av den, en bit ifrån, en stor arena. Yes! tänkte jag tyst för mig själv och gick allt hastigare i den riktningen. När jag kom närmare såg jag massor av ballonger upphängda runt en parkering där det stod hundratals bilar. Jag måste kommit rätt, tänkte jag. Jag kom fram och såg mängder av bussar stå redo där. Jag frågade om det var bussar till Reliant Park, fick ett jakande svar samt att jag var tvungen att skynda mig om jag skulle med den buss som nu stod redo. Efter att ha löst biljett kom jag på bussen och andades ut. I efterhand visade sig att jag inte alls var vid den arena dit jag hade tänkt gå, men jag hade sådan tur att på vägen till Reliant Park stannade bussarna på ytterligare ett ställe en 500 meter från arenan och dit hade jag lyckats hamna av en ren slump!
Jag kollade nu på en onlinekarta, och den väg jag tog till parkeringsplatsen är över 6 kilometer lång, inte konstigt det tog så lång tid! Om jag gått rätt väg, till rätt parkeringsplats skulle promenaden varit mindre än 3 kilometer...
Efter en bra stund i rusningstrafik ombord på bussen blev vi avsläppta utanför Reliant Park, där kvällens evenemang Houston Livestock Show & Rodeo skulle äga rum. Ja, evenemanget varar i hela tre veckor, men detta var en av de sista dagarna. HLSR är världens största livestock show, på svenska boskapsshow, och också världens största rodeo-event. Jag hann då tiden var knapp inte se något av de tävlingar och utställningar som utgör livestock-delen av evenemanget. Istället satte jag mig och åt en BBQ-plate bestående av korv, Sloppy Joe's, potatissallad samt coleslaw. Sedan var det dags att gå in i arenan för rodeon.
Först ut för kvällen var en tävling som går ut på att en man på häst börjar instängd i en box. I en annan box står en tjurkalv redo och på given signal släpps båda ut. Sedan ska den tävlande cowboyen så snabbt som möjligt med ett lasso fånga in tjurkalven, hoppa av hästen, springa fram till kalven, slänga den på sidan och sedan snöra ihop tre av kalvens ben. Detta görs på tid och den snabbaste för kvällen var under 8 sekunder!
Nästa tävling var en väldigt våldsam en: Bareback Bronc riding. På en vildhäst ska här cowboyen barbacka klamra sig fast medan hästen vilt slår backut gång på gång. För att inte bli diskad ska man vara kvar i 8 sekunder, och vinnaren utses med stilpoäng, hur elegant det såg ut när man kämpade för livet.
Efter det var det par-lasso-tävling. Detta var verkligen imponerande! Två ryttare släpptes nu ut samtidigt som en kalv. Sedan skulle de så snabbt som möjligt med varsit lasso fånga in den igen. Men bara en fick fånga runt halsen, den andra var tvungen att gå för bakbenen. Detta såg rätt våldsamt ut då kalven fortfarande sprang med ett lasso runt halsen. Ibland fångade den andra cowboyen bara in ett bakben istället för två (vilket gav minuspoäng) varpå kalvens språng abrupt avbröts. Många kalvar haltade därifrån efteråt. Men sättet som cowboy nummer två, när han lyckades, lyckades snärta dit lassot runt båda bakbenen var verkligen snyggt. En snabb snärt med en liten studs i marken och vips var det var låg kalven där.
Andra tävlingar för kvällen var oxbrottning, vildhästritt i sadel och den berömda bull ride. Oxbrottningen var rätt kul den med. Cowboyen skulle här slänga sig av en häst, landa i släpande position med händerna på hornen på en (mindre) oxe, få stopp på ekipaget och sedan brotta ner den på rygg. Snabbaste man här gjorde det hela på under 5 sekunder!
Bull riden var lite otäck, en av de tävlande landade på huvudet och fick åka i ambulans därifrån, men det rapporterades att han var okej och skulle tävla i finalen på lördag kväll. Förutom det bröts tre revben av på en kille, en annan fick skrapsår av horn i magen så det började blöda, en bröt ett knä och en blev sparkad i magen och flög tre meter iväg. En helt vanlig kväll på jobbet för dessa herrar vill säga..
Efter tävlingarna blev det full fart på de arbetande nere på arenagolvet, för nu skulle det förberedas för nästa punkt på programmet, kvällens konsert. Kvällens artist var Fergie, från Black Eyed Peas och hon gjorde storstilad entré i en cabriolet och genomförde sedan ett riktigt bra program. Hon blandade sina egna hits, med medley av Black Eyed Peas och med covers av gamla klassiker som Rolling Stones "Start me up". Hon spelade också sin nya singel, men jag kommer inte ihåg vad den hette, en lugn ballad var det i alla fall, som var rätt bra.
När kvällen var slut tog jag bussen tillbaka till vad jag nu visste hette Delmar Stadium, och ingenting annat. Jag gick av och nu visste jag, precis som innan, inte exakt var jag skulle ta vägen, bara åt vilket håll. Efter en liten omväg lyckades jag hitta rätt och promenaden hem tog inte ens en halvtimme. Jag sov sedan väldigt gott i min mäkta överdimensionerade säng.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar