Road Trip Etapp 3, Atlanta, GA - New Orleans, LA

Mycket riktigt tog jag mig ner till downtown Atlanta igår kväll. Man fick en ödslig känsla där, nästan ingen var ute. Den största andel människor jag mötte var uteliggare som frågade efter växel till bussen. Vid en vägkorsning kom en stor mörk man gående mot mig. Han var nästan lika lång som jag och min dubbla vikt. Han gjorde ett väldigt vänligt intryck och frågade om jag visste var jag skulle. Jag svarade att jag ville till olympiska parken och CNN, varpå han sa att han kunde visa vägen. En aning oroad följde jag honom, med förhoppningen att han verkligen var vänlig och skulle visa mig vägen. Efter att vi pratat ett tag var jag lugnare. Han bodde på en stadsmission inte långt ifrån och vi pratade om tornadon och en hel del annat. Efter ett tag stod vi vid CNN och han tackade för sig. Jag gav honom några dollar till kvällsmat som han tacksamt tog emot och sedan skildes vi åt. I parken såg man att det var en hel del som hade farit illa åt i stormen och mycket av parken var avstängd. Jag gick längs med parken, förbi Coca-Cola och sedan vidare hem igen. Jag gick och la mig relativt tidigt även denna kväll. I Charlottesville hade jag ett rum för fyra helt för mig själv, men här var alla sex bäddar upptagna. Det var folk från England, Schweiz, Tyskland och USA där.

Nästa morgon vaknade jag vid halv åtta och gick ner till frukosten som bestod av muffins och kaffe. Rummet var fullproppat från studenter från U of Illinois och några andra som var på "alternativt" spring break. Efter frukost gick jag upp och packade i ordning och gick sedan ner på stan. Klockan 8.57 kom jag fram till World of Coca-Cola, som öppnade klockan 9.00. Tillsammans med ett par från Texas, några från en annan stad i Georgia och ett par stycken till fick jag den första rundturen runt stället. Det började med en längre reklamfilm om vad som händer när du stoppar myntet i "vending machine". Riktigt rolig, även om den var riktad mer mot barn. Sedan kom vi ut i vad som var själva "världen". Man kunde gå runt och se om företagets historia, om hur flaskorna fylls, om konst som gjorts på temat Coca-Cola och man kunde se ytterligare en film, denna i 4-D! Jakten på den hemliga formulan var titeln och var ett fullpackat äventyr, med "moving chairs", vatten som sprutades i ansiktet på en och saker som petade en i ryggen. Efter filmen var jag rätt nöjd och började leta efter utgången. På vägen ut hittade jag ett rum där man fick provsmaka olika drycker från företagets sortiment från olika delar av världen. Sedan fick man en egen gratis butelj, som precis blivit upptappad i husets egna tillverkning. I souvenirshoppen köpte jag ett par större (16 oz) glas och en affisch.

När jag kom ut var klockan runt halv elva. Jag hade hört från andra gäster att CNN var stängt för visning på grund av skadorna från tornadon, men jag gjorde ändå ett försök att ta mig dit. När jag på vägen gick förbi olympiska parken såg jag betydligt bättre vidden av skadorna på staden. Mängder av fönster var utblåsta och ett hus var betydligt mer skadat än så. Utanför CNN stod samtliga nyhetsteam och rapporterade, för idag var den första dagen av uppstädning. Över parken cirklade också ett halvt dussin helikoptrar runt. På andra sidan CNN-huset låg Philips Arena, som också den fått sig en rejäl törn. Överallt var det poliser som guidade trafiken runt, för mängder av gator var avstängda. Inne i själva parken hade ett par 20-meters pelare brutis av vid grunden och låg mer eller mindre som plockepinn på marken. Massor av människor med neongröna västar var där inne och städade upp, och nu kunde allmänheten inte alls ta sig in på själva parkområdet.

Att ta sig in på CNN var uteslutet, det var det hus som hade mest fönster utblåsta, så istället gick jag tillbaka till vandrarhemmet, som låg en knapp halvtimmes promenad därifrån och checkade ut och packade in mina saker i bilen. Efter att ha krånglat mig ut ur Atlantas motorvägsystem käkade jag lunch på en parkeringsplats, medhavd som alltid. Visst är jag ekonomisk! Jag köpte dock ett par solglasögon här, för nu var solen mitt i ansiktet och såklart hade jag glömt mina egna hemma.
Vägen ner genom Atlanta och Alabama är inte mycket att prata om. Det enda som fick en att rynka lite på pannan var mängden sönderslitna däck som låg längs med vägen, det var inte ett eller två utan nästan upp mot 50 stycken på bara några timmars färd. Givetvis lyssnade jag på "Sweet Home Alabama" på hög volym, flera gånger på min resa genom denna intetsägande stat. Långa raka motorvägar, inte mycket trafik och inte mycket att titta på.
Jag tog en paus för fika på en Shell-mack en bit norr om Mobile , 28 grader varmt och stekande sol, och fortsatte sedan söderut. Mississippi passerades snabbt, lite roligare här dock; stora träskmarker inbäddade i en mystisk dimma, nästan som en skräckfilm faktiskt. Naturen var ungefär likadan när jag fortsatte in i Louisiana, på vissa ställen hade man helt enkelt grävt ner pyloner i träsket/vattnet och dragit motorvägen rakt igenom. Efter bra mycket broar kom jag fram till New Orleans och lyckades direkt hitta fram till vandrarhemmet, där jag nu ska bo två nätter. Detta vandrarhem är det största hittills jag bott på, runt 140 bäddar och ligger precis vid franska kvarteren. Det första intrycket var att det verkar väldigt fattigt i närheten, men ska inte säga för mycket än, då jag inte hunnit se särskilt mycket än. Här är varmt och fuktigt, runt 23 grader när jag parkerade bilen. Det är dock inte sol ikväll, men prognosen för imorgon är 28 grader och sol, låter bra i mina öron!
Nu ska jag försöka hitta någonstans att äta och sedan se mig omkring lite grann.